Så är årets sommarsemester slut. Sju veckor. Lyxade till det rejält med lite föräldraledigt också. Och ändå vill jag fortsätta vara ledig. Eller? Jag vet ju att det brukar vara rätt skönt med vardagsrutinerna när vi väl kommer in i dem igen. Men nu. Kvällen före morgonen då klockan ska ringa vid sex. Första morgonen på vääääldigt länge. Så känns det bara tomt. Som om sommaren är slut. Som om hösten griper tag i mig och kastar sitt mörker mot mig innan jag är beredd.
Denna hemska dagen-före. Att det varje gång ska känns jobbigt. Och ändå lite roligt inuti, men den jobbiga känslan tar över. Jag undrar varför? Jag har ju ett jobb som jag gillar och det ska bli kul att träffa kollegor och snattra lite om hur sommaren har varit. Och det ska bli kul att planera upp en ny termin. Och det ska bli kul att träffa eleverna nästa vecka när de börjar. Och ändå... känns det tråkigt och lite ledset inombords.
Barnen här hemma har ytterligare en veckas lov innan allvaret börjar för dem. Och sen två veckor till med lagom tempo och kortare dagar eftersom att deras pappa är hemma. Så först efter tre veckor behöver jag rätta in mig i den verkliga vardagen med lämning, hämtning, markservice och jobb. Lyxig start på jobbandet ändå. Hoppas på fler fina sommarkvällar att njuta av medans mannen är hemma och solen håller det ljust hyfsat sent.
Det är en konstig känsla, att känna ångest inför jobbet. För bara något år sedan var det tvärtom. Jag kände ångest inför varje ledig helg, och semestertid ska vi inte tala om. Att vara ensam med barnen och inte orka med det. Nu är det helt annorlunda. Jag vill ju vara hemma med dem. Så någonstans i det dunkla är det ju positivt att jag känner så. För det betyder ju att jag värdesätter familjelivet och tiden ihop högre än arbetstiden. Och det är väl sunt egentligen.
Så. Jag genomlider väl kvällen, har säkert svårt att somna och sedan ringer klockan och när vi har första mötet imorron förmiddag är det med all säkerhet kul att vara tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar