onsdag 23 mars 2016

Note to self...

Dåliga sätt att piffa upp en sunkig dag:
- att läsa om hur halterna av serotonin och dopamin sjunker drastiskt utan tillgång till östrogen, och att de flesta läkare vägrar förskriva bioidentiskt östrogen; eller östrogen överhuvudtaget. (Östrogen- och progesteronproduktionen försvinner i princip när äggstockar/livmoder tas bort).
- att försöka lära sig att titta på tv och hitta en serie som börjar med att en familj förlorar ett av sina barn genom mord.

Bra sätt att ändå genomleva samma dag:
- sova
- dricka kaffe med Sofia Eriksson
- måla ägg med lillbus
- ta ett glas rött
- sova

Nåväl. Imorgon är en ny dag. Fullbokad förmiddag och sedan hopp om att glida hem till killarna slutar skolan. Sen fyra dagar ledigt! Alltid blandade känslor...

Ta hand om er! Njut av bra dagar! Våga släppa loss och vara dig själv. Och känner du dig skitdum, då kan du alltid tänka att det kunde varit värre...du kunde ha varit jag! 😂

Äsch...nu säger jag god natt....

måndag 21 mars 2016

Ber om ursäkt... än en gång...

Jag börjar med att be om ursäkt. För min lite dåliga humor. Jag är liksom bara sån. En strategi för att hantera livets nycker tror jag. Men...


...när magen under fyra dagar växer till en modell av min gravidmage i vecka 30....då måste jag hitta sätt att hantera det hela. Gått runt i mjukisbyxor några dagar, men när vi igår skulle röra oss utanför huset insåg jag att jag hade behövt spara några gravidbrallor. Hade inte varit senaste snittet precis, men de hade kanske räckt om. Nåväl, bara å kränka på mig joggerjeansen och en låååång kofta över. Eftersom att gyllen inte gick att stänga.... Och sen är det kläder på jobbet denna veckan då...




Nåväl. Jag är inte gravid. Och kommer inte att bli heller. Anledningen till min stora mage är att jag opererade bort äggstockarna i torsdags. De flesta vet att jag hade bröstcancer för två år sedan, och efter en del funderande, så tog jag beslutet att ta bort risken att utveckla äggstockscancer. Inte ett helt enkelt beslut, men efter många läkarkonsultationer och samtal med kloka nära kära människor, så kändes det som det rätta. Även om det inte konstaterats en ärftlighet hos mig, så är risken förhöjd, och äggstockscancer är svårare att upptäcka i tid än bröstcancer.
Jag har under en längre tid fått inse att jag är färdig med barnafödande, så den delen är ok. Det svåra är att östrogenproduktionen i princip försvinner i och med ingreppet, vilket innebär en direktbiljett med snabbtåg till klimakteriet. Gaaaahhh!!!



Den stora rädslan alltså... Vi kvinnor ska ju igenom det, förr eller senare, med mer eller mindre besvär. Jag vet!!! Men ändå... Bara att hoppas att jag för nån jäkla gångs skull ska kunna gå igenom något UTAN att genomgå ALLA biverkningar i kvadrat. Min man kallade mig för "biverkningshandboken" häromdan... Det säger ju en del... Grattis till er; min älskade familj, mina underbara vänner och mina kära arbetskamrater! En liten extra utmaning alltså...

När vi ändå var igång så tog de en omgång till av mina cellförändringar på livmodertappen. De gav sig inte med förra operationen, men nu jäklar! Nu får det vara slutmuppat med mig! Punkt slut!

Så... vad vill jag egentligen säga? Att allt egentligen är rätt bra. Att livet flyter på; med jobb, matlagning, läxor, tjat, läggningar, gos, väckningar, frukost, tjat, jobb, mat.... Livet liksom! Och att det är drygt två år sedan jag avslutade strålningen och att cancern hållit sig undan sen dess. Och att åren väl sätter vissa spår, oavsett om vi vill det eller ej. Men...

Det viktigaste av allt är nog ändå uppmaningen till er kvinnor;
- ta vara på möjligheten att gå på MAMMOGRAFI och CELLPROVSKONTROLL varje gång du blir kallad! Det räddar liv! Kanske är det ditt liv? Eller din mammas, din väns, din kollegas...

Ta hand om er!