Hej och hå. Sista dagen på julens långledighet. Som vanligt efter en längre ledighet så känns det både och. Skönt att börja jobba och komma in i rutiner igen. Men också lite småjobbigt att kastas in i den vanliga ruljansen igen. Inga slappa morgnar. Inga sena kvällar. Inte lördag hela veckan.
Det kan nog bli en hektisk start då jag ska påbörja nytt uppdrag parallellt med mitt gamla. Hoppas det löser sig snabbt med ersättare... Nåväl, lite nytt och lite gammalt. Kan behövas nya utmaningar, samtidigt som det skrämmer lite. Man vet ju vad man har... Tack och lov så kommer mannen hem i dagarna, så jag kan fokusera mer på jobbet till en början.
Det här med att leva sitt liv i fyraveckors-cykler är lite påfrestande emellanåt. Därav mina gnällinlägg både här och på facebook. Ibland måste det liksom ut någonstans. Skrikas ut i cyberspace. För att lätta på trycket. Jag har några vänner som lever liknande liv, och NI förstår ju på riktigt. Både det som driver oss till galenskap, och det som är positivt med detta sätt att leva.
Vi har det bra, ungarna och jag. Jag har föräldrar och syster nära, som alltid ställer upp. Jag har svärföräldrar längre bort, men som också kommer om jag hojtar. Utan detta familjenätverk vet i tusan hur jag hade klarat mig. Och så har vi den älskade storebrorsan som kommer hit ibland, och lyser upp ögonen på sina småbröder.
Det är inte de planerade grejerna som ställer till det för mig. Om jag jobbar sent eller ska bort eller vad som helst, då bokar jag ju in mamma som tar barnen. Om jag vill dra iväg på shopping en dag så ber jag mamma eller syrran och då tar de barnen. Eller är de hos kompisar en stund. Men...
Det är i den dagliga ruljansen, när det skiter sig och alla bråkar med varandra. När de ungar jag själv skämt bort, driver mig till vansinne med sitt omättliga begär. När jag inte orkar lirka för femtielfte gången om en strumpa som är knölig i tån. Eller om att det är den lilla popcornmenyn som gäller på bion. Eller om vem som ska sitta fram i bilen. Då slutar det med att den lilla arga vinner. För att den stora arga ska kunna ta sig ur situationen. För att orka. För att jag vet att det inte går att vinna den striden. Där och då. För det är strider som ingen kan vinna. Det finns bara två förlorare. En liten, som inte kan styra dessa starka känslor som tar över. Och en stor som inte vet hur hon ska hantera detta så det blir bra för alla. Och mitt i allt finns en mellanstor som också är arg. Det är då jag behöver luft. Komma undan. Andas. Räkna till tio. Igen. Och igen. Och igen. Men det är svårt. För den lille vill inte vara ovän. Vill inte göra fel. Vill vara nära sin mamma hela tiden när något blivit knas.
Och då är det inte helt enkelt att ringa in nån. Inte kul att lämpa av sina barn hos någon för att man själv misslyckas. Inte kul för barnen att känna det heller. Ibland hinner jag före. Känner att det börjar dra åt fel håll. Ser till att ordna en kompis eller några timmar hos mormor. Innan det går åt skogen. Det är bra däremot. Ibland kan jag ta en liten promenad i grannskapet, det är också bra när det funkar. En liten time-out.
Nu är det sista dagarna innan pappan kommer hem. Alla är lite trötta på varandra här hemma. Två veckors ledighet utan rutiner, med sena kvällar och alldeles för mycket spelande börjar ta ut sin rätt. Själv ser jag slutet av ensamhetsperioden och slappnar av lite.
Men. Men. Men... Viktigt att poängtera är ju all den bra tid vi har tillsammans, jag och mina små juveler. Vi är en liten hetsig skara, som skojar lite för mycket, som skrattar ihjäl oss åt bajs, som hittar på konstiga sånger och skrattar åt våra egna skämt. Vi har åkt skridskor och vi har varit i pulkabacken. Vi har varit mycket tillsammans med familjen och med kusinerna. Kompisar har fyllt vårt hus och vårt matbord många dagar. Vi har myst i soffan och kollat film. Vi har varit hos goda vänner och firat nyår. Och all denna tid har varit bra. Det finns mycket av bra tid. Mer än av bråktid. Och det är ju bra. Gäller att få min egen skalle att fatta det när det hettar till.
Snart är familjen fulltalig. Slipper vara ensam vuxen. Sällskap, någon att dela vardagen med, någon att dela ansvaret med, någon annan att prova våra roliga skämt på ! Hehe! Det blir fint!
