Väl på tråden så kom frågorna som jag inte alls hade tänkt mig. Och så svaren då, med en sekunds betänketid kan det bli vad som helst. Nånstans är jag glad att jag lyckades byta ut jävligt mot tråkigt på en nanosekund, att jag bara drog täppta-näsan-inandningen högt och ljudligt typ fem gånger, samt höll mig ifrån både sarkasm och ironi i stundens hetta. Och så denna underbara dialekt som krona på verket! ;-)
Här kan du lyssna, ca 38 min in i programmet; http://t.sr.se/1hxKLmO
Innehållsmässigt så har jag redan fått börja formulera min replik på min replik så att säga. För att förklara mig. försvara mig. Och utvidga min syn på problematiken. För ett år sedan skrev jag ett inlägg om socialt arbete i skolan. http://www.barometern.se/reagera/debatt/socialt-arbete-ar-viktigt(3721177).gm Den gången fokuserade jag på den snäva mallen som gäller i en skola för alla, och hur mycket socialt arbete som utförs i skolan varje dag. Frågan jag ställde mig då var hur det skulle se ut om det fanns fler socialarbetare i skolan, som arbetade med det som de är utbildade för, parallellt med att pedagogerna får mer tid att utföra sitt huvudsakliga uppdrag; undervisning och lärande.
I dagens prat blev det fullt fokus på Barn- och ungdomspsykiatrins tillkortakommanden. Tyvärr är detta något jag hör nu, i efterhand. Likaså ger jag exempel som kanske inte kan ses som representativa för den psykiska ohälsan i stort. Nåväl. Fyra minuter på ett sånt här ämne blir ju... Fyra minuter. No more, no less. Inte lätt att oförberedd få fram kärnan i problematiken då. Sen är jag (och fler med mig) av uppfattningen att Bup inte tar emot elever som vi inte anser oss klara i skolan, men hela bekymret ligger inte där.
Som sagt, nytt uppslag bakom pannbenet. As usual. Denna gång med fokus på samverkan kring barn med psykisk ohälsa och/eller social problematik. En sammanslagning av mina två inlägg så att säga.
Innehållsmässigt så har jag redan fått börja formulera min replik på min replik så att säga. För att förklara mig. försvara mig. Och utvidga min syn på problematiken. För ett år sedan skrev jag ett inlägg om socialt arbete i skolan. http://www.barometern.se/reagera/debatt/socialt-arbete-ar-viktigt(3721177).gm Den gången fokuserade jag på den snäva mallen som gäller i en skola för alla, och hur mycket socialt arbete som utförs i skolan varje dag. Frågan jag ställde mig då var hur det skulle se ut om det fanns fler socialarbetare i skolan, som arbetade med det som de är utbildade för, parallellt med att pedagogerna får mer tid att utföra sitt huvudsakliga uppdrag; undervisning och lärande.
I dagens prat blev det fullt fokus på Barn- och ungdomspsykiatrins tillkortakommanden. Tyvärr är detta något jag hör nu, i efterhand. Likaså ger jag exempel som kanske inte kan ses som representativa för den psykiska ohälsan i stort. Nåväl. Fyra minuter på ett sånt här ämne blir ju... Fyra minuter. No more, no less. Inte lätt att oförberedd få fram kärnan i problematiken då. Sen är jag (och fler med mig) av uppfattningen att Bup inte tar emot elever som vi inte anser oss klara i skolan, men hela bekymret ligger inte där.
Som sagt, nytt uppslag bakom pannbenet. As usual. Denna gång med fokus på samverkan kring barn med psykisk ohälsa och/eller social problematik. En sammanslagning av mina två inlägg så att säga.
När ska vi lyckas med föresatsen att sätta barnets bästa i främsta rummet? Såväl sociallagstiftning som barnkonventionen kräver detta av oss, men hur ser det ut i verkligheten? Hur ska vi lyckas om ingen kan ta ansvaret?
Psykisk ohälsa, sociala problem och skolbekymmer går ofta hand i hand. Det ena kan leda till det andra. Även om skola, socialtjänst, Bup m.fl. har särskilda uppdrag och kompetenser, så är barnet en individ. Oavsett problembild så går det inte att dela barnets bekymmer och säga att var instans tar sin del. Barnet finns även i mellanrummet, men vem tar ansvaret där?
Psykisk ohälsa, sociala problem och skolbekymmer går ofta hand i hand. Det ena kan leda till det andra. Även om skola, socialtjänst, Bup m.fl. har särskilda uppdrag och kompetenser, så är barnet en individ. Oavsett problembild så går det inte att dela barnets bekymmer och säga att var instans tar sin del. Barnet finns även i mellanrummet, men vem tar ansvaret där?
