Nu är det högsommar och jag har varit ledig. Jag är piggare och hoppas att det håller i sig även när höstens arbete tar vid. Snart är väl strålningen ur kroppen och det kan bli den vanliga tröttheten igen. Den som de flesta känner av från och till i livets villervalla.
Var och varannan dag har jag velat skriva, men det har liksom inte blivit av. Men idag. Jag gör ett test här ute i den extrema värmen där jag upprättat en liten ocharmig plats i skuggan med goda vindar. Det finns så mycket att säga. Att ventilera. Om barn. Om cancer. Om tatueringar. Om allsång. Om föräldraskap. Om att inte känna sig i närheten av "good enough".
Några härliga damer som jag jobbade med satt en dag och fnittrade vid bordet. Alla runt 60 och hade gått lärarutbildningen ihop. De pratade minnen från den tiden. Om vad de kallade klasskompisarna. Om tokiga upptåg och om studentliv. De fnittrade som små barn. Plötsligt sa den ene till mig; "man har alla åldrar i sig vet du". Så sant. Vi säger ofta "jag är xx år men känner mig som 25". Men. Jag är snart 40 och känner mig ibland som 60. Fast det vet jag ju inget om. Men jag känner mig också som 17 ibland. Ser ut som sjutton ibland också! När jag var 17 jobbade jag med att packa korv på Scan om sommaren. Så otroligt kul. Jösses vilken upplevelse och vilken positiv väg in i arbetslivet. Åldern jag oftast återkommer till är mellan 20-25. Då jag jobbade säsong i Åre, Stockhol och på Öland. Herre gud vilken upplevelse. En blandning av total lycka och misär. Som vi levde. Vilka människor vi mötte. Några finns kvar än idag som mina närmsta vänner. Ni vet såna som man kan vara ifrån i flera år, och när man väl träffas är det som igår. Underbart! Men...
Allt för många dagar under den här semestern har jag regredierat och blivit tre år. Ibland fem. Ingen charmig upplevelse. Jag som inte ens minns särskilt mycket från min barndom. Mest det jag fått återberättat av familjen. Mindre angenäma drag. Jag går ner till barnens nivå. Gör det jag ju vet är så himla fel.
Att skrika åt barnen att de inte ska skrika. Att kasta saker i golvet när trycket blir för stort, för att i nästa sekund säga till ungarna att de inte får kasta saker. Att inte orka hålla lugnet när juiceglaset "råkar" sparkas ner från soffbordet. Att svara barnen med samma mynt som jag fördömer i deras beteende.
Det blir för ofta nu. Att jag inte pallar. Att jag tjurar ihop för att de vägrar åka till stranden. Att säga att nästa år tar vi inte så här lång semester eftersom att sommaren är sol och bad. För det vill de ju ändå inte. Jag blir så trött på mig själv. Önskar mig en plats på ett uppfostringshem för föräldrar och barn. Med nån supernanny som vägleder mig i föräldraskapets vedermödor och i att hantera frustrationen. Inte en föräldrakurs bara. Teorin har jag dessvärre för mycket av, det är praktiken jag behöver.
Sen kommer kvällen. Eller en fin dag. Lugnet. Barnen umgås med varandra på ett bra sätt. Hjälper varandra, skrattar ihop, hittar på saker. Utan att slåss, utan att få utbrott a la Etna, utan att säga alla de där fula elaka orden. När vi har det mysigt och trevligt och gosar ner oss vid läggdags. När lugnet äntligen kommer och vi kan prata lite. När de har tid att prata lite med mig. Berätta om sig. Vad de har funderingar och kloka tankar. När vi alla är extra fina som för att "göra förlåt". Ingen vill somna osams. Det ska inte ske.
Efteråt kommer det dåliga samvetet. Perspektiv på dagen. Ångesten över ännu en dag av bråk och att vara så dålig i rollen. Rollen som förälder. Hur kommer man upp igen? När stresströskeln för alltid verkar ha sänkts till nån slags lägsta nivå. När tentaklerna är ute och jag reagerar på allt. När alla ljud äter sig in i skallen och startar en process som inte går att stoppa? När det inte går att stänga av intrycken. Hur vet man vad som är lagom ställda krav? På barnen. På sig själv?
