Ungarna och jag har haft en fin tid sen sist jag skrev. Lugnet la sig. Jag vet inte hur, men vi har hittat nån rytm. Utan stora bråk. Utan ångest om kvällen. Glada barn och en glad mamma. En god spiral. Systemteori i dess kärna. Vi drog iväg på en liten minisemester ihop med syrran och kusinen. Helt fantastiskt kul! Cykling i terrängbana, paddla kanot och klättra i höghöjdsbana. Bara att se barnen kämpa utifrån sina respektive förutsättningar (och vi vuxna utifrån våra...). Att plocka blåbär i skogen och äta mat i stugan. Att se kidsen spela fotboll med alla möjliga barn och vuxna på den lilla planen. Jag vill tillbaks. Isaberg är stället, åk dit om du vill!
Ikväll har jag gett trädgården lite omsorg. Blommorna grät och gräset känner sig övergivet. Var har du varit? Varför låter du maskrosor och groblad ta över? Var är vår gödning och vårt vatten? Ska vi små smultron behöva hänga här och ruttna? Förlåt lilla trädgård. Jag vet inte hur det gick till. Men...
Jag har nog slappnat av lite mer än vanligt. Låtit saker vara. Slutat tänka att jag måste det och det och det. Det är tufft nog mellan varven att ro skutan ensam med två tokiga kids och en ännu tokigare mamma. Inte bara du, lilla trädgård, har fått stå tillbaka. Insidan av huset får också vänta. På hösten och tiden inomhus. Jag dammsuger och tvättar och lagar mat. Det är ju liksom lite måste över det. Men resten... Det får vara. Tills solen går ner tidigt och kvällarna inomhus blir längre. Kanske blir det även lockande att gå till gymmet igen då? Jag gillar det ju när jag väl är igång. Tiden får utvisa det, helt enkelt.
På måndag börjar jag jobba igen. Sju veckors ledighet. Hjälp! Hur gör man? Tack och lov kan jag då casha in en del från ensamheten när mannen är borta. Han kommer nämligen hem snart, så när jobbet börjar har jag markservice hemma. Och när barnen börjar skolan veckan därpå kan de smygstarta utan långa dagar på fritids. Jag hoppas att sommaren hänger sig kvar så vi kan ha fina sommarkvällar, hela familjen. Träffa vänner och vara tillsammans. Det är ensamt att vara ensam. Många gånger. Men ibland är det ju också fördelar. Jag tror inte att jag hade dragit iväg med barnen och kompisar på samma sätt om mannen varit hemma. Inte heller hade jag haft besök av min fina vän inifrån landet så ofta, om det inte var för att vårt liv är som det är. Och framförallt; inte hade barnen haft det så lyxigt med korta dagar i skolan varannan månad, om vi båda hade jobbat i land.
Tack och lov så har jag mina fina föräldrar och min mans fina föräldrar. Det är bara att ringa så finns de här. Mina finns fem minuter bort och svärföräldrarna några timmar iväg. Det är fint att veta. Bara känslan av att veta att det alltid finns uppbackning gör att jag klarar mer. Och så min syster och hennes familj. Alltid redo att prata, umgås eller ta hand om barn. Eller mig också för den delen. Och så de fina vännerna, nära och fjärran; vi som hörs ofta och mer sällan. Men alltid finner varandra direkt. Som om det var igår. Ni vet vilka ni är! Och så alla andra fina människor jag möter. Grannar, arbetskamrater, bekanta, bekantas bekanta, släktingar, barnens kompisars föräldrar. Alla är värdefulla på sitt speciella sätt.
Jag är lyckligt lottad. Även om jag med jämna och ojämna mellanrum trillar ner. Snavar, trillar eller dyker. Tack och lov så dyker jag inte längre. Eller inte så djupt iallafall. Jag vet att jag har det bra. Att vi är förunnade ett bra liv. Med möjligheter. Med jobb och friska barn och ett stort tryggt socialt nätverk. Alla har inte det. Tyvärr möter jag det nära; såväl i vänskapskretsen som genom mitt jobb. Men det är inte nån vaccination mot psykiskt lidande; att ha det bra ställt materiellt.
Idag är en bra dag. Om än lite ensamt nu på kvällen. Men trädgården blev glad. Och barnen är glada och plaskar vilt i grannens pool.
Ta hand om dig! Det finns ju liksom bara en av dig. Och du är den bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar