Oj... Vilken vecka... Jobbat igen sen i tisdags. Efter nästan tre månaders frånvaro. Att göra ett break mellan sjuk och frisk med en resa till Sälen var super. Strålningen kändes avlägsen och jobbet lite jobbigt. Som det ska tänker jag. Väl på jobbet kändes det så himla bra. Att träffa kollegor. Att känna sig välkommen, saknad och behövd. Behövd. För behövd på vissa håll. Phu. Rädd att en halvtid, på ett jobb som aldrig tar slut, kan ta sig tråkiga uttryck för en som inte kan gränsa sig... Gillar verkligen mitt jobb och kan väl se lite för många utvecklingsområden för att falla inom rimlighetens gräns. Tyvärr slutade min chef igår, vi jobbade väldigt bra ihop, och en ny tillfällig organisation ska ta form från måndag. Känns sådär i rådande läge...
Nåväl. Fyra dagars halvtidsjobb. Där jag trivs och mår bra. Känner mig uppskattad och behövd. Men... Så galet trött. Jag är så trött. Så trött.
Sovit de flesta eftermiddagar efter jobbet, för att fixa resten av kvällen med barn och aktiviteter. Missade en sovning och den dagen kan ni tala med min man (ja fortfarande) om... Så trött. Och huvudvärk. Att komma igång igen har ju varit ett mål i sig, och jag älskar ju verkligen mitt jobb och att jobba. Men jag är så trött. Folk runt omkring mig säger att det inte är konstigt. Att jag har varit sjuk. Många förvånas att jag "redan" arbetar. Men... Jag har ju inte varit sjuk. Enligt mig själv. Alltså. Jag har ju varit med om några operationer och en taskig infektion, och det måste ju behandlas och tas på allvar. Men. Sjuk. Nä.
Alltså. Jag vill inte vara nån halvtidsarbetande trött gnällig kärring... Men... Nu är jag det. Inte kul... Jag hoppas verkligen att det är första veckans chock som haffat mig... Jag måååste komma igång och må bra och orka. Just nu har jag lyxen att mannen är hemma två veckor till, men sen. Då ska jag re ut allt själv och ha gått upp i arbetstid och... Jag vill ju det.
Jag tänker inte bli sjukskriven mer eller längre eller vad fasen som. Sen cancern gjorde entré har ju omgivningen undrat och förundrats över att jag jobbar alls. I början jobbade jag mellan operationerna och sen var min ambition att göra det, men infektioner satte stopp, och slutligen var det en salig blandning av kropp och själ som fick mig att stanna hemma. Men... Inte någonsin har läkarna sagt att jag måste vara hemma. Eller rekommenderat det. De har alltid frågat mig. Och mitt svar har ju alltid varit att jag går tillbaks till jobbet direkt. Första gången åkte jag bara från jobbet en stund och opererade bort knölen, och sen tbx. Nästa gång blev det en övernattning på sjukan. Sen två. Sen... Fler.
Men ändå... Tror jag att jag ska vara hundra. Fit for fight. Jag är ju för faaaaan frisk! Varför känns det såhär?? Varför i helvete kan jag inte jobba som en normal människa???
Känner jag mig kass att jag inte är i form. Att jag inte orkar. Att jag har taskig stubin. Att jag måste sova middag varje dag. Att min man måste stå ut. Att mina barn måste stå ut. Att jag inte står ut...
Veckan har varit glädjerik, jobbig, tuff, härlig och sorglig, i en salig blandning. Ett besök hos min favorifrisör idag fick sätta kronan på verket, i positiv mening. Att ha en frisör i byn, som är både duktig och enormt underhållande, är ju en lyx förunnad få. Besöken hos Linda är som en kombo av hår-ögonbryn- och själavård! Det som inte kan sägas hos frisören finns ej att nämna. Hehe! Dagen till ära fanns en bekant till frisören som kund. Det visade sig inom loppet av två sekunder att vi var tre likasinnade tjejer, om än i olika ålder (jag typ 10 år äldre...). Det vi inte kan outa där, är inte värt att diskutera. Idag hann vi med såväl karriär som föräldraskap, kvinnors syn på sina egna kroppar och farliga facebook-sanningar. Vi är rörande överens om dagens dilemman i föräldraskapet, och min vanliga passus om föräldrakörkort väcker intresse.
Det är ju för jävla konstig, rent ut sagt. Att barn snart är det enda vi kan skaffa utan att genomgå nån slags koll. Dessutom kan vi föröka oss omåttligt även om det gått åt helvete de första gångerna. Om du däremot adopterar barn (eller vill) så ska du inte komma och tro att du duger som du är. Nä. Då ska du kollas på längden och bredden, på tvären och på tjocken. Igen och igen. För varje barn. Sänd in en bok med bevis på ert underbart fina första år så ska vi överväga om ni kan vara lämpliga för att ta emot ytterligare ett barn i ert hem. Men får du biologiska barn och dessa vansköts så spelar det ingen roll. Shoot! Och samhället placerar.
Våra samtal idag hos frisören skulle ha tagit stor plats här. För de är så jäkla roliga.. och tokiga... sanna... ärliga... Men... Nu blev det (som vanligt) massa annan skit. Precis som hos frisören. Kanske orkar jag skriva lite om det imorron. Kanske inte. Den som lever får se...
Kom ihåg att leva.. Det är viktigast!
Var lite snäll mt dig själv!! Kroppen har trots allt varit med om en hel del, och knoppen med! Då tycker inte jag att det är konstigt om du är trött. Lyssna på kroppen och ta det lugnt om det är vad den behöver så kommer du må som en prinsessa snart!! Låt det ta den tid det tar, huvudsaken att du blir bra!
SvaraRadera