Gubben drog till gymmet och, sen till stan så kusten var klar för... Städning med dammtorkning. Ni som fattar. Skillnaden mellan att torka av och torka rent. Damma runt och damma rent. No more information just nu. Sen har jag tvättat och vikt tvätt (som mannen fick gå ut med). Tråkigaste av allt; att få ut kläderna i respektive garderob.
Lite pannkakslunch med glada, pratiga och hungriga barn. Underbart att höra deras diskussioner kring bordet. Härligt att se god aptit, vilket inte alltid är fallet. Nu smiter jag undran med lite skrivande och kaffe. Inväntar mannen som är och shoppar för att själv masa mig till gymmet. Inte för att jag har nån inspiration, utan för att jag måste. Nyttja mitt medlemskap. Och kalasa bautamycket godis ikväll, med lite mindre dåligt samvete. Detta ständiga samvete... Varför kan man inte bara släppa de,t efter snart fyrtio år på tronen? På jorden menar jag. Jakten på den platta magen, den fasta röven och de slanka låren. Hahahaha! Dream on.
Så till det väsentliga. Dagens text är något jag för tre år sen aldrig hade kunnat drömma om att skriva. Eller att få uppleva. Under den (alltför långa) perioden i mörker fanns sånt inte på världskartan. Att orka. Massa barn i huset. Ljud överallt. Spring in och ut. Skor rakt över nytvättade golv. Pannkakor på golvet och godis i soffan. Då. Var det en kamp att bara ta mig ut genom dörren. Få på två små herrar kläder mitt i den härliga tiden av trots, springa iväg och kan-själv. Att dessutom orka vara social. Hu vad det tog av krafterna. Men det fattade jag inte då.
Jag har vänner som går igenom delar av den mardrömstid som jag upplevde när killarna var små. Självklart spelade den j**la depressionen stor roll. Att det fanns noll energi. Att börja varje dag på minus. Men... Man behöver inte falla så djupt som i depression för att träffa på dessa känslor. Då tänker jag att det är viktigt att förmå sig att be om hjälp. Professionellt och i nätverket. Kanske för att sova ut. Eller städa. Eller läsa en bok eller ta en fika. Gå till gymmet eller sortera frimärken. Själv. Fylla på. Detta var nog mitt största misstag då. Att jag inte orkade, fattade eller förmådde att ta mig ut. Trodde jag var dömd att för evigt vara en sur, arg och trött deprimerad mamma. Bara mamma. Inget annat. Inget eget. Inget som var jag. Som jag var från början. Det var inte att jag inte hade möjlighet att komma ut. Absolut inte. Hade och har såväl man som många nära och kära som hade kommit när som helst. Men. Jag kunde inte be om hjälp, inte ge mina behov nån plats, inte ens identifiera några behov. Mer än att sova.
Så här i efterhand vill jag så gärna kunna förmedla någon slags hopp till er som befinner er där. Eller någonstans i närheten. Att tappa bort sig själv. Att tappa sugen. Att känna sig kapad och uppäten av högre makter. Eller små varelser. Att förlora sin identitet.
Det kan bli bättre. Det kommer bli bättre. Med stöd och ett jäkla kämpande. Jag har inte kommit hit där jag är idag utan ett jäkla kämpande. Att utmana mina egna krav och förutfattade meningar. Att kämpa med att värdera mig själv högre och att förstå att det jag investerar i mig själv investerar jag i mina barn. Barnen har rätt till en mamma som mår bra. Som orkar. Och som kan visa på vikten av att göra sånt man själv mår bra av. Även som vuxen. Att barnen blir större och mer självständiga har också påverkat min läkning. Många säger "små barn, små bekymmer", men det är inte så för alla. För mig är det betydligt enklare nu. Sen följer ju utmaningar i alla åldrar och de kan man inte skratta bort alla gånger. Men att ta hjälp när det verkligen behövs gör oss bättre rustade för att möte dessa perioder.
Att ha såna här dagar, att få känna lycka över att pula i hemmet och omges av barn. Det är fantastiskt. Jag suger åt mig energi och ska spara den i minnet till en dag då jag inte har samma ork. Dessvärre kommer ju de dagarna. Som slår ner mig. knockar mig. Ibland blir jag rädd, det blev jag i måndags. Att jag ska trilla ner. Dit. Igen. Aldrig. Aldrig. Aldrig mer.
Jag har lärt mig så jäkla mycket om mig själv under denna resa. Jag har förändrat så mycket av mina föreställningar om ett gott liv. Ibland tänker jag att jag har slappat till lite väl i hemmets vrå, men det får jag nog leva med. Och kanske kan jag ha mer ordning när barnen blir större. Om lärdomen var värd det? Nej. Aldrig någonsin. Men det som har varit har varit och går ej att sudda ut. Men vi kan välja att ta med det goda som ändå kan komma ur nåt riktigt jobbigt.
Så. Se till att ta emot hjälp. Från vänner, familj, grannen, socialtjänsten, psykiatrin, BHV, whatever. Du och dina barn har rätt att må bra. Är värda att må bra. Klarar du inte av barnen måste du ta emot hjälp från någon. Samhället har stöd om det inte finns något nätverk. En period. Hur motigt det än kan vara. Att bryta den onda spiralen kan vara omöjligt på egen hand.
Det är starkt att våga be om hjälp. Att våga säga att "jag fixar inte detta själv just nu". Vi behöver varandra. Idag kan jag känna mig nöjd med att be om hjälp. Att någon annan får känna att den kan hjälpa och göra gott för mig. Precis som jag njuter att av kunna hjälpa andra.
Det ligger i människans konstitution att inte klara allt ensam. Vi är i grunden sociala varelser och därför ska vi söka oss till varandra. För att ge och få. För att finnas till för andra och låta andra finnas för dig. Se det som en gåva att låta någon vara din klippa i stormen. Att följa dig en bit på vägen. Att vara din livboj. Det är en fin känsla att ha fått förtroendet att hjälpa en vän.
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.
I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.
(Erik Blomberg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar