Solen har lyst på oss i flera dagar nu. Äntligen. Inte för att jag varit ute speciellt mycket, men ljuset är välkommet. Lite lättare att komma ur sängen på morron när det inte är svart ute. Iallafall för barnen. Jag har jobbat halvtid några veckor och förra veckan upplevde jag en förbättring vad gäller tröttheten. Jag sov inte middag varje dag iallafall. Igår kom den dock tillbaks, och likadant idag. Tröttheten alltså. Däckade två timmar efter jobbet igår.
Dagen idag har varit tung. Kom liksom aldrig igång och har bara längtat hem till sängen. Väl hemma lyckades jag masa mig ut i solen istället för att sova. Hade nån slags ambition att springa en runda, men det gick inte. Toktrött direkt. Nåväl, en liten promenad fick det bli. Vintergäck, snödroppar, krokus och blåsippor kantade stigarna där jag gick. Fågelkvitter och en humla. Till och med en liten ensam mormors glasögon (vi kallade dem så som barn, vet inte vad de heter) i gräsmattan. Knoppar på träden och i trädgården börjar växtligheten vakna till liv.
Cyklade iväg och köpte några penséer för att pryda framsidan lite. Och för att göra nåt. Jag brukar må väl av trädgårdsjobb. Det var härligt att gräva i lite jord igen. Planterade om övervintrade pelargoner och blev glad när jag såg att min palm har klarat vinter i förrådet. Inte illa för en som "är helt värdelös på blommor". Det är min mans omdöme och jag är benägen att hålla med. Har en mor som är fullkomligt galen i växter och väldigt bra på att såväl driva upp som att ta hand om och övervintra de små liven. Själv får jag köpa nytt, alternativt växter som inte vill ha vatten, för annars dör de.
Hur som helst. All denna vårboost och ändå... känns det blä. Liksom energifattigt och orkeslöst. Så dödens trött. Vill bara sova. Eller sitta i mörkret och skriva. Eller bara sitta å glo. Och äta godis. Godis. Godis. Läsa går tyvärr inte för då somnar jag. Dessvärre (eller bättre kanske?) känner jag igen detta från förra våren. Svackan när våren väl kommer. Som jag längtar efter våren, och sen... tappar jag sugen. Känns liksom mer förståeligt att gå ner sig lite i skorna när mörkret faller under hösten, men nu?
Just nu önskade jag att jag hade ett jobb med tydlig början och slut. Och däremellan ett tydligt uppstyrt uppdrag. Inte ett oändligt arbete utan slut, som bara fylls på och växer åt alla håll. Som äter upp en i sin maktlöshet och önskan att göra bättre. Att kunna ta bort en del av bördan och säga att det blir bättre. Och mena det. Och veta att det faktiskt blir det. Just nu funkar inte riktigt min inställning till arbete i allmänhet, och socialt arbete i synnerhet. Det funkar inte att jobba med sånt när man själv inte har några begränsningar. Att inte kunna se vart uppdraget börjar eller tar slut. Vad är mitt och vad ska jag säga nej till. Att det är någon annans bord. Jag vet att jag måste lära mig att prioritera och se vad som ingår i mitt uppdrag och vad som faller utanför. Men...
Det har alltid varit svårt för mig. Att prioritera. Att säga nej. Förr var jag en hejare på att organisera men efter depressionerna har jag mer eller mindre tappat den förmågan. Förr var jag stresstålig men nu har jag en ständig inre stress, som mest tar sig uttryck i ett hetsigt humör och en oförmåga att styra upp mitt arbete när det blir för mycket. Jag gör lite här och lite där, men stor risk att inget blir riktigt klart. Vill vara alla till lags vilket slutar med att ingen fick riktigt vad de bad om. Inte blir det hela bättre av att komma tillbaks till ett arbete som hållits på sparlåga i flera månader, där ens närmsta medarbetare har slutat. Med en ny chef som man inte ser. Utan skolsköterska. Ensam. I "mina" frågor. Inte ensam annars. Massor av goa kollegor runt om, tack å lov!
Sommaren efter nian fick jag förmånen att jobba på Scan. Jag jobbade i korvpackningen. Det var en helt fantastisk erfarenhet, för att inte tala om känslan när lönen kom. Den var enorm! Jag hade typ 32:- i timmen eller nåt. Hehe! För första lönen köpte jag Lewis-jeans i alla färger som fanns typ. Det var 1989 och man skulle ha färgade jeans. Gula, bruna, beiga, röda, vita och blå hade jag. Kortärmad Ball-tröja i sweatshirt-tyg blev det också. Vilken sommar!
Ibland tror jag att det är just ett sådant jobb jag borde ha. Jag jobbade som sagt med att packa korv. Vi bytte maskiner och även plats vid maskinen. Vissa dagar delade vi korven som hängde på stora vagnar i taket, vilka gick på en räls från röken till oss. 20 varmkorvar i varje paket. 4 frukostkorvar i andra paket. 10 paket varmkorv i en kartong. Fler paket frukostkorv. Iväg med kartongen på bandet till dem som packade på pallar. Stämpelklocka in. Bandet stannar för fika på exakt samma tid varje förmiddag. Stannar för unch lika punktligt. För eftermiddagsfika och hemgång likaså. Stämpla ut.
Allt var uppstyrt i minsta detalj. Någon annan hade tänkt och vi utförde jobbet. Jag trivdes väldigt bra, trots att vi började vid 6 varje morgon. Jag hade dispens att börja lite senare, för första bussen från vår by kom till stan senare. Men.. Vi hade så himla roligt. Vi stod och småpratade vid bandet och smög lite på killarna i röken. Nån gång vågade jag mig in där de gjorde själva korvsmeten, men jag gick snabbt ut igen. Vi lärde oss ansvar på ett bra sätt; tydliga och klara regler men ack så viktigt att alla tog sitt ansvar. Kedjan är ju inte starkare än den svagaste länken.
Idag är en dag då jag längtar efter ett sånt jobb. Men hellre med växter eller grönsaker. Tydlig struktur. Tydlig start och tydligt slut. Slippa trassla in tankar i stora härvor som inte går att reda ut. Slippa leva med känslan av otillräcklighet på alla plan. Slippa bry min lilla hjärna om allt, allt, allt. Att slippa dessa ständiga förändringstankar om skola och sociala insatser. Bara sätta händerna i ett konkret arbete och småtjöta med kollegorna under tiden.
Imorgon är en annan dag. Kanske hittar jag min snabel. Det brukar vara så och i dagarna kommer den säkert till rätta. Men just idag har jag liksom tappat sugen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar