Nu undrar du om jag har rökt på. Svar nej. Aldrig faktiskt. Och nu är det för sent. Vore väl riktigt puckat att börja när man är på sitt fyrtionde. Även om det ibland känns lockande med nåt som kunde trubba av en lite... Men nädå. Inget trubbande här inte. Jag har mest kollat facebook. Och läst några få bloggar. Och lärt mig något viktigt. Väldigt viktigt. Sen har jag funderat och diskuterat och vänt och vridit. Och undrat. hur kan vissa saker, till synes triviala när journalister dödas och barn får stryk, ta sån plats. Väcka sånt engagemang. En del säger att all publicitet är bra publicitet. Undrar just...
Vi backar några steg. Till den sjunde mars. Till Aftonbladet debatt. Till Mia Skäringers krönika. Mia, underbar och älskad av så många. Tabita, denna underbara varelse. Solsidan. Dyngkåt och hur helig som helst. Sommarprat. Grötö. Mia och Klara...Allt detta goa. Men sen... Poff. Vad händer? En krönika i Aftonbladet där Mia uppger att hon fått nog. Hon kastar alla dieter (och dem som är anhängare till dem) på tippen och deklarerar att det räcker nu. Från och med nu ska hon vara vän med sin kropp och bara leva. Typ.
Artikeln får oerhört många delningar på sidan. Sprids som en löpeld på facebook. Folk jublar och en del tänker nog som jag gjorde "Äntligen nån som sätter ord på all min frustration kring helgbilagornas ständiga dietsnack". Jag delade glatt vidare och skrev glada tillrop till Mia. Som så många andra. Men...
Några dagar senare avslöjas det. Att allt är en sell-out. Att Mia är köpt. Av Proviva. Hon bloggar för Proviva sedan slutet av februari och har i sin text använt en del av Provivas reklamfraser. Folket rasar. Vad är detta? Vår folkkära Mia, som varit så ärlig och härlig, rak och naken, utlämnande och utsatt. Har hon lurat oss? Skrivit saker som hon inte står för? Som hon bara skriver för pengar? Två läger bildas; för och emot Mia S. I pressen kommer det ena inlägget efter det andra. Debattartiklar om bröstmjölksersättning som dödar barn i tredje världen. Att Mia är en del av det. Att hela Mia Skäringer är en bluff. Att allt hon gjort är värdelöst. Ingen kommer att tro på henne igen. Hon är slut.
Det är Sanna Lundell och Ann Herbelein som har skrivit om just detta. Sanna har jag inte nån direkt relation till. Såg i nån kommentar att hon gastat över föräldrar som dricker glögg på julafton. Det orkar jag inte ens gå in på nu. Ann Herbelein däremot. Ann, min vän. Du har verkligen gett mig så mycket när det var så svårt. Din böcker har varit en livlina. En förklaring och igenkänning. Något att hålla i när det blåser. Men. Fan. Det är så himla hårt, allt det ni skriver nu. Måste allt som var innan bli värdelöst och bränt på tippen? Jag gillar ju både dig och Mia.
Mitt i allt detta så hamnar jag någonstans. På en blogg. Jag har själv känt en sån enorm trötthet över just alla dieter, alla vikttips, snabba lösningar och... Ja all fixering helt enkelt. När jag läste Mias text kände jag bara YES! Äntligen. Men... Även solen har sina fläckar. Men jag hade inte reflekterat tillräckligt. Utifrån andras perspektiv. Att läsa My:s svar på tal till Mia. (http://lchfingenjoren.se/2014/march/svar-till-mia-skaringer.html). Så personligt. Så vettigt. Så berörande. Äntligen kan jag förstå lite. Jag funderar ändå kring hur hjärta och kärl tar hand om allt, men det är ju inte mitt bekymmer. Jag är själv så oerhört kolhydratgalen och kan ändå inte tänka mig in i din situation. Jag är normalviktig och kan ju sväva ut mer då. Men. När jag ser dina bilder och läser din text så ser jag ju att lchf är bra för dig! Hejja dig och alla andra som kämpar!
Men ändå. Mia har kanske trampat lite i klaveret. Även om jag tänker mig att det är en text som jag absolut hade kunnat vänta mig av Mia before Proviva också. Måste allt hon har gjort innan vara förkastat? Väcka sånt hat och sån trötthet? Var är lagom i landet lagom? Någon slags nyans i det svarta och vita. I för och emot. I kärlek och hat. I efterhand kan vi förstås tänka att det hade varit smartare att publicera på bloggen, då är det ingen tvekan om vem som betalar. Vem som står för exakt vad får vi aldrig veta. Men jag tänker mina vänner Mia och Ann med försonande blick. De har liksom tillfört så mycket mer än vad som uppdagats och dissekerats de senaste dagarna. We are only human.
Just det. Fiskbullarna kanske du undrar om. Vad fasen har de här att göra? Vilken diet är det? Fiskbullarna är ett gammalt minne sen min tid inom restaurang. Året var 1990. Det var ganska många saker som var "förbjudna". Iallafall förr oss som ville verka bra. Fiskbullar, köpebuljong och burksvamp är bara några exempel. Vi hade våra idoler inom branschen. De vi såg upp till. Framgångsrika krögare med pondus. Erik Lallerstedt var en sån. Som tur var för Erik, så hade vi varken facebook eller datorer då. Och ingen orkade liksom sända röksignaler till DN för att få en syl i vädret i storstaden. Det handlade förstås också om pengar. Sell-out. Som så många gånger. Men ändå. Erik! Hur tänkte du?Mia: http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/jamstalldhet/article18495704.ab
Sanna: http://bloggar.aftonbladet.se/sannalundell/2014/03/mia-skaringers-fatala-tabbe/
Ann: http://debatt.svt.se/2014/03/11/forfattaren-mia-skaringer-borde-inte-ha-salt-sig/
Ann Herbelein "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" och "Ett gott liv".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar