Det är lätt att hamna i negativa tankar inom vissa områden. Världens barn. Att se barn som svälter och dör av brist på rent vatten. Att läsa och se inslag om barncancer. Att höra om narkolepsi, vaccin och för evigt nedsatta funktioner. Att höra om barn som far illa och inte får hjälp. Emellanåt, med ett rejält uppsving kring jul, kommer allsköns information om hur du kan bidra till att hjälpa utsatta. Det finns fadderbarn att investera i, du kan vara med och bygga en skola eller skänka vaccin. Kanske en get till en fattig familj eller ris till en hel by. Vattenreningstabletter eller ett bidrag till barncancerfonden.
Genom åren har det då och då kommit enormt tråkiga rapporter som visat att visa hjälpinsatser inte når fram. Eller inte når fram i proportion till de inbetalningar som gjorts. Sånt får oss att tvivla. Att tänka "det hjälper inte ändå". De många bäckarna små hinner torka ut längs vägen.
Jag kan lätt erkänna att jag fallit in i detta. Många gånger. Jag är inte någon månadsgivare. Någonstans. Förr lämnade jag blod. Räknas det? (Självklart! om du frågar mig). En gång donerade jag benmärg. Till en helt okänd kvinna i USA. Jag var den första som matchade efter att man gått igenom både USA:s och Tysklands register för donatorer. I Europa fann de mig. För mig var det ingen tvekan. Jag var liksom given. Om de äntligen finner någon som matchar, då är det väl nån mening.
Att arbeta med barn innebär att man ibland träffar barn som väcker en stor oro hos en, men det finns inget konkret att ta på. Att arbeta med socialt arbeta innebär ofta att man träffar fler av dessa barn. Arbeta på socialtjänsten och du möter.... väldigt många.... För många. För mig i min roll som skolkurator handlar det tyvärr ibland om att vänta på att det ska hända nåt radikalt, i brutalt negativ mening, för att en familj ska tvingas ta emot hjälp eftersom att man inte gör det på frivillig väg. Att sitta med skolans frustration varje dag, och samtidigt ha vetskap om, och förklaring till, varför myndigheter agerar (eller inte agerar) som de gör. Det är inte enkelt alla gånger. Men...
Ibland glömmer vi bort de små sakerna. Det lilla vi faktiskt kan göra. Som gör skillnad. Vi kan inte ta bort smärta eller sorg över saker som skett. Eller föräldrar som inte finns nära. Eller ett torftigt liv. Vi kan inte ta över barnets sorg och saknad, eller längtan efter ett bra liv. Inte sudda ut ett liv på gränsen till misär men ändå inom gränsen för frivillighet. Men...
Vi kan ge! Mer än vi tror. Små glimtar. Av omsorg. Av omvårdnad. Av goda upplevelser. Av en bra tid. Ett bra liv. En bra upplevelse. Att få slappna av. Lägga undan det jobbiga en stund. Få vara i skolan. Som kompis. Leka. Läsa. Jobba. Vara som alla andra. Få en kram. En extra klapp med insikten om att du vet. ibland är just "jag vet att du vet att jag vet, och jag finns här" den helande kraften. Det som håller barnet flytande. Att lämna ut sin situation, att berätta det hemliga. Det sitter långt långt inne. Kanske på ett ställe där det aldrig kommer att komma ut. Lojaliteten är oerhörd. Även till den som skadar. Ett barn älskar sina föräldrar i evighet. Genom eld. Genom all världens skit. I en önskan om att det ska bli bra. Det måste vi veta.
Idag fick jag en sån där liten liten glimt av något. Att kanske ha lyckats lyfta på en sten. Att ha uttalat förväntningar till en förälder. Att ha väckt en tanke iallafall. Att få höra genom andra att det har gått fint idag. Det som inte funkat på många många veckor. Att själv få känna glädjen över att en förälder och ett barn får känna sig lyckade. Eller borde känna det iallafall. Nästa vecka kommer jag förstås att påtala denna framgång!
Ibland. Nej, förresten. Ofta. Ofta borde vi se det lilla i det stora. Det lilla vi kan göra, som blir stort i slutänden. Kanske det som gjorde skillnad. Vi kan aldrig veta idag hur det blir. Hur barnets liv framskrider och vad barnet har med sig i vuxen ålder. Men ändå. Vi kan göra det lilla. I vardagen. Även när det känns hopplöst. Vi kan finnas där. Se barnet. Låta barnet veta att vi finns. Att vi till viss mån förstår och önskar att det blir bättre. Att vi bara inte kan ta bort allt. Men vi kanske kan ge något. Hopp?
Hur det gick med transplantationen? Sådär. Jag blev skitsjuk och fick spendera hemresan med fejset i en tågtoalett (no more information...). Den mottagande kvinnan dog tyvärr en tid efter transplantationen. Tråkigt, men... Jag skulle göra det igen. Om jag passar och får. Om riskerna är mindre än möjligheterna; för nu har jag en egen familj att finnas för.
Det finns säkert något ordspråk för detta, som jag inte känner till. Men hur som helst; kom ihåg att söka det stora i det lilla. Ofta är det de små stunderna som gör den stora upplevelsen. Även om vattnet dunstar och jorden torkar, så blir det några droppar kvar. De små bäckarna bidrar på något sätt. Alla bidrag är välkomna. Det gäller inte bara ekonomiskt. Bidra med ord och handling. Till behövande och den du inte vet behöver. Tycker du att det är svamligt? Tänk att det en dag kan vara du eller dina nära. Då blir det genast enkelt.
Till alla som behöver det. Och som ännu inte vet än att ni kommer att behöva.
Fortsätt simma, snart skymtar vi land!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar