Ibland vill man bara gräva ner sig i en snöhög (eller en grusgrop). På facebook rasar bilderna in; lyckliga familjer, lyckliga barn, lyckliga familjer. Fullbordat ut i kanterna. Bakgrunden som hämtad i en inredningstidning. Julstjärnorna blommar fortfarande. Likaså hyacinterna. Ungarna som hämtade ur en reklamfilm. Föräldrarna hämtade från en... Valiumkoma kanske? Kan ge mig fan på att deras granar inte barrar heller. Och knäcken fastnar inte i pappret. Alla är bara så jäkla störande nöjda och glada. Överallt ser man hur jäkla fint alla verkar ha det i juletid. Precis som alla andra dagar på året.
Nu tänker du kanske; skippa facebook då. Och ja, det har jag faktiskt gjort mer än annars iallafall, just under julledigheten. Inte för att jag inte velat kolla, men jag har liksom inte hunnit. I sedvanlig ordning har jag en stressnivå upp i taket, och kan inte stänga av. Skitirriterande.
Kvällen före julafton var halvmysig. Kompisar hade funnits här hela dagen. Spel och lek och kiv om vartannat. Mot kvällningen bestämde jag att vi skulle vara själva och klä granen och mysa med glögg. Alla höll inte med. Med varsitt spel framför fejset låg ungarna i soffan, medan jag snitsade upp ljusen. Ja, jag vet att jag kan ta spelen ifrån dem, men det lär inte bättra på varken mitt humör eller deras. Eller julstämningen. Slingan funkade iallafall! Efter femtielva försök att få dem att komma och klä granen med mig så gjorde jag det själv. Egentligen vill jag göra allt själv, för då får jag det som jag vill ha det. Men nu har jag ju för fan övat i 6 år på att låta barnen "synas" i hemmet (och det har de lärt sig, vill jag lova), och då ska de ju vara med. det är ju så man gör, kvällen före. Men... Jag hängde pliktskyldigt upp deras egenhändigt knåpade dagisprydnader ihop med mina egna lite mer sofistikerade. Haha. På kvällen uttrycker den större av de två, att han är så spänd inför julafton att han bara vill svära. Säga alla fula ord han kan. För att bli mindre spänd liksom. Alla somnar gott.
Julaftonsmorgon. Nä. Julaftonsnatt. Klockan 4 vaknar den yngre förmågan. Han vill öppna paket. Nu. Han somnar inte om. Han ömsom gråter, ömsom skriker. Kan vi gå upp nuuuuuuu? Neeeeeej, det kan vi inte! Klockan är 4, 5, 6... Det är NATT! Halv sju har jag fått nog, är lagom skitirriterad och tillåter honom att väcka sin brorsa. En kvart senare har de öppnat sina morgonpaket och undrar när resten ska öppnas. Hmmm. Om 9 timmar ungefär. En liten stund av lugn, nåväl, lek med nerf (pistol med gummiskott typ) så havererar humören i familjen. Ungarna håller på att slå ihjäl varann och jag får frispel. Skitjul. Varför i he***te har jag tagit ledigt? Jullov? Vem kom på den idiotiska idén? Håll skolan öppen för farao, kunskapsnivåerna sjunker ju så se till att ge dem vad de behöver. Hela året! Varje dag!!! Jag kan ha sagt att jag tänker "skita i julen och be tomten ta tillbaks julklapparna". Och kanske har jag även sagt att "det är tur för dig att tomten inte tittade in genom fönstret nu" vid något tillfälle. Kanske.. Jag minns inte riktigt...
Vid 11 var vi på plats i kyrkan och jag hoppades verkligen att lite andlig spis skulle ge oss alla lugn. Och... Det funkade faktiskt! Lillbus och jag satt längst fram, så att han kunde vara med och fixa julkrubban. Storfis satt med syrran och läste psalmboken. Sen var det julafton med halva familjen och allt flöt väldigt bra. Mycket god mat, som alltid hos min mamma, skön julstämning och lagom slappt. Lillbus hängde mest runt granen och lyfte på paket, räknade hur många som hade hans namn på samt konstaterade att de allra största var till honom. Tomten kom och han hjälpte till att dela ut paket. Konstigt bog kom hans egna först! Sen var det paket öppning och nöjda barn. Ingen självklarhet i vår familj kan jag säga. Sen kväll men helt aright ändå när vi kom hem. Jag ka mig före stora grabben, han var bara tvungen att fortsätta bygga lego lite till.
Sen kom juldagen. Juldagsmorgon glimmar. Ja. Tamigfan. Det gjorde den. Hela dagen glimmade. Barnen var uppe i ottan och byggde lego. Jag sov lite till. Alla var nöjda och glada och det var ta mig fasen den bästa dagen på riktigt länge! Lutfisk hemma hos mor på eftermiddagen och rätt som det var kom snö! Raskt avslut på middagen och hem för klädbyte och pulkaåkning i backen. Sen skottade de snö till 22. Underbart! Läge för måååånga uppdateringar på fejjan!
Sen kom annandagen. En annan dag. En skitdag. Allt gick på tvären och vi kunde inte samarbeta. Lika fyrkantig mor och son drar åt olika håll. Explosion. En riktigt tråkig dag som mot slutet räddades av stora storebror. Som sänd från ovan kom han med tåget från Malmö. Till vår allas förtjusning! Stackarn får öronen sönderpratade när grabbarna ska berätta allt de har att berätta sen sist.... Men jag hoppas han är nöjd ändå. Det kostar på att vara idolen med stort I liksom. Så börjar de extra sena nätterna för mellangrabben. Det är viktigt att få sitta ensam med storebrorsan och spela seeeent på kvällen, när vi andra två gått till kojs. Mysigt tycker jag! Så härligt att se dem tillsammans. Storebror frågade vad de önskar sig i julklapp; en svarade "Flygplan 2" och den andre säger "att du är hos oss oftare". Så härligt! Och svårt på samma gång. Det är en bit mellan oss och skolan kräver sitt. Men den önskningen från vår mest svårflirtade grabb är otroligt fin.
I dag är det dagen efter en annan dag. Livat i sedvanlig ordning. Kanske har jag sagt "vill du att M stannar flera dagar så skärper du dig nuuuuu". Kanske har jag sagt att " det finns två dagar nästa vecka när fritids är öppet, och jag kan jobba då". Då svarar den ene "jaaaaa! Jag vill till skolan!" Och den andre;" neeeej, jag lovar att skärpa mig". VM i dålig morsa... Jag som dessutom vet (i teorin) att vissa barn inte kan skärpa sig. Fan. Dessa misslyckanden. Om och om igen.
Nåväl. Lillbus till mormor och morfar. Storbusarna hemma själva. Och jag åker till bästa jobbvännerna för god mat och massor av snack. Bara vuxna. I en nyrenoverad lägenhet. Som är så jäkla fin. Och så jäkla vuxen. Vit heltäckningsmatta. Ryamatta under köksbordet. En vuxen. Inga skoberg. Inga legobitar som skär in i hälen. Inga chips i mattan och inga fläckar i soffan. Ljust, fint och personligt. Helt fantastiskt!
Nu är vi hemma igen, allihop. Grabbarna spelar (vad annars). Men... De samspelar, ej att förglömma. De spelar tillsammans på samma värld. De hjälps åt och planerar och konstruerar. Att få tre grabbar på 6, 8 och 15 år att hitta gemensamma aktiviteter är inte lätt, men i spelet har de verkligen varandra. Och det gillar jag.
En jul utan mannen i vårt liv, utan snö - som blev snö, massor av irritation och bråk. Men ändå. En jul med min fina familj. Mina föräldrar och syster med familj. Som jag inte skulle klara mig utan. Mamma som alltid ställer upp. Som hjälper mig genom varje vecka. Syrran som alltid finns där. Jag är lyckligt lottad, även om livet tycks pröva mig till bristningsgränsen ibland. Ibland mer och ibland mindre, tack och lov.
I dagarna får vi förhoppningsvis även träffa svärföräldrarna. Och kanske kanske småkusinerna med föräldrar. Det hade gjort julen komplett. Nåväl, halvkomplett. Pappan, tillika maken, är inte med. Men... Man kan inte får allt. Kanske är han hemma nästa jul då! Annars kostar det... En låååång och skön solsemester!
Sådärja. En jäkligt lång statusuppdatering. Bakom kulisserna. Inga bilder dock.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar