Livet.
Vad är det egentligen?
Vad har vi för tankar om vad litet ska ge? Vad vi ska uppleva. Vad vi ska känna. Vad vi ska gå igenom. Hur det ska bli. Vad vi ska göra. Vem vi vill vara. Tankarna och föreställningarna är lika många som det finns människor på jorden.
Mycket i livet handlar om förväntningar. I relationer, i jobbet, i hemmet och på fritiden. När det känns skit har det ofta blivit för stort glapp mellan förväntningar och upplevelse. Vi tänker oss en sak, och det visar sig vara en annan. Vi blir besvikna. I det lilla sammanhanget kan det vara att förvänta sig att middagen är klar när man kommer från jobbet, om den andre parten är ledig. Eller att någon borde se hur du mår, men inte frågar. Eller att den andre tar nästa blöjbyte. Eller att arbetsgivaren skulle visa uppskattning. Eller att en hög kostnad borde garantera en förnöjd upplevelse. Det finns otaliga exempel på stötestenar vad gäller förväntningar kontra upplevelse.
I ett större sammanhang kan vi ha förväntningar på hur tillvaron och livet i sin helhet ska formas. Och när det inte blir på det sättet känner vi oss missnöjda. Misslyckade. Det kan handla om ett äktenskap som inte höll. Tankar om vilket yrke man skulle ha, men det blev inte så. Hur ens tillvaro skulle se ut, men det blev något annat.
Det är ju tragiskt att erkänna, men just inför julen så kommer mina vardagliga existentiella tankar i ett så mycket större perspektiv. Förvisso bra att det åtminstone kommer nån gång om året, men egentligen borde det följa oss jämt. Ni som känner mig vet att jag helst av allt skulle jobba med välgörenhet hela tiden. Det kan vara i Sverige eller i välden. Har en dröm om att komma iväg till något drabbat område för att delta i hjälpinsatser under en tid. För att hjälpa och för att verkligen se. Hur livet kan te sig på andra ställen. På riktigt.
Sen skulle jag vilja göra så mycket för de människor jag har kontakt med i mitt jobb, de som inte har det jag har. Långt ifrån. Barnet som mest av allt önskar sig ett spel till datorn i julklapp. Men vet att mamma inte kommer ha råd. Mina grabbar har två var, av tre årgångar, av just det spelet. Barnet som drömmer om att få åka över Ölandsbron. Jag åker där varje dag till och från jobbet. Barnet som skulle vilja kunna äta frukost hemma varje dag, även i slutet av månaden. Mina barn ha alla mat de behöver, men vill helst ha oboy (som de inte får...). Det finns för många barn. Som bara kan drömma om det som är taget för givet hos många av oss. Barnet som önskar att kläderna inte skulle lukta illa, barnet som önskar att mamma och pappa slutade bråka, som önskar att slippa fylla och slag och som önskar sig en helt vanlig familj. Barnet som önskar sig mat, tak över huvudet, hela och rena kläder efter väder, omsorg, kärlek och möjlighet att utvecklas. Det finns för många som inte riktigt får dessa basala behov tillfredsställda.
Åter till mig. Till oss. Som har det förhållandevis bra. Och ändå känner vi samma uppgivenhet som ett barn som inte får sina basala behov tillgodosedda. Ibland. Vi lever i vår verklighet. Så är det. Mina referensramar är mina. Dina är dina. Jag kan inte uppleva det du upplever. Jag kan, om jag har förmågan, försöka sätta mig in i din situation. Men det är alltid ett utifrånperspektiv. En konstruktion hos mig om hur du har det. Jag vill aldrig förringa någons känsla, varken din eller min. Utifrån ens eget perspektiv kan det smärta lika hårt att känna sig obehövd, ouppskattad och tillintetgjord, som det gör för en människa som inte har tillräckligt med mat eller kläder. För vi vet inte om varandras utgångspunkt.
Jag undrar vad vi jagar. Vad jag jagar. Många av oss vill ha familj och barn, vill ha ett jobb vi trivs med och gärna vara framgångsrika där, Vi vill se bra ut, vi vill utvecklas mentalt och vi vill träna kroppen på gym. Vi vill behålla ungdomen, såväl fysiskt som psykiskt, samtidigt som vi vill visa på livserfarenhet som bara kan åstadkommas genom levda år. Och så vill vi (eller tror att vi måste) vara tillgängliga. Jämt. Många känner att vi som föräldrar borde baka och pyssla, hänga i skogen och putta gungor, bygga lego och spela sällskapsspel.
Vi skäms att berätta att ungarna helst spelar på dator eller tv, med risken att andra tycker att vi är dåliga och inte simulerar till kreativitet. Vi tror att vi måste göra långkok och laga maten från grunden. Vi vill vara bullmammor samtidigt som vi fasar över socker i allt och alltid. Vi vill att våra barns ska lyckas; vi pushar dem ut i livet, vill ge dem det vi inte själva hade. Vi berättar för skolan hur de ska göra, eftersom att de inte lever upp till våra förväntningar om hur det ska se ut.
Jag är en av dem. En av er kanske. Jag vill liksom allt detta. Jag vill liksom vara lyckad. På de premisserna. Laga mat från grunden. Näringsriktig och nyttig. Jag vill vara omtyckt på jobbet. Vill att de andra ska tycka att jag gör ett bra jobb. Jag vill vara tillgänglig jämt; på jobbet och för barnen. Jag vill träna (eller???); Nåväl, jag vill ha en tränad kropp. Jag vill hålla kroppen och sinnet ungt. Jag vill ha ett städat och modernt hem. Jag vill att mina barn ska vara framåt (inte tokblyga som jag var), och våga prova saker. Jag vill hitta på roliga grejer; gå till skogen, cykla i terräng, skapa, pyssla, baka, leka.... Men jag orkar liksom inte. Jag gillar inte ens att leka. Men...
Det känns liksom som om det är förväntningen på dagens föräldrar. Att vara på topp jämt. Överallt. Vara både hemmafru och karriärist. Att sätta barnen först, och sig själv samtidigt. Gud nåde den som inte prioriterar "egentid". Gud nåde den som inte prioriterar sina barn.
Tänk om vi bara kunde vara lite mer nöjda. Lite mer här och nu. För min del handlar det mycket om att barnen är relativt små och jag är ensam med dem ganska mycket. Jag hinner liksom inte förverkliga mina drömmar avseende mig själv, samtidigt som jag ska förverkliga min mammaroll så som jag vill. Tänk om jag kunde vara här och nu, och känna att det är helt okej. Kanske bra till och med. Att acceptera att just nu är det jobb och barnen som gäller. Och om några år, när barnen inte vill hänga med mamma hela tiden, är det min tid att göra det där. Det som känns så viktigt och stressande nu. Tänk om vi kunde sätta upp rimliga förväntningar på oss själva och på livet. Och kommunicera dessa till dem som är inblandade i det kommande resultatet. Då skulle utsikterna för ett lyckat resultat bli betydligt större. Tänk om vi kunde rädda världen. Tänk om...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar