Om livet och döden och dagen idag

Har inte orkat skriva på ett tag. sjukdomsr och julstök i kubik. Hittade en konversation sen ett år tillbaks, den är fortfarande aktuell. Skönt nog har ingen av barnen alls frågat om döden i samband med att jag blev sjuk. 

Här kommer en redigerad variant; 

"En riktig buskväll slutar med djupa existentiella tankar hos min snart sjuårige son. 

Kommer du att dö snart mamma? 

Vi vet inte när vi ska dö, svarar jag, men de allra flesta lever tills de blir gamla. riktigt gamla. Gamla som min farmor, hon blev ju över 90 år. Och i helgen såg jag en tant i tidningen som fyllde 100 berättar jag. Vi vet inte när vi ska dö, säger jag igen. Man kan bli sjuk eller råka ut för en olycka, så jag kan inte lova något. Men om något skulle hända så har vi vuxna pratat om det och alla vet vad de ska göra för er.

 - Men OM du dör. Vad händer med mig då? Jag fortsätter på inslagen väg om ett långt liv, men berättar att om jag blir sjuk och sängliggande eller hamnar på sjukhus så har du din pappa. Då kommer han hem från sjön. 

-Hur snabbt kan han komma? Tänk om fritids stänger? Han kan komma snabbt, med nästa flyg. Några timmar eller en dag. OM något händer mig, och pappa inte är nära,  så kommer mormor och morfar och tar hand om er. Det har vi redan bestämt. 

-Men om båda dör? Både du och pappa? Då kommer mormor och morfar och moster ta hand om er. Och farmor och farfar. 

-Hrmm. Grufff. Det orkar de väl inte... 

Jag försöker övertyga om att sannolikheten för att vi båda föräldrar skulle dö samtidigt är väldigt liten. Det är läggdags sen länge och lillebror hoppar och skuttar i sängen och förstår inte allvaret i diskussionen. 

Vi skojar lite och jag försöker lätta upp samtalet lite så grabben ska kunna sova. 

Som du vet så är jag en ganska seg mamma (fniss), säger jag. Jag kommer säkert att finnas kvar när du är vuxen. Kanske har du egna barn, mina barnbarn. Kanske ska du bara smyga förbi mitt hem, men jag ser dig och skuttar ut med käppen eller rullatorn och tjoar, AAAAAAnton - så rooooligt. Kommer duuuuuuuuu! Nu ska vi dricka kaffeeeeee! Och du vill bara gå vidare, men jag tycker du ska stanna lite till. Han småskrattar lite men inte helhjärtat. Om vi känner mig rätt så lär det dröja innan jag har släppt min sista fis, avslutar jag. Lillebror viker sig dubbelvikt och håller på att förgås av skratt (eftersom att han har fått en såååå enormt rolig mor!!!). Anton fnissar lite, men inte alls som han brukar med denna typ av skämt". 

Anton var nästan sju år när konversationen ägde rum. Både stor och liten på samma gång. Denna kväll var han en liten kille med stora tankar. Tankar om livet och döden och närhet och distans. Om att vara stor och självständig och liten och beroende. Om rädslan att förlora sina nära.

Tankar som vi alla bär med oss genom livet. Vem är jag? Vem är jag med dig? Vem blir jag utan dig? Vad blir det av er utan mig? 

Vi har här och nu. Det är vad vi är säkra på. Längs vägen får vi hantera gupp och avkrokar, avgrunder och sankmark. Tillsammans kommer vi vidare, även om det känns hopplöst i stunden. Ibland måste vi bara stå kvar i sankmarken eller backa tillbaka vid guppet och ta ny fart. Att stå stilla är svårt och smärtsamt. Men det kommer ljusare tider. Då sorgen blir lättare att bära, då smärta och förlust, av kära eller av tid med dem, har införlivats i själva livet. Gjort oss starkare på något sätt. 

Take care!