I mitten av oktober ringer läkaren tidigt på morgon, och jag fattar. Han ber mig komma in på em och berättar att det inte ser bra ut, att det var två elakartade tumörer. Jobbade utifrån fullbokad kalender fram till eftermiddagen när det var dags att åka. Jag åkte själv, jag ville det. På sjukhuset fick jag veta om vad de hittat och att det var planerad operation 1 vecka senare. Då skulle en bit av bröstet tas bort.
Hem och berätta för familjen, värst var att ringa min man som var borta på jobb. Jag sa att han kunde jobba vidare och att mamma kunde ta barnen över op, men han insisterade på att komma hem. Tur det i efterhand... Han tog sig hem till dagen för op, och det var först då jag blev lite rädd. Inte för sjukdomen utan för narkosen och hur jag skulle må och när jag kunde jobba igen. Op gick väl och lymfkörtlarna var inte sjuka. Ett steg i rätt riktning! Än en gång var alla övertygande om att det var klart så. Strålning och hormonbehandling skulle det bli, med största sannolikhet.
Tiden gick och jag väntade på svar. Var hemma nästan en vecka och sen jobbade jag till i måndags em när jag skulle på återbesök. För behandlingsplanering trodde vi... Väl hos läkaren stod det klart att de funnit ytterligare två tumörer, samt förstadier till cancer, i den bit som togs bort. Jag var inplanerad på op tre dagar senare.
Jobbade dagen efter beskedet och försökte få undan en del och delegera annat. Började fatta att jag kanske inte kommer kunna jobba fullt kommande veckor... Både jag och min man blev otroligt oroliga för spridning. På onsdagen skrevs jag in med sedvanliga prover och i torsdags tog de hela bröstet. Dagen efter var (precis som sist) ganska okej. Packad av morfin, men det fattar jag inte under ruset. (Det är bara att tacka gudarna för att facebook inte fanns under min storhetstid!!!)
Nästa dag blev skit, oxå det som sist men värre. Har raljerat om nya bröst innan, men att sitta här utan är inte lika kul.
Nu har det gått några dar sen op och jag mår rätt hyvens, dock pendlar det mycket mellan mitt vanliga speedade jag och sen fullständig krasch för ingenting. Jag ska försöka vara hemma från jobbet minst denna veckan för att hinna känna efter och landa. Kanske mer.
Nu har det gått några dar sen op och jag mår rätt hyvens, dock pendlar det mycket mellan mitt vanliga speedade jag och sen fullständig krasch för ingenting. Jag ska försöka vara hemma från jobbet minst denna veckan för att hinna känna efter och landa. Kanske mer.
Om två veckor väntar undersökning med magnetkamera och ultraljud för att kolla det andra bröstet. Efter det så får jag nog vänta lite till på svar från alla proverna. Det bara att hoppas på att inga nya grejer hittas utan att nästa besök hos läkaren betyder behandlingsplanering.
Jag har inte någon gång tvivlat på att jag ska klara mig. Jag tänker inte död. Först tänkte jag inte ens lidande, men nu är jag rädd för biverkningar av medicin och biverkningar på familjelivet. Jag har ända sen besöket i juli, via cancerbeskedet i september tänkt positivt, att det här ordnar sig. Jag har levt på som vanligt, haft funderingar förstås men inte på något sätt grävt ner mig. Jag har skojat om schyssta lökar på jobbet och jag har pratat om att äntligen våga testa rakat huvud. Kanske är det ett försvar. Eller oxå är det jag. Mitt sätt att hantera ett riktigt uselt tillstånd i min kropp, som jag inte kan påverka ett skit utan läkarens hjälp. Kanske trycker jag undan mina känslor för att hantera vardagen? Kanske skyddar jag mina nära och kära? Kanske skyddar jag mig själv? Jag vet inte. Det jag vet är att sån här är jag. Just nu.
Jag skojar om landstingets kalsonger, precis som jag hade gjort om det var halsmandlarna som skulle väck, eller om det var en bruten arm. Jag ligger med fötterna på huvudkudden, med landstingets härliga långstrumpor, och tänker att jag är Pippi, att jag är stark. Jag skriver att det inte är lika kul att skoja om schyssta lökar längre, nu när det är verklighet.
För en del kan det vara provocerande, oanständigt och fullständigt makabert att skoja i det läge jag befinner mig. För mig är skämtandet (med min alldeles galet tråkiga humor) mitt helt vanliga jag. Sån som jag är. Även nu, när den sketna cancern kommit hit. Den har tagit mitt bröst, den tar av min ork, den tar av mitt tålamod, den tar av mina pengar, den tar av min tid. Den kommer ta så jävla mycket mer... Jag vet det. Den tar av min sjuka humor också. Men jag tänker kämpa med näbbar och klor för att hålla kvar vid det jag kan. Det som är jag. Min tro kommer att svika ibland, kanske mitt hopp likaså. Min svarta humor kommer bara att vara svart och göra ont ibland, men när den inte är det så kommer jag att använda den till nån sorts självhjälp.
Cancer väcker så mycket inom de flesta och jag märker att så många fortfarande förknippar sjukdomen med död och elände. Visst är det en dödlig sjukdom, men det finns ju väldigt många som blir fullt friska. En del till och med utan att må dåligt under behandlingen. Jag hoppas av hela mitt hjärta, att jag ska bli en av dem. En som kan berätta om en helt alright resa för att bekämpa cancern. Många har erfarenheter av sjukdomen från tidigare, en del har mindre bra minnen. Jag berättar här och på facebook och när vi ses, på mitt sätt. Jag vill inte göra det värre än vad det är. Det är min strategi.
Jag vill inte trampa nån på tårna. Jag vill bara säga hur det känns. Att vara jag. Just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar