DN idag. Om utbrändhet, utmattningssyndrom, utmatningsdepression eller vad man kallar det. http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/arbetsgivarens-drom-tills-de-branner-ut-sig_4358427.svd
Jag skulle också kunna skriva duktighetssyndrom; eller duktig flicka, för det är de vanligast drabbade. Eller prestationsdepression kanske.
Det är helt galet egentligen. Jag blir både rädd och förvånad när jag läser. Vi är så upplysta och medvetna idag; de flesta känner någon som har hamnat där... Och ändå fortsätter vi... Varför undrar jag? Vi vet ju bättre; iallafall alla "vi" som inbegriper mig och alla dem jag känner som hamnat där. Eller nästan hamnat där.
Men ändå...Vi gör det. Om och om igen. Fast vi vet så mycket bättre. Nu gäller det ju inte bara detta; det kan handla om gud vet allt, där man har teorin men ändå hamnar i klaveret när det blir praktik. Som jag och extra krävande barn till exempel. Men det är en annan diskussion. Det är ett helt vansinnigt duktighetssyndrom som drabbar allt fler. Både män och kvinnor; men välutbildade kvinnor runt 40 är överrepresenterade i statistiken. Om vi söker hjälp oftare eller om det är där problemen är som störst är en annan fråga.
För många är det jobbet som blir boven. Det är ju liksom också mer legalt att uppleva för stor arbetsbelastning på jobbet. I kombination med liten påverkansmöjlighet tänker jag. Men...Inte sällan är privatlivet i stor grad också involverat tror jag. Är man en duktig person på jobbet; har man säkert de kraven på sig hemma också. Av sig själv. Viktigt att poängtera. Ofta är det vi själva som sätter kraven och lägger ribban. För högt.
I allt detta läggs energin och mer därtill på jobbet; man vill ju vara en bra medarbetare och en suverän arbetstagare. En som fixar allt. Utan knussel. Inga problem - jag jobbar över. Inga problem - jag ringer mamma när barnen är sjuka. Inga problem - jag läser igenom de där trehundrasidorna ikväll,när jag lagt barnen, och kommer med feedback senast klockan elva ikväll. Inga problem; jag gör det så gäääärna utanför arbetstid. Jag ser det som kompetensutveckling. Det mår jag bra av....
Familjen och vännerna kommer på undantag. I den ordningen. Familjen kräver sitt. Särskilt om man har barn. Det ska vara middag när man kommer hem, läxläsning, aktiviteter, kvällsmat, läggning, tvätt, packa väskan till imorgon, röja av köket. Det prioriterar sig självt liksom. Sen ska man ju ha "egentid" också! Vilket stressmoment!!!Hahaha! Kanske lever man i en relation också?! Hoppsan. Ta fram kalendern och boka date. Och varna för att du kanske somnar redan vid middagen; men det är inget personligt förstås... Bara den där jäkla tröttheten. Som kommer om man sätter sig och andas nånstans. Just det. Vännerna också. Sorry. Fixar inte sociala relationer utanför jobb/familj just nu. Mitt psyke klarar det inte, även om jag skulle få en lucka i kalendern.
Men... Varför? Vi vet ju bättre. Jag gör det och Du gör det. Och ändå... Fortsätter vi och kämpa, mot nåt som inte är rimligt att begära. Varför? Jag vet ju, att i mitt liv just nu, med ganska små barn, varav ett lite extra krävande, mannen borta halvtid och ett jobb som kräver en del rent psykiskt; är det kanske inte läge att lägga all energi på jobbet. Att drivas av en för stark längtan efter utveckling, förändring och förbättring. Att vilja ha ett hem utan dammkorn och en tvättstuga utan spår av tvätt. Och ändå. Vill jag det.
Till mitt försvar får jag ju ändå säga (och det vet alla ni som känt mig även före barn) att mina krav på mig själv och hemmet har sänkts från 2.40 till att att knappt ta sig över mattkanten. En sån där tunn matta då. Till kullerbyttor. Det mesta av detta, att inte ha det som jag egentligen vill, är jag ändå hyfsat ok med. Jag tar till mig när mer belevade berättar att snart kommer tiden när du kan städa så mycket du vill; men då kanske du inte tycker det är så viktigt. Ibland.
Nåväl. Vad vill jag säga egentligen?
Var rädd om dig! Prioritera rätt, vad det nu är! Fundera både en och två gånger på om det är värt det. När man väl trillat över kanten kan vägen vara lång tillbaka. Jag drev det hela allt för långt, tills kroppen sa nej och det var ett faktum att något måste ändras. Ändå var jag bara sjukskriven några månader. Kanske skulle jag stannat hemma längre? Kanske var det bra att komma i jobb snabbt igen? Det är inte lätt att veta. Men...
Det jag vet är att det inte är värt det. Att driva sig själv ner i djupet för att vara duktig. För de fysiska symptom som fick mig på fall, de lever i viss mån kvar även nu - flera år efteråt. Jag mår bra nu. Har gjort det i flera år. Jag har tagit mig igenom cancern med min psykiska belastning (som det ju blir) men utan att hamna där igen. Men den radikalt minskade stressnivån, den hemska tinnitusen som kommer av minsta stress, huvudvärken och skamkänslan av att ens ha hamnat där.... Det finns kvar. För att inte tala om minnessvårigheterna. På gott och ont. Det goda är väl att jag ändå är bättre på att bromsa. Att stanna upp. Att tänka. Är det värt det?
tisdag 24 februari 2015
torsdag 19 februari 2015
Moment 22, ambivalens och osynliga sjukdomar
Hoppla! Ett inlägg under 2015. Som om jag inte haft något att skriva om liksom... Vi får tolka det som att jag har haft det himla bra, eftersom att skrivandet ofta är min terapi när det är lite jobbigt i tillvaron... Egentligen vill jag skriva ofta, men jag vet inte vart timmar och dagar tar vägen. När jag har saker som pockar på att präntas ner, då finns inte tiden; när jag väl har tiden är jag oftast för trött. Jag känner som Emil i Lönneberga: ”När jag inte har pengar kan jag inte köpa sockerdricka. När jag har pengar får jag inte köpa sockerdricka. När i hundan ska jag dricka sockerdricka?”
Tiden som gått sen sist har innehållit nytt uppdrag på jobbet, påbörjade studier, operation med positiva besked, en helt underbar vecka i Sälen med storfamiljen, provsvar, mannen som kom hem och åkte igen samt det vanliga vardagslivet. En salig blandning helt enkelt!
Huvudet och fingrarna är fulla av tankar som aldrig kom på pränt. Idag är det skillnaden på sjukdom och sjukdom som upptar tankarna...
Torsdagen före sportlovet förra året avslutade jag strålningen. Det var en konstig upplevelse. Man vänjer sig snabbt vid saker, och efter fem veckors dagliga besök på onkologen kändes det lite ledsamt att gå därifrån. Inte för att sluta strålas, det var verkligen dags eftersom att huden bränts upp; men att gå ut från sjukhuset och veta att nu är det klart. Så klart det kan bli just nu iallafall. Det kändes konstigt. Sen hade jag blivit så himla väl omhändertagen och det var en fantastisk och lyhörd personal där. Det var de som i princip tvingade mig att bli sjukskriven igen; jag som började jobba samma dag som strålningen började. Efter två månaders sjukskrivning. Hur tänkte jag? Tur att de tänkte åt mig. Och såg att jag mådde skit. Fast jag inte tänkte erkänna det. I slutänden gjorde det med all säkerhet min sjukperiod kortare, även om det just då var helt förfärligt att återigen blir sjukskriven och svika jobbet.
Ett år efter detta, för några veckor sen alltså, opereras några nya knölar bort i andra armhålan; tack och lov visar de sig vara friska. I vanlig ordning så läker det inte som det ska, men jag är frisk! Tack. Nu är liksom cancern borta. Vilket jag tänkt sen strålningens slut förvisso. Men sjukdomen hänger sig liksom kvar. I form av massa beslut att ta. Under året som gått har jag lämnat det sjuka bakom mig och inte funderat så mycket på det. Jo, jag blir ju påmind varje dag; av kroppen och av mina barn. Det saknas ju ett bröst, men jag har nästan vant mig. Förutom att protesen luktar illa. Haha!
Men nu när det gått ett år kommer nya kontroller och nya uppföljningar. Med dessa kommer ställningstaganden. Beslut. Som är en av mina akilleshälar. Jag är ambivalent i grunden; det kan handla om vad vi ska äta till middag eller om vi ska bjuda hem nån till helgen. Det är tillräckligt svåra beslut för mig att ta. Inga beslut med stora konsekvenser alltså. Men nu har jag fått mer ingripande saker att ta ställning till. Vill jag rekonstruera bröstet? Vill jag ta bort äggstockarna? Om ja; när vill jag det? Nu? Om några år?
Hur bestämmer man sånt? Hur gör jag en konsekvensanalys av ingreppen? Vad händer om jag låter blir? Vad händer om jag gör det? När ska jag göra det isåfall? Tack och lov så är det inga beslut som behöver tas snabbt. Jag har tid att fundera. Och diskutera. Och konsultera. Det tål att tänkas på helt enkelt.
Hur eller hur så känner jag mig så skonad. Det kunde varit så mycket värre. Behandlingen kunde varit så mycket svårare. Jag mår ju bra nu. Det var cancer men den gick att avlägsna. Och nu är jag tillbaks där jag var innan. Det finns så mycket värre tillstånd. Jag har inte behövt blir misstrodd eller ifrågasatt. Alla har respekt för cancer.
Värre är det med sjukdomar som inte syns. Depression har jag avhandlat förr. Hur mycket svårare det var. Så mycket skam. Så mycket försök att upprätthålla fasaden. Så jävla jävla tufft. Och så mycket spår det satt. Som jag nog får lära mig leva med, även om det är svårt.
Min vän dras med en annan osynlig sjukdom. Whiplash. Ett jäkla skit. Begränsar livet så otroligt mycket. Att inte kunna vara med sina barn. Att inte komma ur sängen på grund av all smärta. Ständig huvudvärk. Ständig tinnitus. Domningar och smärtor om vartannat. Och emellanåt tillräckligt uthärdlig smärta för att träffa vänner och hämta barn i skolan. Och då vara pigg och fräsch på utsidan; pigg, glad och pratsam; omhändertagande och social. Sen komma hem och däcka; bli sängliggandes i dagar för att ha tillåtit sig att umgås några timmar. Det syns inte. Hur ont det gör. Hur begränsande det är.
Det är så in i helsike svårt för utomstående att förstå. Det som inte syns. Ett brutet ben eller cancer; det kan folk i allmänhet relatera till. Men "osynliga" sjukdomar är så svåra. De ifrågasätts. "Hon som alltid är så glad och pigg". "Hon som har ett så fint och städat hem". Det är hemskt. För dem som är drabbade. Den dag du eller någon väldigt nära drabbas; och du tvingas leva i detta; då förstår du. Iallafall lite.
All min värme till dig idag; du kämpar i motvind men har så mycket kärlek omkring dig och så mycket glädje i dig! Det för dig framåt och ger dig ork att kämpa vidare. Du kommer att vinna; det är jag säker på!
Till er alla; ta hand om er och lev livet!
Tiden som gått sen sist har innehållit nytt uppdrag på jobbet, påbörjade studier, operation med positiva besked, en helt underbar vecka i Sälen med storfamiljen, provsvar, mannen som kom hem och åkte igen samt det vanliga vardagslivet. En salig blandning helt enkelt!
Huvudet och fingrarna är fulla av tankar som aldrig kom på pränt. Idag är det skillnaden på sjukdom och sjukdom som upptar tankarna...
Torsdagen före sportlovet förra året avslutade jag strålningen. Det var en konstig upplevelse. Man vänjer sig snabbt vid saker, och efter fem veckors dagliga besök på onkologen kändes det lite ledsamt att gå därifrån. Inte för att sluta strålas, det var verkligen dags eftersom att huden bränts upp; men att gå ut från sjukhuset och veta att nu är det klart. Så klart det kan bli just nu iallafall. Det kändes konstigt. Sen hade jag blivit så himla väl omhändertagen och det var en fantastisk och lyhörd personal där. Det var de som i princip tvingade mig att bli sjukskriven igen; jag som började jobba samma dag som strålningen började. Efter två månaders sjukskrivning. Hur tänkte jag? Tur att de tänkte åt mig. Och såg att jag mådde skit. Fast jag inte tänkte erkänna det. I slutänden gjorde det med all säkerhet min sjukperiod kortare, även om det just då var helt förfärligt att återigen blir sjukskriven och svika jobbet.
Ett år efter detta, för några veckor sen alltså, opereras några nya knölar bort i andra armhålan; tack och lov visar de sig vara friska. I vanlig ordning så läker det inte som det ska, men jag är frisk! Tack. Nu är liksom cancern borta. Vilket jag tänkt sen strålningens slut förvisso. Men sjukdomen hänger sig liksom kvar. I form av massa beslut att ta. Under året som gått har jag lämnat det sjuka bakom mig och inte funderat så mycket på det. Jo, jag blir ju påmind varje dag; av kroppen och av mina barn. Det saknas ju ett bröst, men jag har nästan vant mig. Förutom att protesen luktar illa. Haha!
Men nu när det gått ett år kommer nya kontroller och nya uppföljningar. Med dessa kommer ställningstaganden. Beslut. Som är en av mina akilleshälar. Jag är ambivalent i grunden; det kan handla om vad vi ska äta till middag eller om vi ska bjuda hem nån till helgen. Det är tillräckligt svåra beslut för mig att ta. Inga beslut med stora konsekvenser alltså. Men nu har jag fått mer ingripande saker att ta ställning till. Vill jag rekonstruera bröstet? Vill jag ta bort äggstockarna? Om ja; när vill jag det? Nu? Om några år?
Hur bestämmer man sånt? Hur gör jag en konsekvensanalys av ingreppen? Vad händer om jag låter blir? Vad händer om jag gör det? När ska jag göra det isåfall? Tack och lov så är det inga beslut som behöver tas snabbt. Jag har tid att fundera. Och diskutera. Och konsultera. Det tål att tänkas på helt enkelt.
Hur eller hur så känner jag mig så skonad. Det kunde varit så mycket värre. Behandlingen kunde varit så mycket svårare. Jag mår ju bra nu. Det var cancer men den gick att avlägsna. Och nu är jag tillbaks där jag var innan. Det finns så mycket värre tillstånd. Jag har inte behövt blir misstrodd eller ifrågasatt. Alla har respekt för cancer.
Värre är det med sjukdomar som inte syns. Depression har jag avhandlat förr. Hur mycket svårare det var. Så mycket skam. Så mycket försök att upprätthålla fasaden. Så jävla jävla tufft. Och så mycket spår det satt. Som jag nog får lära mig leva med, även om det är svårt.
Min vän dras med en annan osynlig sjukdom. Whiplash. Ett jäkla skit. Begränsar livet så otroligt mycket. Att inte kunna vara med sina barn. Att inte komma ur sängen på grund av all smärta. Ständig huvudvärk. Ständig tinnitus. Domningar och smärtor om vartannat. Och emellanåt tillräckligt uthärdlig smärta för att träffa vänner och hämta barn i skolan. Och då vara pigg och fräsch på utsidan; pigg, glad och pratsam; omhändertagande och social. Sen komma hem och däcka; bli sängliggandes i dagar för att ha tillåtit sig att umgås några timmar. Det syns inte. Hur ont det gör. Hur begränsande det är.
Det är så in i helsike svårt för utomstående att förstå. Det som inte syns. Ett brutet ben eller cancer; det kan folk i allmänhet relatera till. Men "osynliga" sjukdomar är så svåra. De ifrågasätts. "Hon som alltid är så glad och pigg". "Hon som har ett så fint och städat hem". Det är hemskt. För dem som är drabbade. Den dag du eller någon väldigt nära drabbas; och du tvingas leva i detta; då förstår du. Iallafall lite.
All min värme till dig idag; du kämpar i motvind men har så mycket kärlek omkring dig och så mycket glädje i dig! Det för dig framåt och ger dig ork att kämpa vidare. Du kommer att vinna; det är jag säker på!
Till er alla; ta hand om er och lev livet!
söndag 4 januari 2015
Om att andas, räkna och inse att de bra stunderna vinner!
Hej och hå. Sista dagen på julens långledighet. Som vanligt efter en längre ledighet så känns det både och. Skönt att börja jobba och komma in i rutiner igen. Men också lite småjobbigt att kastas in i den vanliga ruljansen igen. Inga slappa morgnar. Inga sena kvällar. Inte lördag hela veckan.
Det kan nog bli en hektisk start då jag ska påbörja nytt uppdrag parallellt med mitt gamla. Hoppas det löser sig snabbt med ersättare... Nåväl, lite nytt och lite gammalt. Kan behövas nya utmaningar, samtidigt som det skrämmer lite. Man vet ju vad man har... Tack och lov så kommer mannen hem i dagarna, så jag kan fokusera mer på jobbet till en början.
Det här med att leva sitt liv i fyraveckors-cykler är lite påfrestande emellanåt. Därav mina gnällinlägg både här och på facebook. Ibland måste det liksom ut någonstans. Skrikas ut i cyberspace. För att lätta på trycket. Jag har några vänner som lever liknande liv, och NI förstår ju på riktigt. Både det som driver oss till galenskap, och det som är positivt med detta sätt att leva.
Vi har det bra, ungarna och jag. Jag har föräldrar och syster nära, som alltid ställer upp. Jag har svärföräldrar längre bort, men som också kommer om jag hojtar. Utan detta familjenätverk vet i tusan hur jag hade klarat mig. Och så har vi den älskade storebrorsan som kommer hit ibland, och lyser upp ögonen på sina småbröder.
Det är inte de planerade grejerna som ställer till det för mig. Om jag jobbar sent eller ska bort eller vad som helst, då bokar jag ju in mamma som tar barnen. Om jag vill dra iväg på shopping en dag så ber jag mamma eller syrran och då tar de barnen. Eller är de hos kompisar en stund. Men...
Det är i den dagliga ruljansen, när det skiter sig och alla bråkar med varandra. När de ungar jag själv skämt bort, driver mig till vansinne med sitt omättliga begär. När jag inte orkar lirka för femtielfte gången om en strumpa som är knölig i tån. Eller om att det är den lilla popcornmenyn som gäller på bion. Eller om vem som ska sitta fram i bilen. Då slutar det med att den lilla arga vinner. För att den stora arga ska kunna ta sig ur situationen. För att orka. För att jag vet att det inte går att vinna den striden. Där och då. För det är strider som ingen kan vinna. Det finns bara två förlorare. En liten, som inte kan styra dessa starka känslor som tar över. Och en stor som inte vet hur hon ska hantera detta så det blir bra för alla. Och mitt i allt finns en mellanstor som också är arg. Det är då jag behöver luft. Komma undan. Andas. Räkna till tio. Igen. Och igen. Och igen. Men det är svårt. För den lille vill inte vara ovän. Vill inte göra fel. Vill vara nära sin mamma hela tiden när något blivit knas.
Och då är det inte helt enkelt att ringa in nån. Inte kul att lämpa av sina barn hos någon för att man själv misslyckas. Inte kul för barnen att känna det heller. Ibland hinner jag före. Känner att det börjar dra åt fel håll. Ser till att ordna en kompis eller några timmar hos mormor. Innan det går åt skogen. Det är bra däremot. Ibland kan jag ta en liten promenad i grannskapet, det är också bra när det funkar. En liten time-out.
Nu är det sista dagarna innan pappan kommer hem. Alla är lite trötta på varandra här hemma. Två veckors ledighet utan rutiner, med sena kvällar och alldeles för mycket spelande börjar ta ut sin rätt. Själv ser jag slutet av ensamhetsperioden och slappnar av lite.
Men. Men. Men... Viktigt att poängtera är ju all den bra tid vi har tillsammans, jag och mina små juveler. Vi är en liten hetsig skara, som skojar lite för mycket, som skrattar ihjäl oss åt bajs, som hittar på konstiga sånger och skrattar åt våra egna skämt. Vi har åkt skridskor och vi har varit i pulkabacken. Vi har varit mycket tillsammans med familjen och med kusinerna. Kompisar har fyllt vårt hus och vårt matbord många dagar. Vi har myst i soffan och kollat film. Vi har varit hos goda vänner och firat nyår. Och all denna tid har varit bra. Det finns mycket av bra tid. Mer än av bråktid. Och det är ju bra. Gäller att få min egen skalle att fatta det när det hettar till.
Snart är familjen fulltalig. Slipper vara ensam vuxen. Sällskap, någon att dela vardagen med, någon att dela ansvaret med, någon annan att prova våra roliga skämt på ! Hehe! Det blir fint!
Det kan nog bli en hektisk start då jag ska påbörja nytt uppdrag parallellt med mitt gamla. Hoppas det löser sig snabbt med ersättare... Nåväl, lite nytt och lite gammalt. Kan behövas nya utmaningar, samtidigt som det skrämmer lite. Man vet ju vad man har... Tack och lov så kommer mannen hem i dagarna, så jag kan fokusera mer på jobbet till en början.
Det här med att leva sitt liv i fyraveckors-cykler är lite påfrestande emellanåt. Därav mina gnällinlägg både här och på facebook. Ibland måste det liksom ut någonstans. Skrikas ut i cyberspace. För att lätta på trycket. Jag har några vänner som lever liknande liv, och NI förstår ju på riktigt. Både det som driver oss till galenskap, och det som är positivt med detta sätt att leva.
Vi har det bra, ungarna och jag. Jag har föräldrar och syster nära, som alltid ställer upp. Jag har svärföräldrar längre bort, men som också kommer om jag hojtar. Utan detta familjenätverk vet i tusan hur jag hade klarat mig. Och så har vi den älskade storebrorsan som kommer hit ibland, och lyser upp ögonen på sina småbröder.
Det är inte de planerade grejerna som ställer till det för mig. Om jag jobbar sent eller ska bort eller vad som helst, då bokar jag ju in mamma som tar barnen. Om jag vill dra iväg på shopping en dag så ber jag mamma eller syrran och då tar de barnen. Eller är de hos kompisar en stund. Men...
Det är i den dagliga ruljansen, när det skiter sig och alla bråkar med varandra. När de ungar jag själv skämt bort, driver mig till vansinne med sitt omättliga begär. När jag inte orkar lirka för femtielfte gången om en strumpa som är knölig i tån. Eller om att det är den lilla popcornmenyn som gäller på bion. Eller om vem som ska sitta fram i bilen. Då slutar det med att den lilla arga vinner. För att den stora arga ska kunna ta sig ur situationen. För att orka. För att jag vet att det inte går att vinna den striden. Där och då. För det är strider som ingen kan vinna. Det finns bara två förlorare. En liten, som inte kan styra dessa starka känslor som tar över. Och en stor som inte vet hur hon ska hantera detta så det blir bra för alla. Och mitt i allt finns en mellanstor som också är arg. Det är då jag behöver luft. Komma undan. Andas. Räkna till tio. Igen. Och igen. Och igen. Men det är svårt. För den lille vill inte vara ovän. Vill inte göra fel. Vill vara nära sin mamma hela tiden när något blivit knas.
Och då är det inte helt enkelt att ringa in nån. Inte kul att lämpa av sina barn hos någon för att man själv misslyckas. Inte kul för barnen att känna det heller. Ibland hinner jag före. Känner att det börjar dra åt fel håll. Ser till att ordna en kompis eller några timmar hos mormor. Innan det går åt skogen. Det är bra däremot. Ibland kan jag ta en liten promenad i grannskapet, det är också bra när det funkar. En liten time-out.
Nu är det sista dagarna innan pappan kommer hem. Alla är lite trötta på varandra här hemma. Två veckors ledighet utan rutiner, med sena kvällar och alldeles för mycket spelande börjar ta ut sin rätt. Själv ser jag slutet av ensamhetsperioden och slappnar av lite.
Men. Men. Men... Viktigt att poängtera är ju all den bra tid vi har tillsammans, jag och mina små juveler. Vi är en liten hetsig skara, som skojar lite för mycket, som skrattar ihjäl oss åt bajs, som hittar på konstiga sånger och skrattar åt våra egna skämt. Vi har åkt skridskor och vi har varit i pulkabacken. Vi har varit mycket tillsammans med familjen och med kusinerna. Kompisar har fyllt vårt hus och vårt matbord många dagar. Vi har myst i soffan och kollat film. Vi har varit hos goda vänner och firat nyår. Och all denna tid har varit bra. Det finns mycket av bra tid. Mer än av bråktid. Och det är ju bra. Gäller att få min egen skalle att fatta det när det hettar till.
Snart är familjen fulltalig. Slipper vara ensam vuxen. Sällskap, någon att dela vardagen med, någon att dela ansvaret med, någon annan att prova våra roliga skämt på ! Hehe! Det blir fint!
söndag 28 december 2014
Ett litet tillägg
Känner mig manad att förtydliga lite... Jag raljerar lite kring sociala mediers tendenser att emellanåt lura oss att alla andras liv är så perfekta. Jag lägger oxå ut bilder där vi är i farten och gör saker tillsammans, hinner liksom inte dokumentera explosionerna på samma sätt. Sen är livet slitigt mellan varven, för många och på olika sätt. Jag har valt en lite gnällig, rå och avskalad ton i min blogg, dels för att jag är sån och dels som lite motpol till allt "fint" som finns att läsa.
Jag vet att både jag och mina barn har det förbaskat bra jämfört med många andra. Men var och en har sina stötestenar, även om det materiella är säkrat. Och dessvärre hjälper tankar på att andra har det värre bara kortare stunder. Det dåliga samvetet över den biten dövar jag med kläder o leksaker till asylboende, gåvor till unicef och diverse cancerfonder samt andra små iänsatser i den privata sfären. För vad det kan vara värt.
Jag pendlar mycket i humör och mående, därigenom också i energi och ork. Under ledig tid, då jag på nåt sätt tänker att det ska vara lugnt och fridfullt, brakar gärna kaos igång. Barn är ju olika, precis dom vuxna, och att ha lite extra krävande barn tär mellan varven. Både på ork och på självkänsla. Att inte hitta verktyg att möta sina juveler på sätt som blir bra. Att veta att explosionerna vlir allas misslyckande och allas sorg. Att det tär på självkänslan hos barnet.
Vanmakt är en stark fiende och att veta för mycket i teorin förstärker känslan när jag inte lyckas nå fram i praktiken. Men jag kommer fortsätta kämpa med näbbar och klor, för att hitta sätt som ger mildare konsekvenser. Barn lär sig inget av att misslyckas, de lär sig av att lyckas. Först i övre tonåren svänger detta, och vi lär oss av våra misslyckanden istället.
I slutänden står man här med sig själv närmst, och ska försöka se på sig själv med försonande blick. Mycket viktigt.
Jag trampar inte omkring på jorden och känner mig misslyckad jämt. Absolut inte. Ibland tycker jag att jag är riktigt bra! Haha!
Önskar er alla en fin dag! Snön gnistrar utanför fönstret, och solen skiner från klarblå himmel!
lördag 27 december 2014
Julefrid och julestrid - en riktigt jävla lång statusuppdatering
Ibland vill man bara gräva ner sig i en snöhög (eller en grusgrop). På facebook rasar bilderna in; lyckliga familjer, lyckliga barn, lyckliga familjer. Fullbordat ut i kanterna. Bakgrunden som hämtad i en inredningstidning. Julstjärnorna blommar fortfarande. Likaså hyacinterna. Ungarna som hämtade ur en reklamfilm. Föräldrarna hämtade från en... Valiumkoma kanske? Kan ge mig fan på att deras granar inte barrar heller. Och knäcken fastnar inte i pappret. Alla är bara så jäkla störande nöjda och glada. Överallt ser man hur jäkla fint alla verkar ha det i juletid. Precis som alla andra dagar på året.
Nu tänker du kanske; skippa facebook då. Och ja, det har jag faktiskt gjort mer än annars iallafall, just under julledigheten. Inte för att jag inte velat kolla, men jag har liksom inte hunnit. I sedvanlig ordning har jag en stressnivå upp i taket, och kan inte stänga av. Skitirriterande.
Kvällen före julafton var halvmysig. Kompisar hade funnits här hela dagen. Spel och lek och kiv om vartannat. Mot kvällningen bestämde jag att vi skulle vara själva och klä granen och mysa med glögg. Alla höll inte med. Med varsitt spel framför fejset låg ungarna i soffan, medan jag snitsade upp ljusen. Ja, jag vet att jag kan ta spelen ifrån dem, men det lär inte bättra på varken mitt humör eller deras. Eller julstämningen. Slingan funkade iallafall! Efter femtielva försök att få dem att komma och klä granen med mig så gjorde jag det själv. Egentligen vill jag göra allt själv, för då får jag det som jag vill ha det. Men nu har jag ju för fan övat i 6 år på att låta barnen "synas" i hemmet (och det har de lärt sig, vill jag lova), och då ska de ju vara med. det är ju så man gör, kvällen före. Men... Jag hängde pliktskyldigt upp deras egenhändigt knåpade dagisprydnader ihop med mina egna lite mer sofistikerade. Haha. På kvällen uttrycker den större av de två, att han är så spänd inför julafton att han bara vill svära. Säga alla fula ord han kan. För att bli mindre spänd liksom. Alla somnar gott.
Julaftonsmorgon. Nä. Julaftonsnatt. Klockan 4 vaknar den yngre förmågan. Han vill öppna paket. Nu. Han somnar inte om. Han ömsom gråter, ömsom skriker. Kan vi gå upp nuuuuuuu? Neeeeeej, det kan vi inte! Klockan är 4, 5, 6... Det är NATT! Halv sju har jag fått nog, är lagom skitirriterad och tillåter honom att väcka sin brorsa. En kvart senare har de öppnat sina morgonpaket och undrar när resten ska öppnas. Hmmm. Om 9 timmar ungefär. En liten stund av lugn, nåväl, lek med nerf (pistol med gummiskott typ) så havererar humören i familjen. Ungarna håller på att slå ihjäl varann och jag får frispel. Skitjul. Varför i he***te har jag tagit ledigt? Jullov? Vem kom på den idiotiska idén? Håll skolan öppen för farao, kunskapsnivåerna sjunker ju så se till att ge dem vad de behöver. Hela året! Varje dag!!! Jag kan ha sagt att jag tänker "skita i julen och be tomten ta tillbaks julklapparna". Och kanske har jag även sagt att "det är tur för dig att tomten inte tittade in genom fönstret nu" vid något tillfälle. Kanske.. Jag minns inte riktigt...
Vid 11 var vi på plats i kyrkan och jag hoppades verkligen att lite andlig spis skulle ge oss alla lugn. Och... Det funkade faktiskt! Lillbus och jag satt längst fram, så att han kunde vara med och fixa julkrubban. Storfis satt med syrran och läste psalmboken. Sen var det julafton med halva familjen och allt flöt väldigt bra. Mycket god mat, som alltid hos min mamma, skön julstämning och lagom slappt. Lillbus hängde mest runt granen och lyfte på paket, räknade hur många som hade hans namn på samt konstaterade att de allra största var till honom. Tomten kom och han hjälpte till att dela ut paket. Konstigt bog kom hans egna först! Sen var det paket öppning och nöjda barn. Ingen självklarhet i vår familj kan jag säga. Sen kväll men helt aright ändå när vi kom hem. Jag ka mig före stora grabben, han var bara tvungen att fortsätta bygga lego lite till.
Sen kom juldagen. Juldagsmorgon glimmar. Ja. Tamigfan. Det gjorde den. Hela dagen glimmade. Barnen var uppe i ottan och byggde lego. Jag sov lite till. Alla var nöjda och glada och det var ta mig fasen den bästa dagen på riktigt länge! Lutfisk hemma hos mor på eftermiddagen och rätt som det var kom snö! Raskt avslut på middagen och hem för klädbyte och pulkaåkning i backen. Sen skottade de snö till 22. Underbart! Läge för måååånga uppdateringar på fejjan!
Sen kom annandagen. En annan dag. En skitdag. Allt gick på tvären och vi kunde inte samarbeta. Lika fyrkantig mor och son drar åt olika håll. Explosion. En riktigt tråkig dag som mot slutet räddades av stora storebror. Som sänd från ovan kom han med tåget från Malmö. Till vår allas förtjusning! Stackarn får öronen sönderpratade när grabbarna ska berätta allt de har att berätta sen sist.... Men jag hoppas han är nöjd ändå. Det kostar på att vara idolen med stort I liksom. Så börjar de extra sena nätterna för mellangrabben. Det är viktigt att få sitta ensam med storebrorsan och spela seeeent på kvällen, när vi andra två gått till kojs. Mysigt tycker jag! Så härligt att se dem tillsammans. Storebror frågade vad de önskar sig i julklapp; en svarade "Flygplan 2" och den andre säger "att du är hos oss oftare". Så härligt! Och svårt på samma gång. Det är en bit mellan oss och skolan kräver sitt. Men den önskningen från vår mest svårflirtade grabb är otroligt fin.
I dag är det dagen efter en annan dag. Livat i sedvanlig ordning. Kanske har jag sagt "vill du att M stannar flera dagar så skärper du dig nuuuuu". Kanske har jag sagt att " det finns två dagar nästa vecka när fritids är öppet, och jag kan jobba då". Då svarar den ene "jaaaaa! Jag vill till skolan!" Och den andre;" neeeej, jag lovar att skärpa mig". VM i dålig morsa... Jag som dessutom vet (i teorin) att vissa barn inte kan skärpa sig. Fan. Dessa misslyckanden. Om och om igen.
Nåväl. Lillbus till mormor och morfar. Storbusarna hemma själva. Och jag åker till bästa jobbvännerna för god mat och massor av snack. Bara vuxna. I en nyrenoverad lägenhet. Som är så jäkla fin. Och så jäkla vuxen. Vit heltäckningsmatta. Ryamatta under köksbordet. En vuxen. Inga skoberg. Inga legobitar som skär in i hälen. Inga chips i mattan och inga fläckar i soffan. Ljust, fint och personligt. Helt fantastiskt!
Nu är vi hemma igen, allihop. Grabbarna spelar (vad annars). Men... De samspelar, ej att förglömma. De spelar tillsammans på samma värld. De hjälps åt och planerar och konstruerar. Att få tre grabbar på 6, 8 och 15 år att hitta gemensamma aktiviteter är inte lätt, men i spelet har de verkligen varandra. Och det gillar jag.
En jul utan mannen i vårt liv, utan snö - som blev snö, massor av irritation och bråk. Men ändå. En jul med min fina familj. Mina föräldrar och syster med familj. Som jag inte skulle klara mig utan. Mamma som alltid ställer upp. Som hjälper mig genom varje vecka. Syrran som alltid finns där. Jag är lyckligt lottad, även om livet tycks pröva mig till bristningsgränsen ibland. Ibland mer och ibland mindre, tack och lov.
I dagarna får vi förhoppningsvis även träffa svärföräldrarna. Och kanske kanske småkusinerna med föräldrar. Det hade gjort julen komplett. Nåväl, halvkomplett. Pappan, tillika maken, är inte med. Men... Man kan inte får allt. Kanske är han hemma nästa jul då! Annars kostar det... En låååång och skön solsemester!
Sådärja. En jäkligt lång statusuppdatering. Bakom kulisserna. Inga bilder dock.
Nu tänker du kanske; skippa facebook då. Och ja, det har jag faktiskt gjort mer än annars iallafall, just under julledigheten. Inte för att jag inte velat kolla, men jag har liksom inte hunnit. I sedvanlig ordning har jag en stressnivå upp i taket, och kan inte stänga av. Skitirriterande.
Kvällen före julafton var halvmysig. Kompisar hade funnits här hela dagen. Spel och lek och kiv om vartannat. Mot kvällningen bestämde jag att vi skulle vara själva och klä granen och mysa med glögg. Alla höll inte med. Med varsitt spel framför fejset låg ungarna i soffan, medan jag snitsade upp ljusen. Ja, jag vet att jag kan ta spelen ifrån dem, men det lär inte bättra på varken mitt humör eller deras. Eller julstämningen. Slingan funkade iallafall! Efter femtielva försök att få dem att komma och klä granen med mig så gjorde jag det själv. Egentligen vill jag göra allt själv, för då får jag det som jag vill ha det. Men nu har jag ju för fan övat i 6 år på att låta barnen "synas" i hemmet (och det har de lärt sig, vill jag lova), och då ska de ju vara med. det är ju så man gör, kvällen före. Men... Jag hängde pliktskyldigt upp deras egenhändigt knåpade dagisprydnader ihop med mina egna lite mer sofistikerade. Haha. På kvällen uttrycker den större av de två, att han är så spänd inför julafton att han bara vill svära. Säga alla fula ord han kan. För att bli mindre spänd liksom. Alla somnar gott.
Julaftonsmorgon. Nä. Julaftonsnatt. Klockan 4 vaknar den yngre förmågan. Han vill öppna paket. Nu. Han somnar inte om. Han ömsom gråter, ömsom skriker. Kan vi gå upp nuuuuuuu? Neeeeeej, det kan vi inte! Klockan är 4, 5, 6... Det är NATT! Halv sju har jag fått nog, är lagom skitirriterad och tillåter honom att väcka sin brorsa. En kvart senare har de öppnat sina morgonpaket och undrar när resten ska öppnas. Hmmm. Om 9 timmar ungefär. En liten stund av lugn, nåväl, lek med nerf (pistol med gummiskott typ) så havererar humören i familjen. Ungarna håller på att slå ihjäl varann och jag får frispel. Skitjul. Varför i he***te har jag tagit ledigt? Jullov? Vem kom på den idiotiska idén? Håll skolan öppen för farao, kunskapsnivåerna sjunker ju så se till att ge dem vad de behöver. Hela året! Varje dag!!! Jag kan ha sagt att jag tänker "skita i julen och be tomten ta tillbaks julklapparna". Och kanske har jag även sagt att "det är tur för dig att tomten inte tittade in genom fönstret nu" vid något tillfälle. Kanske.. Jag minns inte riktigt...
Vid 11 var vi på plats i kyrkan och jag hoppades verkligen att lite andlig spis skulle ge oss alla lugn. Och... Det funkade faktiskt! Lillbus och jag satt längst fram, så att han kunde vara med och fixa julkrubban. Storfis satt med syrran och läste psalmboken. Sen var det julafton med halva familjen och allt flöt väldigt bra. Mycket god mat, som alltid hos min mamma, skön julstämning och lagom slappt. Lillbus hängde mest runt granen och lyfte på paket, räknade hur många som hade hans namn på samt konstaterade att de allra största var till honom. Tomten kom och han hjälpte till att dela ut paket. Konstigt bog kom hans egna först! Sen var det paket öppning och nöjda barn. Ingen självklarhet i vår familj kan jag säga. Sen kväll men helt aright ändå när vi kom hem. Jag ka mig före stora grabben, han var bara tvungen att fortsätta bygga lego lite till.
Sen kom juldagen. Juldagsmorgon glimmar. Ja. Tamigfan. Det gjorde den. Hela dagen glimmade. Barnen var uppe i ottan och byggde lego. Jag sov lite till. Alla var nöjda och glada och det var ta mig fasen den bästa dagen på riktigt länge! Lutfisk hemma hos mor på eftermiddagen och rätt som det var kom snö! Raskt avslut på middagen och hem för klädbyte och pulkaåkning i backen. Sen skottade de snö till 22. Underbart! Läge för måååånga uppdateringar på fejjan!
Sen kom annandagen. En annan dag. En skitdag. Allt gick på tvären och vi kunde inte samarbeta. Lika fyrkantig mor och son drar åt olika håll. Explosion. En riktigt tråkig dag som mot slutet räddades av stora storebror. Som sänd från ovan kom han med tåget från Malmö. Till vår allas förtjusning! Stackarn får öronen sönderpratade när grabbarna ska berätta allt de har att berätta sen sist.... Men jag hoppas han är nöjd ändå. Det kostar på att vara idolen med stort I liksom. Så börjar de extra sena nätterna för mellangrabben. Det är viktigt att få sitta ensam med storebrorsan och spela seeeent på kvällen, när vi andra två gått till kojs. Mysigt tycker jag! Så härligt att se dem tillsammans. Storebror frågade vad de önskar sig i julklapp; en svarade "Flygplan 2" och den andre säger "att du är hos oss oftare". Så härligt! Och svårt på samma gång. Det är en bit mellan oss och skolan kräver sitt. Men den önskningen från vår mest svårflirtade grabb är otroligt fin.
I dag är det dagen efter en annan dag. Livat i sedvanlig ordning. Kanske har jag sagt "vill du att M stannar flera dagar så skärper du dig nuuuuu". Kanske har jag sagt att " det finns två dagar nästa vecka när fritids är öppet, och jag kan jobba då". Då svarar den ene "jaaaaa! Jag vill till skolan!" Och den andre;" neeeej, jag lovar att skärpa mig". VM i dålig morsa... Jag som dessutom vet (i teorin) att vissa barn inte kan skärpa sig. Fan. Dessa misslyckanden. Om och om igen.
Nåväl. Lillbus till mormor och morfar. Storbusarna hemma själva. Och jag åker till bästa jobbvännerna för god mat och massor av snack. Bara vuxna. I en nyrenoverad lägenhet. Som är så jäkla fin. Och så jäkla vuxen. Vit heltäckningsmatta. Ryamatta under köksbordet. En vuxen. Inga skoberg. Inga legobitar som skär in i hälen. Inga chips i mattan och inga fläckar i soffan. Ljust, fint och personligt. Helt fantastiskt!
Nu är vi hemma igen, allihop. Grabbarna spelar (vad annars). Men... De samspelar, ej att förglömma. De spelar tillsammans på samma värld. De hjälps åt och planerar och konstruerar. Att få tre grabbar på 6, 8 och 15 år att hitta gemensamma aktiviteter är inte lätt, men i spelet har de verkligen varandra. Och det gillar jag.
En jul utan mannen i vårt liv, utan snö - som blev snö, massor av irritation och bråk. Men ändå. En jul med min fina familj. Mina föräldrar och syster med familj. Som jag inte skulle klara mig utan. Mamma som alltid ställer upp. Som hjälper mig genom varje vecka. Syrran som alltid finns där. Jag är lyckligt lottad, även om livet tycks pröva mig till bristningsgränsen ibland. Ibland mer och ibland mindre, tack och lov.
I dagarna får vi förhoppningsvis även träffa svärföräldrarna. Och kanske kanske småkusinerna med föräldrar. Det hade gjort julen komplett. Nåväl, halvkomplett. Pappan, tillika maken, är inte med. Men... Man kan inte får allt. Kanske är han hemma nästa jul då! Annars kostar det... En låååång och skön solsemester!
Sådärja. En jäkligt lång statusuppdatering. Bakom kulisserna. Inga bilder dock.
fredag 19 december 2014
Kurrens julevangelium
Julen är här,
och lyser frid på jorden.
Glädjen är stor,
i ett barns klara ögon bor den.
Julen är här,
i våra mörka länder.
Kom låt oss ta varandras händer,
när julen är här.
Och jag vill,
tända en stjärna till,
den som är frusen och gått vill i världen.
För den som inte finns hos oss,
tänder vi nu ett bloss,
brinner en låga klar
kom hit här är den.
(ur Julen är här av Butt & Rydell)
Julafton är start och mål på samma gång. Ur olika perspektiv; resans start med Jesu födelse, eller resans mål med jullov, julklappar och härliga dagar med familjen. Det går nästan att ta på förväntningarna som ligger i luften och som strålar ur barnens ögon. När kommer tomten? En stund senare finns det bara rivet papper under granen. Tomtens färd går vidare till andra barn.
Oavsett om julafton är start eller mål, eller om den känns helt ovidkommande, är det svårt att helt undgå julfirandet i vårt land. På facebook har statusraderna de senaste veckorna dominerats av känslouttryck kopplat till den stundande julen. Förväntningar, förhoppningar, förfäran och förmaningar. Alla har tankar om fenomenet jul. Framförallt fenomenet kommersiell jul. Många stressas av allt som andra tycks hinna, en del påtalar hur lite man bryr sig om spektaklet och andra försöker behålla lugnet. Många är nog de, som likt mig, både längtar, stressas och ibland förfasas av det jippo som julen kommit att bli.
Barn som är utsatta, av olika skäl, väcker ofta extra känslor just kring jul. Det är ledsamt att många barn idag har ont i magen för att skolan är slut. Det förväntas att man som barn ska tycka om skollov. För en del barn är det de värsta dagarna, när vardagens frizon med skola och barnomsorg bommar igen. När familjerna ska vara samlade, när var och en går hem till sitt. Dörren stängs. Ingen tittar in. Ingen tittar ut. Många är de som delar sina tankar om att alla barn är värda en vit jul. Att barn ska slippa alkohol, droger och våld på i julhelgen. Och vuxna också för all del.
Julen är i första hand barnens högtid, definitivt om vi skalar bort det kristna budskapet. Min önskan är att alla människor, barn och vuxna, får uppleva en fröjdefull jul, med kärlek, gemenskap och vänlighet; mat på bordet, kläder på kroppen och omsorgstagande ansvarsfulla vuxna omkring sig. En vit jul är drömmen för det barn som upplevt fylla och våld. Som lever med ont i magen för vad som kanske kommer att hända. I andra hem, där alkohol, droger eller våld inte förstör och förgör, där kan vuxna med gott samvete och gott omdöme väl unna sig en snaps till sillen och lite glögg utan att behöva ha dåligt samvete. Tänker jag.
Jag uppmuntrar verkligen en jul i frid, och att vi tänker på alla dem som inte har det så bra som vi önskar. Barn som inte alls ser fram emot loven, oavsett om det är vid jul, påsk eller sommaren. Barn som får hitta på något de fått i julklapp när de ska berätta i skolan efter jullovet. Barn som får fabulera semesterplaner innan sommarlovet. Barn som inte har någon julgran, några klappar eller någon kärleksfull vuxen vid sin sida.
Jag önskar att vi behåller dessa tankar om utsatta barn och deras familjer. Och utsatta vuxna. På julafton. Vid nyår. På midsommar. Och de övriga 362 dagarna på året. Att jobba med barn innebär att kunna göra skillnad. Att kunna tända ett ljus ibland. Kanske är du den ende som ser barnet just idag? Ser på riktigt alltså. Kanske är det den där kramen som gör skillnad? Kanske är det orden som ger styrka? Kanske att visa; Jag tror på dig, när hela världen tycks rämna. Jag står upp för dig även om allt känns svårt. Jag ser att du har det tufft och jag ska göra vad jag kan för just dig. Du är värdefull. Du har rätt att må bra.
Om det finns en gud eller flera eller nåt annat, det kan inte jag svara på. Men OM det finns en högre makt, vad skulle du önska? Vad skulle du fråga?
"If God had a name, what would it be
And would you call it to his face
If you were faced with him in all his glory
What would you ask if you had just one question"
(Joan Osbourne, 1995)
Med hopp om en fin jul till er alla!
//Linda
onsdag 17 december 2014
Det här...livet... Igen...
Livet.
Vad är det egentligen?
Vad har vi för tankar om vad litet ska ge? Vad vi ska uppleva. Vad vi ska känna. Vad vi ska gå igenom. Hur det ska bli. Vad vi ska göra. Vem vi vill vara. Tankarna och föreställningarna är lika många som det finns människor på jorden.
Mycket i livet handlar om förväntningar. I relationer, i jobbet, i hemmet och på fritiden. När det känns skit har det ofta blivit för stort glapp mellan förväntningar och upplevelse. Vi tänker oss en sak, och det visar sig vara en annan. Vi blir besvikna. I det lilla sammanhanget kan det vara att förvänta sig att middagen är klar när man kommer från jobbet, om den andre parten är ledig. Eller att någon borde se hur du mår, men inte frågar. Eller att den andre tar nästa blöjbyte. Eller att arbetsgivaren skulle visa uppskattning. Eller att en hög kostnad borde garantera en förnöjd upplevelse. Det finns otaliga exempel på stötestenar vad gäller förväntningar kontra upplevelse.
I ett större sammanhang kan vi ha förväntningar på hur tillvaron och livet i sin helhet ska formas. Och när det inte blir på det sättet känner vi oss missnöjda. Misslyckade. Det kan handla om ett äktenskap som inte höll. Tankar om vilket yrke man skulle ha, men det blev inte så. Hur ens tillvaro skulle se ut, men det blev något annat.
Det är ju tragiskt att erkänna, men just inför julen så kommer mina vardagliga existentiella tankar i ett så mycket större perspektiv. Förvisso bra att det åtminstone kommer nån gång om året, men egentligen borde det följa oss jämt. Ni som känner mig vet att jag helst av allt skulle jobba med välgörenhet hela tiden. Det kan vara i Sverige eller i välden. Har en dröm om att komma iväg till något drabbat område för att delta i hjälpinsatser under en tid. För att hjälpa och för att verkligen se. Hur livet kan te sig på andra ställen. På riktigt.
Sen skulle jag vilja göra så mycket för de människor jag har kontakt med i mitt jobb, de som inte har det jag har. Långt ifrån. Barnet som mest av allt önskar sig ett spel till datorn i julklapp. Men vet att mamma inte kommer ha råd. Mina grabbar har två var, av tre årgångar, av just det spelet. Barnet som drömmer om att få åka över Ölandsbron. Jag åker där varje dag till och från jobbet. Barnet som skulle vilja kunna äta frukost hemma varje dag, även i slutet av månaden. Mina barn ha alla mat de behöver, men vill helst ha oboy (som de inte får...). Det finns för många barn. Som bara kan drömma om det som är taget för givet hos många av oss. Barnet som önskar att kläderna inte skulle lukta illa, barnet som önskar att mamma och pappa slutade bråka, som önskar att slippa fylla och slag och som önskar sig en helt vanlig familj. Barnet som önskar sig mat, tak över huvudet, hela och rena kläder efter väder, omsorg, kärlek och möjlighet att utvecklas. Det finns för många som inte riktigt får dessa basala behov tillfredsställda.
Åter till mig. Till oss. Som har det förhållandevis bra. Och ändå känner vi samma uppgivenhet som ett barn som inte får sina basala behov tillgodosedda. Ibland. Vi lever i vår verklighet. Så är det. Mina referensramar är mina. Dina är dina. Jag kan inte uppleva det du upplever. Jag kan, om jag har förmågan, försöka sätta mig in i din situation. Men det är alltid ett utifrånperspektiv. En konstruktion hos mig om hur du har det. Jag vill aldrig förringa någons känsla, varken din eller min. Utifrån ens eget perspektiv kan det smärta lika hårt att känna sig obehövd, ouppskattad och tillintetgjord, som det gör för en människa som inte har tillräckligt med mat eller kläder. För vi vet inte om varandras utgångspunkt.
Jag undrar vad vi jagar. Vad jag jagar. Många av oss vill ha familj och barn, vill ha ett jobb vi trivs med och gärna vara framgångsrika där, Vi vill se bra ut, vi vill utvecklas mentalt och vi vill träna kroppen på gym. Vi vill behålla ungdomen, såväl fysiskt som psykiskt, samtidigt som vi vill visa på livserfarenhet som bara kan åstadkommas genom levda år. Och så vill vi (eller tror att vi måste) vara tillgängliga. Jämt. Många känner att vi som föräldrar borde baka och pyssla, hänga i skogen och putta gungor, bygga lego och spela sällskapsspel.
Vi skäms att berätta att ungarna helst spelar på dator eller tv, med risken att andra tycker att vi är dåliga och inte simulerar till kreativitet. Vi tror att vi måste göra långkok och laga maten från grunden. Vi vill vara bullmammor samtidigt som vi fasar över socker i allt och alltid. Vi vill att våra barns ska lyckas; vi pushar dem ut i livet, vill ge dem det vi inte själva hade. Vi berättar för skolan hur de ska göra, eftersom att de inte lever upp till våra förväntningar om hur det ska se ut.
Jag är en av dem. En av er kanske. Jag vill liksom allt detta. Jag vill liksom vara lyckad. På de premisserna. Laga mat från grunden. Näringsriktig och nyttig. Jag vill vara omtyckt på jobbet. Vill att de andra ska tycka att jag gör ett bra jobb. Jag vill vara tillgänglig jämt; på jobbet och för barnen. Jag vill träna (eller???); Nåväl, jag vill ha en tränad kropp. Jag vill hålla kroppen och sinnet ungt. Jag vill ha ett städat och modernt hem. Jag vill att mina barn ska vara framåt (inte tokblyga som jag var), och våga prova saker. Jag vill hitta på roliga grejer; gå till skogen, cykla i terräng, skapa, pyssla, baka, leka.... Men jag orkar liksom inte. Jag gillar inte ens att leka. Men...
Det känns liksom som om det är förväntningen på dagens föräldrar. Att vara på topp jämt. Överallt. Vara både hemmafru och karriärist. Att sätta barnen först, och sig själv samtidigt. Gud nåde den som inte prioriterar "egentid". Gud nåde den som inte prioriterar sina barn.
Tänk om vi bara kunde vara lite mer nöjda. Lite mer här och nu. För min del handlar det mycket om att barnen är relativt små och jag är ensam med dem ganska mycket. Jag hinner liksom inte förverkliga mina drömmar avseende mig själv, samtidigt som jag ska förverkliga min mammaroll så som jag vill. Tänk om jag kunde vara här och nu, och känna att det är helt okej. Kanske bra till och med. Att acceptera att just nu är det jobb och barnen som gäller. Och om några år, när barnen inte vill hänga med mamma hela tiden, är det min tid att göra det där. Det som känns så viktigt och stressande nu. Tänk om vi kunde sätta upp rimliga förväntningar på oss själva och på livet. Och kommunicera dessa till dem som är inblandade i det kommande resultatet. Då skulle utsikterna för ett lyckat resultat bli betydligt större. Tänk om vi kunde rädda världen. Tänk om...
Vad är det egentligen?
Vad har vi för tankar om vad litet ska ge? Vad vi ska uppleva. Vad vi ska känna. Vad vi ska gå igenom. Hur det ska bli. Vad vi ska göra. Vem vi vill vara. Tankarna och föreställningarna är lika många som det finns människor på jorden.
Mycket i livet handlar om förväntningar. I relationer, i jobbet, i hemmet och på fritiden. När det känns skit har det ofta blivit för stort glapp mellan förväntningar och upplevelse. Vi tänker oss en sak, och det visar sig vara en annan. Vi blir besvikna. I det lilla sammanhanget kan det vara att förvänta sig att middagen är klar när man kommer från jobbet, om den andre parten är ledig. Eller att någon borde se hur du mår, men inte frågar. Eller att den andre tar nästa blöjbyte. Eller att arbetsgivaren skulle visa uppskattning. Eller att en hög kostnad borde garantera en förnöjd upplevelse. Det finns otaliga exempel på stötestenar vad gäller förväntningar kontra upplevelse.
I ett större sammanhang kan vi ha förväntningar på hur tillvaron och livet i sin helhet ska formas. Och när det inte blir på det sättet känner vi oss missnöjda. Misslyckade. Det kan handla om ett äktenskap som inte höll. Tankar om vilket yrke man skulle ha, men det blev inte så. Hur ens tillvaro skulle se ut, men det blev något annat.
Det är ju tragiskt att erkänna, men just inför julen så kommer mina vardagliga existentiella tankar i ett så mycket större perspektiv. Förvisso bra att det åtminstone kommer nån gång om året, men egentligen borde det följa oss jämt. Ni som känner mig vet att jag helst av allt skulle jobba med välgörenhet hela tiden. Det kan vara i Sverige eller i välden. Har en dröm om att komma iväg till något drabbat område för att delta i hjälpinsatser under en tid. För att hjälpa och för att verkligen se. Hur livet kan te sig på andra ställen. På riktigt.
Sen skulle jag vilja göra så mycket för de människor jag har kontakt med i mitt jobb, de som inte har det jag har. Långt ifrån. Barnet som mest av allt önskar sig ett spel till datorn i julklapp. Men vet att mamma inte kommer ha råd. Mina grabbar har två var, av tre årgångar, av just det spelet. Barnet som drömmer om att få åka över Ölandsbron. Jag åker där varje dag till och från jobbet. Barnet som skulle vilja kunna äta frukost hemma varje dag, även i slutet av månaden. Mina barn ha alla mat de behöver, men vill helst ha oboy (som de inte får...). Det finns för många barn. Som bara kan drömma om det som är taget för givet hos många av oss. Barnet som önskar att kläderna inte skulle lukta illa, barnet som önskar att mamma och pappa slutade bråka, som önskar att slippa fylla och slag och som önskar sig en helt vanlig familj. Barnet som önskar sig mat, tak över huvudet, hela och rena kläder efter väder, omsorg, kärlek och möjlighet att utvecklas. Det finns för många som inte riktigt får dessa basala behov tillfredsställda.
Åter till mig. Till oss. Som har det förhållandevis bra. Och ändå känner vi samma uppgivenhet som ett barn som inte får sina basala behov tillgodosedda. Ibland. Vi lever i vår verklighet. Så är det. Mina referensramar är mina. Dina är dina. Jag kan inte uppleva det du upplever. Jag kan, om jag har förmågan, försöka sätta mig in i din situation. Men det är alltid ett utifrånperspektiv. En konstruktion hos mig om hur du har det. Jag vill aldrig förringa någons känsla, varken din eller min. Utifrån ens eget perspektiv kan det smärta lika hårt att känna sig obehövd, ouppskattad och tillintetgjord, som det gör för en människa som inte har tillräckligt med mat eller kläder. För vi vet inte om varandras utgångspunkt.
Jag undrar vad vi jagar. Vad jag jagar. Många av oss vill ha familj och barn, vill ha ett jobb vi trivs med och gärna vara framgångsrika där, Vi vill se bra ut, vi vill utvecklas mentalt och vi vill träna kroppen på gym. Vi vill behålla ungdomen, såväl fysiskt som psykiskt, samtidigt som vi vill visa på livserfarenhet som bara kan åstadkommas genom levda år. Och så vill vi (eller tror att vi måste) vara tillgängliga. Jämt. Många känner att vi som föräldrar borde baka och pyssla, hänga i skogen och putta gungor, bygga lego och spela sällskapsspel.
Vi skäms att berätta att ungarna helst spelar på dator eller tv, med risken att andra tycker att vi är dåliga och inte simulerar till kreativitet. Vi tror att vi måste göra långkok och laga maten från grunden. Vi vill vara bullmammor samtidigt som vi fasar över socker i allt och alltid. Vi vill att våra barns ska lyckas; vi pushar dem ut i livet, vill ge dem det vi inte själva hade. Vi berättar för skolan hur de ska göra, eftersom att de inte lever upp till våra förväntningar om hur det ska se ut.
Jag är en av dem. En av er kanske. Jag vill liksom allt detta. Jag vill liksom vara lyckad. På de premisserna. Laga mat från grunden. Näringsriktig och nyttig. Jag vill vara omtyckt på jobbet. Vill att de andra ska tycka att jag gör ett bra jobb. Jag vill vara tillgänglig jämt; på jobbet och för barnen. Jag vill träna (eller???); Nåväl, jag vill ha en tränad kropp. Jag vill hålla kroppen och sinnet ungt. Jag vill ha ett städat och modernt hem. Jag vill att mina barn ska vara framåt (inte tokblyga som jag var), och våga prova saker. Jag vill hitta på roliga grejer; gå till skogen, cykla i terräng, skapa, pyssla, baka, leka.... Men jag orkar liksom inte. Jag gillar inte ens att leka. Men...
Det känns liksom som om det är förväntningen på dagens föräldrar. Att vara på topp jämt. Överallt. Vara både hemmafru och karriärist. Att sätta barnen först, och sig själv samtidigt. Gud nåde den som inte prioriterar "egentid". Gud nåde den som inte prioriterar sina barn.
Tänk om vi bara kunde vara lite mer nöjda. Lite mer här och nu. För min del handlar det mycket om att barnen är relativt små och jag är ensam med dem ganska mycket. Jag hinner liksom inte förverkliga mina drömmar avseende mig själv, samtidigt som jag ska förverkliga min mammaroll så som jag vill. Tänk om jag kunde vara här och nu, och känna att det är helt okej. Kanske bra till och med. Att acceptera att just nu är det jobb och barnen som gäller. Och om några år, när barnen inte vill hänga med mamma hela tiden, är det min tid att göra det där. Det som känns så viktigt och stressande nu. Tänk om vi kunde sätta upp rimliga förväntningar på oss själva och på livet. Och kommunicera dessa till dem som är inblandade i det kommande resultatet. Då skulle utsikterna för ett lyckat resultat bli betydligt större. Tänk om vi kunde rädda världen. Tänk om...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)