Visst finns det drakar...

 Läge att boka. All inclusive på varmare breddgrader. Igår fick jag sånt jättesug efter solresa så jag var tvungen att googla lite. Kom raskt på att det skiter sig hur som helst. Måste avklara fem veckors strålning och vara klar före sportlovet. För då är det snowboard och skidor som gäller. Och det är inte förhandlingsbart. I år ska jag åka. Punkt. Slut. Förra året låg jag däckad av influensa hela veckan så det blir inget sånt i år. Men...

Det verkar ändå vara läge att boka. All inclusive. För mig. Draken är tillbaks. Fy fan. Jag har ju känt det komma men trodde väl att det skulle stanna upp. Nix. Jag blir så himla arg och ledsen och besviken på hela skiten. På mediciner som bråkar. På cancer som luras. På en kemisk satans obalans i skallen som får mig att förvandlas till en drake. Jag kan inte hamna där igen. Jag tänker inte utsätta mina barn för det en gång till. Jag har ångest så det räcker för förlorade år. Och år som satt spår. Som vi inte vet nåt om än. Morgonen idag räcker för att väcka helvetesminnen till liv. Minnen som var bortträngda och lite suddiga i kanten. Som för varje dag fått lov att blekna lite. Som gett mig viss försoning. Men. Inte längre. Jag minns som om det vore igår. En tid. En lång tid. För lång tid. Mina barn ska inte med dit igen.

Visst finns det drakar fick bli godnattsaga ikväll. En fantastisk berättelse på rim. Om en helt annan drake. 

Menlös eller curlad?

Mina morföräldrar firade allt. Födelsedagar, bröllopsdagar, namnsdagar, flaggdagar, helgdagar... Vi barn fattade inte riktigt vad "Menlösa barns dag" var för nåt. För all del. Vi använde uttrycket emellanåt. I mindre angenäma sammanhang. Fan va menlös... Firade man verkligen det?
En dag frågade vi helt sonika någon (gissningsvis mormor) vad menlös betyder och fick väl nån förklaring som oskyldig eller utan synder på sitt samvete. Utan men alltså. Hmmm. Vi visste ju om både "Mors" och "Fars" dag;  sålunda föddes en ide' om att detta måste vara vår dag. Vi hade ju inga men. Jippie! Raka vägen till morfar, en kort utläggning om vad som skulle firas och ett erbjudande om att hjälpa honom med inköp av våra presenter. Några mynt i handen och raka vägen till Skogbyhallen.

Idag är det "Värnlösa barns dag". Fram till 2000 hette dagen "Menlösa barns dag". Dagen sägs springa ur Herodes dödande av gossebarn i sitt förtret över att stjärntydarna inte lyckats hjälpa honom att finna Jesusbarnet. Med tiden förändrades språket och det var fler än jag och mina kusiner som associerade menlös till något helt annat än oskyldig, intetsägande eller skyddlös.

För en liten stund sen läste jag en krönika som handlade om svenska skolans dåliga resultat och om hur barnen tar makten. Några dagar tidigare läste jag ett i raden av inlägg om hur curlade våra barn är och vilka bekymmer detta ställer till med. För oss vuxna. För barnen. Avsaknaden av auktoriteter och rejäla tag är en ständig debatt kopplat till barnuppfostran. Den fria, utforskande, känslomässiga, självförverkligande, jag-stärkande och utvecklande uppfostran som saluförts som det enda rätta de senaste åren, står i bjärt kontrast till det stillasittande, lydiga och kunskapstörstande barn vi vill möta.

Jag tänkte skriva om detta ikväll. Eftersom att jag tycker så mycket. Om skolan. Om uppfostran. Om curling. Om auktoritär och demokratisk uppfostran. Jag ville skriva och jag ville skrika. Skrika. Högt. "Inte en endaste bokjävel till som talar om att barnen har tagit makten över familjen-skolan-samhället-whatever. Inte en bokjävel till säger till vad vi gjort för fel. Jag har hela bokhylla full av kärlek och gränser och respekt och ömsesidighet.  Men... Den enda bok som hittills har hjälpt mig är Trotsboken. Inte hjälpt mig att lösa problem. Men fått mig att förstå att jag inte är ensam. Det finns en bok om det jag upplever med mitt barn, och bara det måste ju betyda att vi är fler. Som famlar.

Men.... så sprang jag på en notis om dagen idag. Värnlösa barns dag. En av de minst uppmärksammade kalenderdagarna i vårt land. Så dumt. Idag var det en manifestation mot rasism i staden där vi bor. Det är bra tycker jag. Nästa år kanske det kan vara en manifestation mot att barn behöver leva värnlösa. Utan skydd. I andra länder och hos oss. I Sverige. För de finns här också. För många. Gör osynliga. För ensamma. Barn borde inte få vara utsatta för skit. What-so-ever. 

Ändå. Så skriker jag på mina barn. Jag curlar dem. Jag nattar dem och jag väcker dem. Ger dem presenter för ofta och ändå blir de aldrig riktigt nöjda. Jag brer mackan och dukar av. Dukar fram och lirkar. Ber dem om hjälp och blir sådär ofantligt jäkla glad när de vill duka eller hämta nåt eller bara kan tvätta sig själva.

Jag blir galen. Oftare just nu än i vanliga fall.   Tidigare ikväll muttrade jag nåt om såjävlasmartattskaffabarnommanvillsittapåröventreminuterenkväll när lillkillen för femtiofjärde gången ropade mammmmmaaaaaaaa, jag har en hemlis jag måste berätta. 

Jag googlade den där boken av Eberhart, om att barnen tog makten, på bokfynd. Ändå. Måste hitta nåt sätt. Att hantera. Bångstyriga barn. Bortskämda barn. Bortskämda föräldrar. Bångstyriga föräldrar. Men....

Jag vill inte ha den boken. Inte nu iallafall. Inte idag.

Det känns så jävla... Menlöst liksom. Just nu. Att sitta och mulna över att man har resurser och barn och villa och vänner och.... Att vi har haft det för bra och förstör våra barn med vår omsorg, våra pengar och vår vilja att göra gott.

Jag vill inte ha den boken.

Jag vill ha en bok som berättar hur vi kan göra istället. Inte vad jag gör fel, för det vet jag redan. Jag vill ha en bok som berättar hur jag kan göra det bra. Hur jag kan göra rätt dör det blivit fel. För mina barn. Och för andra barn. Jag vill veta hur jag ska göra för att mina barns överflöd ska komma ett värnlöst barn till godo. Här och nu. Inte ett kontonummer eller en lott. In real life. Det handlar inte bara om pengar.

Cancerfan var det enkla. Tydligen.

Över en natt välte skogen. Eller delar av den iallafall. En gigantisk rotvälta mötte mig när jag tog min flykt ut i skogen idag. Som en vägg. Av jord. Och rötter. Häftigt. Och skrämmande. Om den skulle välta tillbaks. På min vandring vidare mötte jag en stenvägg och en gigantisk varelse med grön fot. Med klor. Fram och bak. Den verkade snäll. Eller sovandes... Rörde sig inte...

Skogen hos svärföräldrarna är magnifik. Idag var det riktigt gråmulet. Ändå är den hänförande. Skiner solen mellan trädtopparna är den otroligt fin. Mår jag dessutom bra så blir jag nästan religiös. Idag blev skogen en reträtt. En ordination till mig själv, från mig själv. För husfridens skull. För omgivningen. För julfirandet. Skönt att komma ut. Tråkigt att må skit. Att känna sig på annat sätt än vad man egentligen gör.

Inget har egentligen förändrats. Ändå allt. Jag mådde så bra. Och nu. En vecka har gått. Med halv medicin. Tio dagar med hormon. Allt är som vanligt. Runt omkring. Och ändå skit. Är bara arg. utan anledning. Irriterad. Kort stubin. När jag vaknar. När jag somnar. Och tiden där emellan.

Imorron börjar jag ny medicinering. Hoppas att den hjälper upp. Hoppas som fan alltså. För alla inblandade. Annars vet i... Inte tänker jag gå runt och vara förbannad i fem år. Vad är det för liv?

Nä... Det tänker jag inte. Så de så. Pilutta dig. Inte en chans.

Antingen vänder det eller så får vi hitta andra vägar. Har jag nu fått må bra ett helt år tänker jag fan inte trilla ner i gyttjan igen. Nej. Inte ens för en cancerbehandling. Då får de hjälpa mig med nåt annat. Eller låsa in mig under dessa fem år och ta hand om mig. All inclusive. På varmare breddgrader. Med room-service. Och fritt wi-fi.

Japp. Så får det bli.

Fuck cancer. Fuck depression. Fuck sjukdomar och annat mög. Fuck att må skit helt enkelt. Nu får det vara nog. Cancerfan var den enkla biten. Tydligen.

Juldagsmorgon

...glimmar inte riktigt. Inte på det sätt jag först associerar till att glimma. För några dar sen planerade jag min återgång i arbete till väldigt snart, men nu... Medicinerna börjar göra sitt till och det är inte kul. Sur, irriterad, trött och allmänt ur form. Vill bara dra filten över huvudet och sova. Eller ligga och glo. Blä. Låt detta gå över snabbt. För allas trevnad.

Trots tråkmåendet idag så vill jag ju skriva något om självaste julafton. Tar lite från förra året och fixar till enligt årets upplevelse.

Igår var det självaste julafton. Dagen barnen räknat ner till. Dagen som jag själv räknat ner till. Som jag bakat till. Slagit in klappar till. Gjort godis till. Köpt nya kläder till barnen för... Som jag bara varit ytterst lite stressad inför, vilket skiljer sig från tidigare år.

I år blev julen grön. Och förhållandevis varm. Med lite regn. Grått. I vanlig ordning firade vi jul nära hemmet, praktiskt, då jag kunde köra hem två gånger under kvällen och hämta saker jag glömt. Också det enligt traditionen. Vi var i kyrkan på förmiddagen, och grabben fick lägga Jesusbarnet i krubban, under tiden som prästen berättade om sagan om julnatten i Betlehem.

För än så länge är det en saga, en saga bland andra, för våra barn. En saga som inte intresserar mina barn nämnvärt. De har inte tagit ställning till någon tro eller religion än. Tack och lov. De är inte heller färgade av debatter om julavslutning i kyrkan, om pepparkaksgubbars vara eller inte vara, om ok i baken i tomtens verkstad eller om religioners baksidor med krig och förföljelse. De är "bara barn" som lyssnar på en saga, som lämnar en peng till barn som har det svårt och som är tillsammans med kompisar i en fullsatt kyrka där prästen berättar sagan. Sagan om barnet och stjärnan och stallet. Barn som väntar på tomten och funderar på om kameler fiser.

Tomten kom med efterlängtade klappar. Maten åts i omgångar (mest hela tiden) och Kalles jul och Karl-Bertil Jonssons julafton följdes i olika intressegrad. Mest av oss vuxna. Allt löpte av enligt den trygga tradition vi har i vår familj. Som det alltid har varit liksom.

Även om dagen började med grått ute och grått sinne, så glimmar juldsgen ändå på nåt sätt. I lugnet som lagt sig. I den avslappnade känslan som infinner sig dagen efter. Efter något som man planerat för. Sett fram emot eller våndats för. För sån är ju julen, efterlängtad för en del och fasansfull för andra. Men idag kan vi alla andas ut. För julafton har passerat. Och hur den än blev så är den över.

Idag går mina tankar till alla som haft en jobbig jul. Med eller utan familj, med eller utan vänner. Till dem som firat första julen utan någon kär, den den som firat sista julen med någon. Till den som inte hade det bra och till den som idag står med tråkiga minnen från igår. Tankar till alla som har en julhelg långt bortom tidningarnas julreportage och leksaksmagasinens glättiga sidor.

Idag är en ny dag med nya möjligheter. Idag är första dagen på resten av ditt liv.

God fortsättning till er alla!

Julevangelium från byn

Julen är här, 

och lyser frid på jorden.

Glädjen är stor,

i ett barns klara ögon bor den.

Julen är här,

i våra mörka länder.

Kom låt oss ta varandras händer,

när julen är här.

Och jag vill,

tända en stjärna till,

den som är frusen och gått vill i världen.

För den som inte finns hos oss,

tänder vi nu ett bloss,

brinner en låga klar

kom hit här är den.

(ur Julen är här av Butt & Rydell)

Vi är framme. Vid resans början eller vid resans mål. Julafton.

Resans start; Jesu födelse och på kyrkoårets fjärde helg. Eller. Resans mål; julklappar. Det går nästan att ta på förväntningarna som ligger i luften och som strålar ur barnens ögon. När kommer tomten? Om några timmar finns det bara rivet papper under granen. Tomtens färd går vidare till andra snälla barn.

Julafton är start och mål på samma gång. Ur olika perspektiv. För en del är julafton en del av resan, kanske ett kort stopp, eller en längre flykt från kommersen. 

Oavsett om julafton är start eller mål, eller om den känns helt ovidkommande, är det svårt att helt undgå julfirandet i vårt land. På facebook har statusraderna de senaste veckorna dominerats av känslouttryck kopplat till den stundande julen. Förväntningar, förhoppningar, förfäran och förmaningar. Alla har tankar om fenomenet jul. Framförallt fenomenet kommersiell jul. Många stressas av allt som andra tycks hinna, en del påtalar hur lite man bryr sig om spektaklet och andra försöker behålla lugnet. Många är nog de, som likt mig, både längtar och stressar och ibland förfasas av hela jippot. 

Jag var i kyrkan i morse. Jag vill gärna att mina barn ska få en lite dust av julen ur ett kristet perspektiv. Innan vi brakar rätt in i kaklet med alldeles för mycket mat, för många paket och bortskämda barn och vuxna. Att de ska veta att det inte är tomtens födelsedag, utan Jesus.
Jag fick med ena grabben, som glatt sjöng "blinka lilla bajskorv där" och berättade att kamelen fes när den kom till krubban. När prästen frågade vem väntar på idag ropade alla barn i kör: TOMTEN!

Kollekten idag gick till barn som upplevt våld. Ett värdefullt bidrag, oavsett om gåvan ges med kristna eller "bara" medmänskliga skäl. 

Barn som är utsatta, av olika skäl, väcker ofta extra känslor just kring jul. Många är de som delar sina tankar om att alla barn är värda en vit jul. Att barn ska slippa alkohol, droger och våld på i julhelgen. 

Julen är i första hand barnens högtid, definitivt om vi helt skalar bort det kristna budskapet. Min önskan är att alla människor, barn och vuxna, får uppleva en fröjdefull jul, med kärlek, gemenskap och vänlighet; mat på bordet, kläder på kroppen och omsorgstagande ansvarsfulla vuxna omkring sig. En vit jul är drömmen för det barn som upplevt fylla och våld. En utopi för många. I andra hem, där alkohol, droger eller våld inte förstör och förgör, där kan vuxna med gott samvete och gott omdöme väl unna sig en snaps till sillen och lite glögg utan att behöva ha dåligt samvete. Tycker jag. 

Under storhelger, som jul och midsommar, konsumeras det mycket alkohol i vårt land. Detta leder tyvärr också till ökat våld. Inget barn ska behöva leva i det. Jag uppmuntrar verkligen en jul i frid och att vi tänker på alla dem som inte har det så bra som vi önskar. Över hela året. Barn som inte alls ser fram emot loven, oavsett om det är vid jul, påsk eller sommaren. Barn som får hitta på något de fått i julklapp när de ska berätta i skolan efter jullovet. Barn som får fabulera semesterplaner innan sommarlovet. Barn som inte har någon julgran, några klappar eller någon kärleksfull vuxen vid sin sida.

Jag önskar att vi behåller dessa tankar om utsatta barn och deras familjer. På julafton. Vid nyår. På midsommar. Och de övriga 362 dagarna på året. Finns det någon som du är extra orolig för idag? Kan du göra något för denna person? Du kan inte förändra den andres liv i en handvändning, men kanske kan du tända en stjärna i någons liv?

Det räcker långt med att berätta att du finns där, om den andre vill. Ge ditt nummer till det där barnet. Fråga om han/hon har någon vuxen att prata med om det känns otryggt. Försäkra dig om att barnet vet att du finns där, den dagen då han/hon känner sig redo att be om hjälp. Berätta för arbetskamraten att du finns ett telefonsamtal bort, om han/hon vill prata under helgen.

Våga visa att du ser, och erbjud försiktigt din hjälp. Misstänker du att ett barn utsätts för våld eller annan grav omsorgssvikt så finns social jour alltid. Dygnet runt, året runt. Du når dem via 112.

Med hopp om en fin jul till er alla!

Att finna ljuset i mörkret

Häromdagen fick jag besked om att jag slipper cellgifter. De funkar tydligen inte på den typ av cancer som jag har. Hoppas att det är bra. Vi hade verkligen väntat på besked; vi var nästan säkra på att det skulle bli cellgifter. Så när beskedet kom hade vi verkligen förväntat oss att känna ett tydligt lyckorus. Men... Det uteblev. Just då.

Omgivningen jublar. Det dimper in grattis och va kul och... Men... jag var ändå rädd. Jag väntar ändå behandling. Som jag verkligen är skraj inför. Cellgifter byts ut mot strålning istället, och det är väldigt bra. Strålningens eventuella biverkningar är ju mycket lindrigare än de man kan få av cellgifter. 

Mina farhågor gäller andra mediciner jag äter, som inte funkar ihop med hormonbehandlingen. Som jag ska ha i fem, helst tio år. Alltså måste kanske de bort. Eller åtminstone en. Den försökte vi byta ut en gång och jag har aldrig mått så dåligt, rent fysiskt. Krypningar, känsla av elstötar i hjärnan och kroppen, svimningskänsla, illamående... 

Jag är ganska övertygad om att dessa två mediciner har räddat mitt liv. Gett mig ett liv. Mitt liv tillbaks. Jag är så jävla rädd för att hamna där igen. I det svarta hålet. Jag har lovat mig själv att aldrig komma dit igen. Jag har berättat lite om detta förut; (http://livetsdramaturgibyme.blogspot.se/2013/05/vem-ringer-man-nar-man-inte-orkar-leva.html). Då hoppades jag som fan att Blomberg visste nåt som jag inte visste. Då fanns inget ljus. Då var jag rädd. Det är det enda jag vet. 

NU ÄR JAG GLAD!!!

Lättnaden kom i fredags eftermiddag. Min läkare ringde och berättar att de har funnit en ersättningsmedicin. Visserligen med fler biverkningar men det är inte säkert att jag behöver få dem. Nu kom glädjen! Såååå skönt. Och dessutom kan jag behålla den andra medicinen helt oförändrad! Den som har jämnat ut min berg-och-dalbane-vardag hyfsat, iallafall har jag sluppit djupdykningar. Mitt speedade sätt får omgivningen och jag  själv försöka hantera och stå ut med! 

Har förstås ändå hormonmedicinen som jag måste äta länge länge, och som antagligen kommer att ge mindre angenäma biverkningar. Men nu är det åtminstone bara en medicin att förhålla sig till. Började för några dagar sedan och än är det okej. Strålningsplaneringen börjar andra januari, men jag har fortfarande ett öppet sår som måste läka inifrån. Tror inte att strålningen kan börja innan det är läkt.

Tänk om... jag mår lika bra som nu i januari! Då kan jag börja jobba och livet kan återgå till nån slags normalitet igen. Även om det just nu känns fullständigt normalt att gå här hemma och drälla. Tills dess att lönekuvertet kommer...

Var inte rädd för mörkret, 

ty ljuset vilar där. 

Vi ser ju inga stjärnor, 

där intet mörker är. 

I ljusa irisringen du bär en mörk pupill, 

ty mörkt är allt som ljuset med bävan längtar till. 

Var inte rädd för mörkret, 

ty ljuset vilar där, 

var inte rädd för mörkret, 

som ljusets hjärta bär. 

(Psalm 797 av Erik Blomberg, ur  "Den svenska psalmboken").

Det är en gåva att kunna ge

Ikväll har jag gjort julgodis. Mannen har köpt gran. Imorron ska vi nog klä den. Det är bara några dagar kvar till julafton. Vi skulle inte köpa så mycket eftersom att killarna har det mesta och de vill inte göra annat än att spela ändå. Jäkla näthandel... Jag tror att jag har råkat handla lite för mycket. Eller. Mycket för mycket. Måste påminna mig själv om att inte skälla på barnen för att de är bortskämda. Jag hatar att ha bortskämda barn. Jag älskar att ha möjligheten att skämma bort mina barn.

Svår ekvation. Vi är ju så lyckligt lottade att vare sig vi själva eller barnen fattar. Jag fattar mer än resten av familjen av detta. Vet jag. Jag vet hur barn kan ha det. Och vuxna. Sen sitter vi här. I vår verklighet. Och gnäller. För så är det ju; vi lever inom våra referensramar. Och det är ju helt okej. Hur vore det annars? Hur kan vi leva någon annans liv? Men... 

Vi kan ägna det en tanke ibland. Att alla inte har det likadant. Om man kan och vill går det bra att bidra på olika sätt. Lämna en jacka på Stadium och få bra rabatt på en ny. Lämna en julklapp till stadsmissionen. Köpa julkort som sponsrar barncancerfonden. Köpa julklapp från fonder som gör väl för forskning. Fråga hur någon mår. Bjuda en vän på kaffe. Ta dig tid att hälsa på gamla farmor. För många är en stunds odelad uppmärksamhet mycket mer värt än en fint inslagen julklapp. Vi behöver påminna oss om det. 

I dagens samhälle är tid (för många) det mest dyrbara vi kan ge varandra. Kanske kan vi skippa några av julens måsten? Julkort? Går det att låta bli? Vad ska folk säga? Tänk alla som skickar till oss. Godis. Måste vi göra fem sorter? Blir det inte jul annars? Julbordet. Är det viktigt med hemgjord sill eller femtielva kallskurna grejer? Tomtar, stjärnor, smällkarameller, kransar, glögg, adventskalender, you-name-it. Alla grejer finns att köpa för den som kan och vill. 

Kanske måste vi inte ens ha allt? Kanske blir barnen inte sämre människor för att de inte har fått baka pepparkakor med en sönderstressad förälder? Kanske kan de lära sig hur granen växer utan att kuska ut i skogen och såga ner den? Kanske kan vi få en lugnare jul om vi plockar bort några av alla måsten. Som i slutändan bara handlar om oss. Om vilka krav vi ställer på oss själva. Varför är det så svårt? Att omsätta förväntningar på sig själv? Förväntar du dig detsamma av andra, som du gör av dig själv? 

Hur skulle ditt råd lyda till en vän som kände sig som du gör just nu? Prova att testa det rådet på dig själv! Skulle det bli någon skillnad? Idag är dagen...