Herrejösses vilken dag. Jobbdag. Jobbig dag. Jag har ju världens bästa jobb många gånger, men så kommer de där dagarna. När det liksom kryper in under skinnet på mig. Rakt in i hjärtat. Undrandes vart världen är på väg. Vart föräldraskapets grundstenar tog vägen? Hur vi kan bygga upp dem igen så att föräldrar orkar och förmår. Förmår att fullfölja det stora ansvaret som ett föräldraskap innebär.
I bilen till jobbet tänkte jag att vissa vuxna liksom har förverkat sin rätt att vara förälder. Men... Barnet har ju rätt till sina föräldrar. Och behöver dem. Till och med om de inte gör det så bra. Inte good enough alltså.
Hur kan man ta sina barn som slagträ i konflikten med den andre föräldern. Tror man i livets jobbiga skede att barnen inte tar skada av det? Eller tror man att de inget märker? Eller struntar man i barnens väl och ve i jakten på att trycka till varandra? Eller har förmågan att se till barnets behov och upplevelser gått förlorad i det stora svarta molnet?
Jag vet inte. Vet inte heller hur jag själv skulle bete mig i en sådan svår situation. Jag hoppas och tror att jag ska slippa uppleva det. Men jag vet att barn märker. De förstår. Tänk på det lilla barnet, som inte har något verbalt språk än. Hur detta barn kommunicerar med sin kropp. Hur detta lilla barn läser av sina föräldrar. Denna viktiga första kommunikation i ett avgörande samspel som kommer att forma det lilla barnet genom hela livet. Den viktiga anknytningen. Barn är experter på att känna av. Utan att det är uttryckt i ord.
Vi jobbar hårt här i skolan, med att barnen ska visa respekt för varandra. Detta kan vara svårt och frustrerande många gånger. Men... När det är vuxna människor. De som ska vara barnets trygghet. Som ställer till det så in i helsike för sitt lilla liv. Som sårar rakt in i det lilla hjärtat och får det att tvivla på sin egen duglighet. Är det mitt fel? Om jag gör så här istället? Om jag bråkar och tar fokus från de vuxnas besvär? Om jag sluter mig och bara är tyst? Blir det bättre då?
Idag är en sån dag, när jag önskar att det fanns en plats här på jorden; dit vi kunde sända föräldrar för omprogrammering. Till att se sitt barn. Att finnas där. Att lyssna till. Att trösta. Att bekräfta i det svåra att inte bo med båda sina föräldrar.
För jag tror inte att någon medvetet vill skada sitt barn i en separation eller vårdnadstvist eller andra svårigheter i familjen. Barn älskar sina föräldrar; hur otillräckliga de än är. Hur illa de än har betett sig.
Hjälp ditt barn att få tycka om både mamma och pappa. Att låta barnet slipp lyssna på bråk och konflikter om det ena och det andra. Att göra överlämningarna smidiga och fria från hårda blickar eller ord. Att våga tro på sig själv och veta att det aldrig är barnets fel.
Meningsskiljaktigheter kan självklart bli en produkt av en separation eller andra svårigheter. Men det kan inte barnet hjälpa. Och ska inte behöva vara del av. Det som måste debatteras får ske på en arena där barnet varken hör eller ser.
Tackar gudarna (eller nån) för att jag har en sån bra arbetsplats, med hängivna kollegor och underbara barn. Det gör det lätt att gilla jobbet även en sån här dag. Och att ladda om till nästa dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar