Hej igen...

Känner att jag behöver mjuka upp gårdagens inlägg. Ibland bara måste det liksom ut, den där frustrationen som kan uppstå när vanmakten tar vid. Vill ju kunna göra så mycket mer. Kunna ta bort det onda och göra världen ljus och fin och god för alla barn. Jag kan ju inte det. Har inget trollspö tyvärr. Det var en lång tuff dag igår och jag skrev i stundens hetta.

De allra flesta barn har det ju bra. Allt ifrån bra nog till jättebra. Att vara förälder är ingen enkel match. Det vet ni som känner mig att jag är den förste att skriva under på. Herrejösses vad jag har fått (och får) kämpa mellan varven. Jag är inte nåt praktexempel att jämföra med. Tvärtom.
Periodvis har det varit skit, nu är det mycket bättre. Jag kämpar varje dag med att kompensera mina egna tillkortakommanden i föräldraskapet. Undrar vad det har gjort med barnen. När jag mått dåligt. Varit ensam. Och frustrerad. Men nu kan jag leva mer i stunden, glädjas över att det funkar så mycket bättre. Att jag funkar så mycket bättre. Att jag kan hantera mina impulser så mycket bättre. Men inte perfekt. Förstås. Vem är perfekt? För vem vore det bra?

Våra barn behöver även se våra fel och brister, våra tillkortakommanden och misstag. Men. De behöver förklaringar och förlåt och ansvarstagande. Att jag som vuxen tar ansvar för det jag gör fel. Förlåt lilla vän; mamma blev alldeles för arg och det är jag ledsen för. Det är inte ditt fel. Det är mitt. Även vuxna gör fel.

Igår blev allt en smäll på käften till föräldrar som låter (omedvetet eller medvetet) sina barn komma i kläm vid separationer. Egentligen var det bara en liten del av allt jag tänkte och var frustrerad över. Det gällde lika mycket all omsorgssvikt och oförmåga. En ledsenhet över missbruk, kriminalitet och annat skit som fått sitt grepp om föräldrar; vilket drabbar barnen. En ledsenhet över att vi inte riktigt kan veta. Vem talar sanning? Vem är det som gör barnet illa? Hur kan vi veta? Otaliga utredningar pekar åt ett håll, men känslan i mötet med barnet ger andra signaler. Hur kan vi veta? Vi kan inte veta. Inte helt säkert. Och det är det som är så jävla svårt att hantera. Det sociala arbetet är ingen exakt vetenskap. Det finns inte svart eller vitt. Det finns inga objektiva sanningar.

Och mitt i allt detta. I frustration över organisatoriska måsten, brist på tillräckligt av rätt kompetens och svårigheter i att hitta rätt förhållningssätt. Mitt i allt detta är jag så glad att gå till mitt jobb. Att komma dit och få träffa alla underbara barn. Små tandlösa 6-åringar och brådmogna fyror. Högstadieungar som liksom var små nyss. Att skoja på rasten och prata allvar nästa stund. Att säga ifrån tydligt när det blir fel, och att visa att jag gillar dig ändå, även att beteendet var fel. Att få träffa mina härliga arbetskamrater och prata framsteg hos våra små godingar. Att mötas över professionernas gränser och lära av varandra.

Jag är så glad att jag är glad. Även när det känns svårt. Även när stressen tar sitt grepp om mig. Jag är glad åt att se de små stegen som  är i rätt riktning, de som så lätt försvinner i det som blev tokigt. Att få finnas där och vara en viktig vuxen, om än bara för stunden. För vi är ju viktiga. Alla vi vuxna som möter barn. Kanske är du den ende som ser just detta barn lite extra idag. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. 

Du är viktig!