Ordning är bara för idioter...

...genier behärskar kaos, var det någon som sa.

Alltså; jag ÄR verkligen en idiot.

Inombords är det fullständigt kaos så jag fick lov att skura kylen och frosta av frysen. Nu undrar du vem fan som köper en frys som inte frostar av sig själv? Svaret är JAG! När jag ändå var igång så ratade jag även självrengörande ugn.... Läs mer om detta på smartastevalvidhusköp.se. Och inte fan är det de prylarna som pajar. Nädå. Det är diskmaskinen och torktumlaren och hemmabiosystemet och iPad:en och datorn och fjärrkontrollerna....

Men nu råder ordning på två ställen iallafall; kyl och frys. Är det inte märkligt; ju mer stabil på insidan, desto mer virrvarr kan tolereras runt omkring. Och tvärtom; kaos inne kräver ordning utanför. Vilket inte riktigt hinns med här...

Just nu är både kropp och knopp fullständigt tagen i besittning av kaos. Stress på jobbet; ingen aning om hur jag ska hinna med eller hur jag ska prioritera. Det fullkomligt väller in uppgifter från alla håll, och allt känns viktigt och angeläget. Dagen idag sprang förbi med möten, möten och så lite möten. Hann inte ens planera in veckan i kalendern, men det blir kanske lätt eftersom att det bara finns några få tomma platser kvar att fylla. Dra lott kanske? Tyvärr; ingen vinst denna gång. Kanske kan du få komma till kuratorn nästa vecka.

Sen lyckas telefonjäveln ladda ur under mötet (jävlaskituppdateringpåIphone4ssomsugerurbatterietpåettkick). Upptäcker att fritids har ringt för några timmar sen, ringer upp och säger att jag hoppar in i bilen direkt. Men....
Tappat bort bilnyckeln.

Sen tidigare saknar jag ju körkortet (det lilla plastkortet alltså), visakortet (som gått av men det nya verkar vara på vift), ett gäng med regnkläder samt grabbens nya gympaskor.

Undra just om kroppen försöker förmedla något?

Hittade till slut nyckeln i ett lärarrum där jag varit på förmiddagen. Med svetten rinnandes (efter två timmars möte i jävligt varmt rum), en lätt stressad språngmarsch runt skolan för att finna nyckeln samt världens sämsta samvete över att inte varit anträffbar just idag, tog jag mig iväg och kom till skolan några timmar efter påringningen. Ingen "bästa-mamman-medalj" idag heller. Som tur var hade grabben piggnat till och var vid god vigör när jag väl kom fram.

Men... så är det det riktigt jobbiga.... Visakort och körkort och nycklar kan man beställa nya. Men... Hur hjälper man sitt barn att gilla skolan? Att lämna en gråtande skolkille som frågar om jag verkligen ska lämna honom där när han mår så dåligt. Att försöka förklara skolplikt och lärande och kamratskap för någon som känner att det inte är rätt. För någon som har så kloka frågor och så hjärtskärande repliker på allt jag kan komma på att säga. Från den man älskar mest och vill skydda från allt ont i hela vida universum.

Samtidigt. Plikten kallar, möten är bokade, andra väntar, skolan börjar. Försöker verkligen behålla lugnet på morgonen när ingen samarbetar. Den ena vill inte komma i tid och den andra har inte riktigt tidsbegreppet. Då tar den där jävla inre stressen greppet och säger saker som inte hjälper. Blir irriterad och påtalar att jag själv kommer för sent till mitt jobb. Som om det är viktigare...

Sen kommer kvällen. Med världens strul för att förhala läggning. Med frågorna man inte vill höra. "Hur ska vi göra imorgon mamma, eftersom att jag hatar skolan?" "Ska du lämna mig där när du vet att jag inte har det bra?" "Bryr du dig ens om det eftersom att du säger att jag måste vara där?".

Älskade, älskade vän. Om du bara visste. Hur jag biter ihop. Försöker peppa. Försöker hitta orsaker att påverka. Försöker vara stark för dig. Klandrar mig själv om och om igen för de svåra åren (förbannade jävla depression). Försöker hålla tillbaka gråten och trycket i bröstet när jag åker till jobbet. Och vet att du känner dig övergiven.

Tack och lov är det ingen som jag vet är elak mot min prins. Men känslan han förmedlar räcker för en mammas hjärta att krossas. Tack och lov är personalen på skolan snabb och vill göra bra. Tack och lov trivs lillfisen utmärkt. Tack och lov för att jag har en tro på att det kommer bli bra. Tack och lov för att jag älskar mitt jobb och att jag känner mig hyfsat psykiskt stabil just nu. Tack och lov för att jag har världens bästa familj som bara är ett telefonsamtal bort.

Men det är fan inte lätt.