...ser att mitt förra inlägg var för två veckor sedan. Redan då var jag slutkörd. Och inte har det blivit bättre kan jag lova. Om det var kaos då, vet jag inte vad jag ska kalla det hela nu... Omöjligt uppdrag kanske.
Yngste grabben fyllde år i måndags så förra helgen hade vi kalas för familjen. Och imorron är det kalas för klassen. Bjöd in alla 24. Kändes som en bra grej; de kommer från två olika förskolor och det kan vara kul att få träffa på de "nya" barnen och föräldrarna. Eller. Det är ju kul och roligt för barnen att ses utanför skolan. Men... Hur tänkte jag med att ordna det hela när jag är själv hemma? Och dessutom krypandes fram på blödande knän... Hasande mot onsdag kväll. Eller torsdag morgon, för jag lär väl sova.... Kunde ju haft kalas nästa helg... Smarto.
På onsdag kväll ska han komma hem. Mannen. Pappan. Räddaren. Jag har redan varskott om att när han kliver in genom dörren så kommer jag förmodligen att braka ihop. Det brukar ju vara lite så varje gång. Att luften går ur när han kommer hem. När vi blir två vuxna i hushållet. Men... Den här gången är jag allvarligt oroad över att jag kommer att falla ihop som en blöt fläck på golvet. När allt ansvar kan delas på två. När jag kan tillåta mig att falla för tröttheten. Kapitulera. Bryta ihop. Och gå vidare.
Sen är det ju ingen vila precis när vi är fulltaliga. Då kopplas det sociala livet på och helgerna är bokade. Och älgjakten. Älgjakten. Och... lite annat. Har passat på att bjuda in till en annan fest några veckor framöver, och det enda som är planerat för den är själva inbjudan. Resten hoppas jag att mannen tar hand om när han kommer hem, för annars blir det lite jobbigt. Bring your own... Eller korv med bröd. Haha. Nädå. Vi ska nog lösa det. Bara jag får sova... i en vecka eller två...
Detta har verkligen blivit min gnällventil. Så jäkla trött på mitt eget gnäll. Men...
Jag är jäkligt stolt över att jag, trots den jäkla arbetssituationen och hämtningar på fritids vid halv sex alldeles för många dagar, kunnat hålla humöret här hemma och ha tålamod med barnens trots, uppnosighet och irritationöverattdetblirförlitetidmedmamma. Jag har verkligen hållit mig lugn och inte blivit brutalförbaskad, som jag brukade bli förr. Och även om det innebär att jag ibland låter saker som inte är okej passera; att jag kan framstå som slapp och inkonsekvent, så är ja övertygad om att det ändå är bättre för både barnen och mig att slippa den där galna mamman.
Jag är riktigt jäkla stolt över det. Ska ni veta. Och otroligt tacksam över att jag har min kära mamma, som alltid ställer upp och hämtar barnen när det behövs, som tar hand om oss och som alltid finns där. Som back-up. Som syrgas. Som alarmcentral. Utan mamma hade det aldrig gått.
Nu ska jag ta några chips till och titta en stund på Fångarna på fortet. Sen blir det toksova och ladda inför morgondagens kalas. I gympahallen. Håll tummar och tår för att kidsen är hela när de ska lämnas tillbaks! Bad skolsköterskan om att jobba söndag, men hon hade tapeter att hänga upp! ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar