Hej igen...

Känner att jag behöver mjuka upp gårdagens inlägg. Ibland bara måste det liksom ut, den där frustrationen som kan uppstå när vanmakten tar vid. Vill ju kunna göra så mycket mer. Kunna ta bort det onda och göra världen ljus och fin och god för alla barn. Jag kan ju inte det. Har inget trollspö tyvärr. Det var en lång tuff dag igår och jag skrev i stundens hetta.

De allra flesta barn har det ju bra. Allt ifrån bra nog till jättebra. Att vara förälder är ingen enkel match. Det vet ni som känner mig att jag är den förste att skriva under på. Herrejösses vad jag har fått (och får) kämpa mellan varven. Jag är inte nåt praktexempel att jämföra med. Tvärtom.
Periodvis har det varit skit, nu är det mycket bättre. Jag kämpar varje dag med att kompensera mina egna tillkortakommanden i föräldraskapet. Undrar vad det har gjort med barnen. När jag mått dåligt. Varit ensam. Och frustrerad. Men nu kan jag leva mer i stunden, glädjas över att det funkar så mycket bättre. Att jag funkar så mycket bättre. Att jag kan hantera mina impulser så mycket bättre. Men inte perfekt. Förstås. Vem är perfekt? För vem vore det bra?

Våra barn behöver även se våra fel och brister, våra tillkortakommanden och misstag. Men. De behöver förklaringar och förlåt och ansvarstagande. Att jag som vuxen tar ansvar för det jag gör fel. Förlåt lilla vän; mamma blev alldeles för arg och det är jag ledsen för. Det är inte ditt fel. Det är mitt. Även vuxna gör fel.

Igår blev allt en smäll på käften till föräldrar som låter (omedvetet eller medvetet) sina barn komma i kläm vid separationer. Egentligen var det bara en liten del av allt jag tänkte och var frustrerad över. Det gällde lika mycket all omsorgssvikt och oförmåga. En ledsenhet över missbruk, kriminalitet och annat skit som fått sitt grepp om föräldrar; vilket drabbar barnen. En ledsenhet över att vi inte riktigt kan veta. Vem talar sanning? Vem är det som gör barnet illa? Hur kan vi veta? Otaliga utredningar pekar åt ett håll, men känslan i mötet med barnet ger andra signaler. Hur kan vi veta? Vi kan inte veta. Inte helt säkert. Och det är det som är så jävla svårt att hantera. Det sociala arbetet är ingen exakt vetenskap. Det finns inte svart eller vitt. Det finns inga objektiva sanningar.

Och mitt i allt detta. I frustration över organisatoriska måsten, brist på tillräckligt av rätt kompetens och svårigheter i att hitta rätt förhållningssätt. Mitt i allt detta är jag så glad att gå till mitt jobb. Att komma dit och få träffa alla underbara barn. Små tandlösa 6-åringar och brådmogna fyror. Högstadieungar som liksom var små nyss. Att skoja på rasten och prata allvar nästa stund. Att säga ifrån tydligt när det blir fel, och att visa att jag gillar dig ändå, även att beteendet var fel. Att få träffa mina härliga arbetskamrater och prata framsteg hos våra små godingar. Att mötas över professionernas gränser och lära av varandra.

Jag är så glad att jag är glad. Även när det känns svårt. Även när stressen tar sitt grepp om mig. Jag är glad åt att se de små stegen som  är i rätt riktning, de som så lätt försvinner i det som blev tokigt. Att få finnas där och vara en viktig vuxen, om än bara för stunden. För vi är ju viktiga. Alla vi vuxna som möter barn. Kanske är du den ende som ser just detta barn lite extra idag. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. 

Du är viktig!

Vilken jobb(ig)dag!

Herrejösses vilken dag. Jobbdag. Jobbig dag. Jag har ju världens bästa jobb många gånger, men så kommer de där dagarna. När det liksom kryper in under skinnet på mig. Rakt in i hjärtat. Undrandes vart världen är på väg. Vart föräldraskapets grundstenar tog vägen? Hur vi kan bygga upp dem igen så att föräldrar orkar och förmår. Förmår att fullfölja det stora ansvaret som ett föräldraskap innebär.

I bilen till jobbet tänkte jag att vissa vuxna liksom har förverkat sin rätt att vara förälder. Men... Barnet har ju rätt till sina föräldrar. Och behöver dem. Till och med om de inte gör det så bra. Inte good enough alltså.

Hur kan man ta sina barn som slagträ i konflikten med den andre föräldern. Tror man i livets jobbiga skede att barnen inte tar skada av det? Eller tror man att de inget märker? Eller struntar man i barnens väl och ve i jakten på att trycka till varandra? Eller har förmågan att se till barnets behov och upplevelser gått förlorad i det stora svarta molnet?

Jag vet inte. Vet inte heller hur jag själv skulle bete mig i en sådan svår situation. Jag hoppas och tror att jag ska slippa uppleva det. Men jag vet att barn märker. De förstår. Tänk på det lilla barnet, som inte har något verbalt språk än. Hur detta barn kommunicerar med sin kropp. Hur detta lilla barn läser av sina föräldrar. Denna viktiga första kommunikation i ett avgörande samspel som kommer att forma det lilla barnet genom hela livet. Den viktiga anknytningen. Barn är experter på att känna av. Utan att det är uttryckt i ord.

Vi jobbar hårt här i skolan, med att barnen ska visa respekt för varandra. Detta kan vara svårt och frustrerande många gånger. Men... När det är vuxna människor. De som ska vara barnets trygghet. Som ställer till det så in i helsike för sitt lilla liv. Som sårar rakt in i det lilla hjärtat och får det att tvivla på sin egen duglighet. Är det mitt fel? Om jag gör så här istället? Om jag bråkar och tar fokus från de vuxnas besvär? Om jag sluter mig och bara är tyst? Blir det bättre då?

Idag är en sån dag, när jag önskar att det fanns en plats här på jorden; dit vi kunde sända föräldrar för omprogrammering. Till att se sitt barn. Att finnas där. Att lyssna till. Att trösta. Att bekräfta i det svåra att inte bo med båda sina föräldrar.

För jag tror inte att någon medvetet vill skada sitt barn i en separation eller vårdnadstvist eller andra svårigheter i familjen. Barn älskar sina föräldrar; hur otillräckliga de än är. Hur illa de än har betett sig.

Hjälp ditt barn att få tycka om både mamma och pappa. Att låta barnet slipp lyssna på bråk och konflikter om det ena och det andra. Att göra överlämningarna smidiga och fria från hårda blickar eller ord. Att våga tro på sig själv och veta att det aldrig är barnets fel.

Meningsskiljaktigheter kan självklart bli en produkt av en separation eller andra svårigheter.  Men det kan inte barnet hjälpa. Och ska inte behöva vara del av. Det som måste debatteras får ske på en arena där barnet varken hör eller ser.

Tackar gudarna (eller nån) för att jag har en sån bra arbetsplats, med hängivna kollegor och underbara barn. Det gör det lätt att gilla jobbet även en sån här dag. Och att ladda om till nästa dag.

Jag lämnar in

Jag tror det började runt sportlovet. Eller var det redan innan. Det var torktumlaren som gjorde det först. Dog. Just hemkomna efter en vecka i Sälen. Med tre barn. Liiiiite tvätt. Lakan och handdukar och högar med kläder. På vintern. Hela nedervåningen full med blöt tvätt. Najs. Men vi vande oss liksom. Jag letade tumlare så länge, för det skulle ju vara rätt maskin. Nu har det gått ett halvår och vi klarar oss ganska bra. Än så länge.

Som sagt. Vet inte vem som började, men tumlaren är lätt att minnas. Så var det min dator. Den är inte helt död, bara på upphällningen liksom. Med exakt rätt vinkel på skärmen och en jäkla massa tålamod och en gnutta tur så kan den funka. Sen var det paddan. Först blev glaset krossat, men det kunde jag tejpa. Men... När den åkte i golvet nästa gång dog den också. Och så grabbens dator. Den bara la av en solig dag. Liksom utan förvarning. Stendöd. Så har vi det så kallade hemma-bio-systemet. Nån bio blir det inte här iallafall. Luckan vägrar att öppna sig, och däri sitter en hemsk barnskiva. Efter några gånger på service gav vi upp.

Vad har vi mer då? Jo, just det. Micron. Den är i paritet med min gamla dator. Samma grej. Med rätt knix kan den fortfarande fungera. Men det är en tidsfråga innan startknappen ramlat in i själva maskinen. Och så gräsklipparen. Roboten. Som kör lite som den vill. Och när den inte vill står den och tjuter i nån rabatt. Charmig kompis. Och så diskmaskinen som pajade, men gick att laga för ringa tvåochetthalvt...

Sen e det bara smågrejer. Grabben lyckades cykla in en spik i däcket, men det gick (nog) att laga. Växlarna på min cykel la av för länge sen, men som tur är har jag ju två cyklar. Eller just det. Den som funkar bra tar ju alltid mannen när vi ska någonstans (nä, jag vet. Ingen pli på honom). Duschdörren som hoppar ur skenan typ hela tiden. Men den hänger ju där iallafall. Än så länge. Och så mannens telefon. Den funkar ju, men han måste ha högtalartelefonen på för annars går det inte att höra. Inga hemlisar här inte! Å så grästrimmern som låter som en mindre tröska med motorhaveri. Och Ergorapidon som kan köra i trettio sekunder på en laddning.

Grabbarnas kick-bikes glömde vi på campingen (jä**a camping, har ju sagt att det inte är nåt att ha) och så var de borta när vi kom för att hämta dem.

Men... När man tror att allt som kan gå sönder har gjort det. Då funkar väl inte den vanliga gräsklipparen heller. Jag tror jag lämnar in. Villa-livet motarbetar mig.

Jag säger bara... hyresrätt nästa....

Just det. En sak till. Mitt träningskort. Funkar inte. Har betalt många månader nu, men inte fan har jag mer muskler eller nån kondition överhuvudtaget...

Och idag satt jag i ett forum och beskrev mig som en glad och positiv person. Hoppas de inte läser det här...

Men en av två bilar fungerar fint. Och resan till Legoland är redan betald... =)
Så jag är rätt glad ändå. Och så slapp jag ju klippa gräset!

Skolstart

Så är det dags för skolstart igen! Mina egna kids började idag, och "mina" barn på jobbet börjar imorgon. Det finns mycket förväntningar inför skolstarten, de allra flesta är positiva tack och lov. Dessvärre finns det barn som har ont i magen inför skolstarten. Och dagarna som kommer. I skolan jobbar vi hårt för att barnen ska trivas och ha det bra. Att de ska vara i en trygg miljö och att vi visar hänsyn mot varandra. Dessvärre sker det saker ändå. Som vi ser och som vi inte ser. Det vi får reda på kan vi jobba med (eller mot...). Det kan vara ett svårt arbete, men utan vetskap kan vi inte göra tillvaron bättre för ett barn som mår dåligt.

Hjälp oss som jobbar med barn och ungdomar. Hjälp oss att hjälpa barnen som inte mår väl. Hjälp oss att se till att ditt barn har det bra i skolan, och hjälp oss att se till att övriga elever också får en bra magkänsla. Var lyhörd för vad ditt barn förmedlar, om sig själv och sina kompisar. Var lyhörd för det som barnet inte förmedlar med ord, om du misstänker att det inte är riktigt bra.

I skolan har vi en tydlig plan mot diskriminering och kränkande behandling; vi har rutiner för utredning och uppföljning. Dock hjälper inte enbart fin dokumentation; det är de praktiska insatserna som är avgörande. Och dessa kan göras på många plan.

I den bästa av världar har vi inga barn i skolan som känner sig utsatta eller utanför. För att nå dit krävs gemensamma tag om våra gemensamma barn. Det krävs mycket av skolan, men som förälder och/eller annan vuxen kan du påverka mycket mer än du kanske tror. Det handlar om värderingar, om attityder och om självkänsla. Det är viktigt att jobba med den som kränker andra och dennes medlöpare. Att stoppa kränkningarna, men också att träna på andra sätt att vara. Men det är också viktigt att jobba med att stärka den som är utsatt. Helst ska vi jobba med att stärka våra barn innan något händer. Med en god självkänsla vågar fler vara sig själva. Fler vågar säga stopp. Fler kan gå genom skolan utan att kränka andra.

Nu tar vi gemensamma tag; personal, föräldrar och kamrater! ALLA har rätt till en skola utan kränkningar. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Se barnen i din närhet. Prata med dem om vad som är god kamratlighet. Prata om hur man kan bemöta någon som man inte gillar. Prat om hur man säger nej eller stopp. Prata med barnen om att de ALLTID ska berätta för en vuxen om de ser någon annan som har det svårt, eller om det gäller dem själva.

Lär känna ditt barns kompisar. Lär känna föräldrarna i klassen. Om vi skapar en tydligare gemensam plattform så kan vi tillsammans påverka barnen så mycket mer. "Alla andra får..." biter inte lika lätt då. Våga titta närmre och våga agera.

Kontakta alltid skolan vid misstanke om att ett barn inte har det bra. Bättre en gång för mycket än en för lite. Vi har ett gemensamt ansvar. För att vi i skolan ska kunna jobba ännu bättre med detta krävs att vi får veta.

Med önskan om en fin skolstart för alla elever! //Linda

Dagen före...

Så är årets sommarsemester slut. Sju veckor. Lyxade till det rejält med lite föräldraledigt också. Och ändå vill jag fortsätta vara ledig. Eller? Jag vet ju att det brukar vara rätt skönt med vardagsrutinerna när vi väl kommer in i dem igen. Men nu. Kvällen före morgonen då klockan ska ringa vid sex. Första morgonen på vääääldigt länge. Så känns det bara tomt. Som om sommaren är slut. Som om hösten griper tag i mig och kastar sitt mörker mot mig innan jag är beredd.

Denna hemska dagen-före. Att det varje gång ska känns jobbigt. Och ändå lite roligt inuti, men den jobbiga känslan tar över. Jag undrar varför? Jag har ju ett jobb som jag gillar och det ska bli kul att träffa kollegor och snattra lite om hur sommaren har varit. Och det ska bli kul att planera upp en ny termin. Och det ska bli kul att träffa eleverna nästa vecka när de börjar. Och ändå... känns det tråkigt och lite ledset inombords.

Barnen här hemma har ytterligare en veckas lov innan allvaret börjar för dem. Och sen två veckor till med lagom tempo och kortare dagar eftersom att deras pappa är hemma. Så först efter tre veckor behöver jag rätta in mig i den verkliga vardagen med lämning, hämtning, markservice och jobb. Lyxig start på jobbandet ändå. Hoppas på fler fina sommarkvällar att njuta av medans mannen är hemma och solen håller det ljust hyfsat sent.

Det är en konstig känsla, att känna ångest inför jobbet. För bara något år sedan var det tvärtom. Jag kände ångest inför varje ledig helg, och semestertid ska vi inte tala om. Att vara ensam med barnen och inte orka med det. Nu är det helt annorlunda. Jag vill ju vara hemma med dem. Så någonstans i det dunkla är det ju positivt att jag känner så. För det betyder ju att jag värdesätter familjelivet och tiden ihop högre än arbetstiden. Och det är väl sunt egentligen.

Så. Jag genomlider väl kvällen, har säkert svårt att somna och sedan ringer klockan och när vi har första mötet imorron förmiddag är det med all säkerhet kul att vara tillbaka.

Tankar i sommarkvällen

Suger ut det sista ur semestern nu. Sena sommarkvällar med allt för mycket av god mat och dryck. Och ett träningskort som inte hjälper. Även att jag betalar närmre 400 spänn i månaden har jag varken muskler eller kondis. Märkligt. Kan man reklamera det tro? Eller kollar de inloggning på gymmet och ifrågasätter det faktum att jag inte varit där sedan i april? 

Ungarna och jag har haft en fin tid sen sist jag skrev. Lugnet la sig. Jag vet inte hur, men vi har hittat nån rytm. Utan stora bråk. Utan ångest om kvällen. Glada barn och en glad mamma. En god spiral. Systemteori i dess kärna. Vi drog iväg på en liten minisemester ihop med syrran och kusinen. Helt fantastiskt kul! Cykling i terrängbana, paddla kanot och klättra i höghöjdsbana. Bara att se barnen kämpa utifrån sina respektive förutsättningar (och vi vuxna utifrån våra...). Att plocka blåbär i skogen och äta mat i stugan. Att se kidsen spela fotboll med alla möjliga barn och vuxna på den lilla planen. Jag vill tillbaks. Isaberg är stället, åk dit om du vill!

Ikväll har jag gett trädgården lite omsorg. Blommorna grät och gräset känner sig övergivet. Var har du varit? Varför låter du maskrosor och groblad ta över? Var är vår gödning och vårt vatten? Ska vi små smultron behöva hänga här och ruttna? Förlåt lilla trädgård. Jag vet inte hur det gick till. Men... 

Jag har nog slappnat av lite mer än vanligt. Låtit saker vara. Slutat tänka att jag måste det och det och det. Det är tufft nog mellan varven att ro skutan ensam med två tokiga kids och en ännu tokigare mamma. Inte bara du, lilla trädgård, har fått stå tillbaka. Insidan av huset får också vänta. På hösten och tiden inomhus. Jag dammsuger och tvättar och lagar mat. Det är ju liksom lite måste över det. Men resten... Det får vara. Tills solen går ner tidigt och kvällarna inomhus blir längre. Kanske blir det även lockande att gå till gymmet igen då? Jag gillar det ju när jag väl är igång. Tiden får utvisa det, helt enkelt.

På måndag börjar jag jobba igen. Sju veckors ledighet. Hjälp! Hur gör man? Tack och lov kan jag då casha in en del från ensamheten när mannen är borta. Han kommer nämligen hem snart, så när jobbet börjar har jag markservice hemma. Och när barnen börjar skolan veckan därpå kan de smygstarta utan långa dagar på fritids. Jag hoppas att sommaren hänger sig kvar så vi kan ha fina sommarkvällar, hela familjen. Träffa vänner och vara tillsammans. Det är ensamt att vara ensam. Många gånger. Men ibland är det ju också fördelar. Jag tror inte att jag hade dragit iväg med barnen och kompisar på samma sätt om mannen varit hemma. Inte heller hade jag haft besök av min fina vän inifrån landet så ofta, om det inte var för att vårt liv är som det är. Och framförallt; inte hade barnen haft det så lyxigt med korta dagar i skolan varannan månad, om vi båda hade jobbat i land. 

Tack och lov så har jag mina fina föräldrar och min mans fina föräldrar. Det är bara att ringa så finns de här. Mina finns fem minuter bort och svärföräldrarna några timmar iväg. Det är fint att veta. Bara känslan av att veta att det alltid finns uppbackning gör att jag klarar mer. Och så min syster och hennes familj. Alltid redo att prata, umgås eller ta hand om barn. Eller mig också för den delen. Och så de fina vännerna, nära och fjärran; vi som hörs ofta och mer sällan. Men alltid finner varandra direkt. Som om det var igår. Ni vet vilka ni är! Och så alla andra fina människor jag möter. Grannar, arbetskamrater, bekanta, bekantas bekanta, släktingar, barnens kompisars föräldrar. Alla är värdefulla på sitt speciella sätt. 

Jag är lyckligt lottad. Även om jag med jämna och ojämna mellanrum trillar ner. Snavar, trillar eller dyker. Tack och lov så dyker jag inte längre. Eller inte så djupt iallafall. Jag vet att jag har det bra. Att vi är förunnade ett bra liv. Med möjligheter. Med jobb och friska barn och ett stort tryggt socialt nätverk. Alla har inte det. Tyvärr möter jag det nära; såväl i vänskapskretsen som genom mitt jobb. Men det är inte nån vaccination mot psykiskt lidande; att ha det bra ställt materiellt. 

Idag är en bra dag. Om än lite ensamt nu på kvällen. Men trädgården blev glad. Och barnen är glada och plaskar vilt i grannens pool. 

Ta hand om dig! Det finns ju liksom bara en av dig. Och du är den bästa.

Perspektiv och föräldraskap

Våren blev trött. Jag blev trött. Tröttare än jag ville erkänna. Dagarna gick till jobb och barn och hushållsarbete och sova. De två sista veckorna före semestern hasade jag mig fram på knäna för att kunna avsluta. Läkarna sa sjukskrivning och jag sa "nej, jag provar imorron också". Och nästa dag. Och nästa... Med facit i hand skulle jag förstått gått ner i tid åtminstone, men det är ju lätt att vara klok när man har perspektiv på saker och ting. 

Nu är det högsommar och jag har varit ledig. Jag är piggare och hoppas att det håller i sig även när höstens arbete tar vid. Snart är väl strålningen ur kroppen och det kan bli den vanliga tröttheten igen. Den som de flesta känner av från och till i livets villervalla. 

Var och varannan dag har jag velat skriva, men det har liksom inte blivit av. Men idag. Jag gör ett test här ute i den extrema värmen där jag upprättat en liten ocharmig plats i skuggan med goda vindar. Det finns så mycket att säga. Att ventilera. Om barn. Om cancer. Om tatueringar. Om allsång. Om föräldraskap. Om att inte känna sig i närheten av "good enough". 

Några härliga damer som jag jobbade med satt en dag och fnittrade vid bordet. Alla runt 60 och hade gått lärarutbildningen ihop. De pratade minnen från den tiden. Om vad de kallade klasskompisarna. Om tokiga upptåg och om studentliv. De fnittrade som små barn. Plötsligt sa den ene till mig; "man har alla åldrar i sig vet du". Så sant. Vi säger ofta "jag är xx år men känner mig som 25". Men. Jag är snart 40 och känner mig ibland som 60. Fast det vet jag ju inget om. Men jag känner mig också som 17 ibland. Ser ut som sjutton ibland också! När jag var 17 jobbade jag med att packa korv på Scan om sommaren. Så otroligt kul. Jösses vilken upplevelse och vilken positiv väg in i arbetslivet. Åldern jag oftast återkommer till är mellan 20-25. Då jag jobbade säsong i Åre, Stockhol och på Öland. Herre gud vilken upplevelse. En blandning av total lycka och misär. Som vi levde. Vilka människor vi mötte. Några finns kvar än idag som mina närmsta vänner. Ni vet såna som man kan vara ifrån i flera år, och när man väl träffas är det som igår. Underbart! Men... 

Allt för många dagar under den här semestern har jag regredierat och blivit tre år. Ibland  fem. Ingen charmig upplevelse. Jag som inte ens minns särskilt mycket från min barndom. Mest det jag fått återberättat av familjen. Mindre angenäma drag. Jag går ner till barnens nivå. Gör det jag ju vet är så himla fel. 

Att skrika åt barnen att de inte ska skrika. Att kasta saker i golvet när trycket blir för stort, för att i nästa sekund säga till ungarna att de inte får kasta saker. Att inte orka hålla lugnet när juiceglaset "råkar" sparkas ner från soffbordet. Att svara barnen med samma mynt som jag fördömer i deras beteende. 

Det blir för ofta nu. Att jag inte pallar. Att jag tjurar ihop för att de vägrar åka till stranden. Att säga att nästa år tar vi inte så här lång semester eftersom att sommaren är sol och bad. För det vill de ju ändå inte. Jag blir så trött på mig själv. Önskar mig en plats på ett uppfostringshem för föräldrar och barn. Med nån supernanny som vägleder mig i föräldraskapets vedermödor och i att hantera frustrationen. Inte en föräldrakurs bara. Teorin har jag dessvärre för mycket av, det är praktiken jag behöver. 

Sen kommer kvällen. Eller en fin dag. Lugnet. Barnen umgås med varandra på ett bra sätt. Hjälper varandra, skrattar ihop, hittar på saker. Utan att slåss, utan att få utbrott a la Etna, utan att säga alla de där fula elaka orden. När vi har det mysigt och trevligt och gosar ner oss vid läggdags. När lugnet äntligen kommer och vi kan prata lite. När de har tid att prata lite med mig. Berätta om sig. Vad de har funderingar och kloka tankar. När vi alla är extra fina som för att "göra förlåt". Ingen vill somna osams. Det ska inte ske. 

Efteråt kommer det dåliga samvetet. Perspektiv på dagen. Ångesten över ännu en dag av bråk och att vara så dålig i rollen. Rollen som förälder. Hur kommer man upp igen? När stresströskeln för alltid verkar ha sänkts till nån slags lägsta nivå. När tentaklerna är ute och jag reagerar på allt. När alla ljud äter sig in i skallen och startar en process som inte går att stoppa? När det inte går att stänga av intrycken. Hur vet man vad som är lagom ställda krav? På barnen. På sig själv?