Egoboost!

Sova till 10.
Frukostbuffe.
Solstol med boken.
Hämta en kaffe.
Tillbaka till solstolen.
Promenad till Nissi Beach.
Lunch.
Sand mellan tårna.
Kanske ett dopp i havet.
Solstolen och boken.
Eftermiddagsbira.
Hem och duscha.
Softa på altanen.
Hitta en restaurang för middag.
Äta gott.
Strosa hemåt.
Lägga sig och läsa lite.
Sova.
Börja om!

Något många mammor (och pappor för all del) drömmer om. Längtan bort från vardagens slit. Från tjat och konflikter. Från att ständigt vara behövd. Uppslukad av någon annan. Inte få tänka en tanke klar innan någon ropar "mammaaaaaa".

Nu sitter vi här och njuter. Och saknar. Och våndas lite. Dåliga mamma-samvetet som säger "hur kan du lämna dina barn hemma?". Tänk så roligt barnen hade haft det i poolen.

Vi övar oss på att vara ego. Att fylla på energi och att bara fokusera på oss själva. Att försöka unna oss detta och känna ända till tårna att vi förtjänat det tusen gånger om.

Hemma får barnen härlig tid med bara pappa. Pappa får härlig tid utan mamman. Utan frun. Kan strunta i prydnadskuddar på sängen, ordentligt uppdragna rullgardiner och husmanskost till middag.

Win-win-win!

Och... Det fina med att komma bort är ju att komma hem. Och återupptäcka tjusningen med att vara behövd. Att ha vardagen måsten och konflikter. Att vara en del i mågot större.

Ännu en klok unge!

Ännu en rolig diskussion med Anton!

"Hur klarade sig den första människan mamma? Vem tog han om den när det inte fanns några andra?" undrade Anton vid middagen. Klok fråga, sa jag. Det finns ingen som riktigt vet det. En del tror att det var gud som skapade två vuxna först. "Hmmmmm.... Men vad åt de då? Det fanns väl inga affärer då att handla mat i?" svarar A. Det har du rätt i. De åt nog bär och annat från naturen, säger jag. "Men... det fanns väl inte såna affärer man köper buskar i heller? Hur kunde de plantera bärbuskar då?" (Mamman river sitt hår...) Det finns ingen som vet riktigt hur det började, svarar jag. En del tror att Gud skapade buskarna oxå... 

Ska vi gå ut och gunga lite nu?? undrar svarslös mamma.

Kloka kids!

Hittade en gammal goding som jag sparat. En konversation om läggdags med stora grabben när han var runt 5.

Efter en lång stunds tjat om att Anton skulle borsta tänderna fick jag nog och sa att han väl fick lägga sig själv då. En stund senare kom han lommande och sa att det var dags att borsta när jag kunde tänka mig att hjälpa honom. Jag berättar för honom att det blir så tråkigt att säga samma sak så många gånger och att det är värre när vi är ensamma eftersom att jag är den enda vuxna som kan påminna. Jag upplyser grabben om att han är så trött på morgonen, vilket han håller med om, och att det är dagis imorron. Anton svarar; "Varför har de vuxna bestämt så dumt så att man måste upp tidigt och gå i skola. Det kostar ju bara massa pengar att bygga och man måste upp tidigt. Det är väl bättre om vi är hemma. Man kan ju lära sig här lika bra. Så slipper du tjata om att jag ska lägga mig i tid för jag är så trött på morronen". Vad ska man säga?? =)"

Man kan ju ändra sig...

Förra måndagen påbörjades ännu ett vägarbete på vår kära bro. Ny asfalt. Jättebra. Men... Att köa till jobb i en timma eller två och stå lika länge hem är inte alltid så kul. Vi har ju valt att bo utanför storstäder av en anledning. Ni som träffar mig på fejjan har ju sett mina utbrott men jag har inte riktigt presenterat det senaste.

Resume:
Förra måndagen lackade jag ur fullständigt när det var big time kaos vid påfarten på bron. Det var nån slags tävling i vem som var mest värd att komma fram och att "jag har en jävligt dyr bil så jag har rätt att köra om alla". Så här såg det ut då i min status:

Underbart att det bara finns en väg från ön! Dessutom försenad från start...

WTF!!! Typ alla bara bränner förbi. Kommer ju aldrig fram i 5 km/h....

(Tröttnar...)

VARNING: om du inte gillar svordomar eller en aggressiv ton -sluta läsa!

Jag blir så in i helvetes jävla skittrött på idioter som blåser förbi hela kön i typ 90 på 50-sträcka. Är era jobb viktigare än våra andras? Vi var säkert många som var för sent ute med tanke på omständigheterna, men det är bara att tugga i sig den jävligt sura rönnbärsklasen och gilla läget. Är du läkare/ssk på utryckning har du säkert en skylt, ska ni till förlossningen-dra förbi! Men resten - ställ er gör fan i köjävlen som alla andra. Det lär ju inte vara folk som är ute och glider en sväng som står där?! Vi alla har en destination dit vi vill, fortast möjligt. Piss off jävla glidare!!!

Lär inte vara bra för hjärtat att åka över bron kommande 2 veckor... Fan att jag ska va så jävla plikttrogen; skulle stannat hemma med grabb som inte kan gå och egen sjuk hals... Grr!

Glömde... Ett exempel på idiot som försöker preja mig i räcket och köra på bilen framför Idiot!!!!

Passande nog har jag wodoo-tröjan på mig idag! Må alla jävlar som tränger sig få varsin nål däri!! Ni kommer att få sona inom sinom tid. Tack för mig.


Så har det gått en vecka. Vi är många som vant oss vid förseningar. Det har också blivit bättre skyltat efter startdagens kaos. Både igår och idag var det åter riktigt trögt att både komma till och från jobbet. PÅ morgonen idag stod jag i världens ösregn på bron. Gasa, bromsa, gasa, bromsa. Meeeen...
Istället för att lacka ur (kom förvisso inte så många iddisar...) tänkte jag positivt!
1). Schysst att få bilen tvättad på väg till jobbet.
2). Nice att gräsmattan vattnas ordentligt nu när jag dressat och sått och så...
3). Passar på att slappa och lyssna på skithög musik.
4). Sänker volymen och ringer några samtal så slipper jag det på jobbet sen.

På hemvägen blev det samma sak.
1). Bra att hinna ringa lite samtal som jag inte hann med på dagen.
2). Bra att kunna ringa mannen när jag är över bron och säga att maten kan serveras om 10 min.
3). Vet inte... Skönt att inte vara förbannad iaf.

Parentes.
Det kom några idioter och drog om oss alla i ytter idag och till slut tänkte jag att va fan... Nu får det vara nog. 100 meter kvar till enfiligt... Jag la mig i mitten (störigt som fan, jag veeeet!) och busschauffören efter slickade mig i röven så att idioten inte skulle kunna komma förbi eller mellan oss. Det slutade med att puckot (även känd som idioten) fick bromsa in och ta sig in bakom bussen. Tihi! Tummen upp till busschaffisen! En busschaufför, en busschaufför....
Slutligen: Va fan vinner man på att preja sig förbi 200 meter in i en kö som typ står still???? NADA! Only irritation!

Over and out!

Perspektiv

Ibland får man verkligen perspektiv på sin tillvaro. Idag har jag stött på flera skeenden som fått mig att tänka på hur lyckligt lottad jag är. Därmed inte sagt att man med allt fixat materiellt ändå inte kan må dåligt. Men just nu mår jag bra och har förmånen att kunna känna det och inse hur bra jag har det.

Det finns så många barn. Som inte får det de har rätt till. Det de behöver. Inte ens det mest grundläggande. Mat, adekvata kläder, sömn, kärlek, omsorg.... Respekt. Barn här i Sverige. På min skola. På många skolor och förskolor.

Jag funderar på om vi agerar för sakta. Ibland är det så. Den ständiga balansgången mellan familjens integritet och våra farhågor. Ibland är det solklart, men ofta mer diffust. Vi funderar. Diskuterar. Pratar med föräldrarna. Påminner om frukost och sovtider. Om varma kläder och någon som hämtar barnet på fritids. Någon vuxen. Många syskon får ta stort ansvar för sina yngre syskon. Vart går gränsen för ansvar och för stort ansvar? Att lära sig eller att få vara barn.

Andra barn har rena och hela kläder. Kommer i tid och gör läxorna. Har kompisar i skolan och arbetar  enligt lärarens instruktion på lektionen. Kanske händer något. Något litet på rasten som det ska nystas i. Jag följer upp efter en vecka. Har ett förtroligt samtal med eleven. Får höra hur det är. Hemma. Separerade föräldrar. Ta hand om småsyskon. Vill inte. Vågar inte säga nej. Rädsla. Vad kan hända? Vill bo hos den andra föräldern. Egentligen borde hon väl bli glad. Hon säger att hon inte vill att jag ska bo där. Barn som kämpar på. Som verkar ha det bra. Som fungerar utåt sätt. Som är trasiga inuti. Som inte får vara barn.

Om vi kör lite för fort eller parkerar lite fel blir det böter. Ganska snabbt stora böter. Förskingrar du pengar blir det kanske fängelse. Använder du narkotika kan det bli samma straff. Missköter du ekonomin kan det bli betalningsanmärkningar. Anmärkningar som gör att du inte får ta lån. Missköter du dina djur kan de omhändertas. Ibland avlivas. Du får djurhållningsförbud. Många licenser av olika slag dras in om du inte följer reglementet. Ska du adoptera barn ska du gå föräldrautbildning. Och utredas. Visa att just du är lämplig. Ska du adoptera ett syskon ska du gå igenom samma process igen. Och dessutom visa i bilder att du har tagit hand om tidigare barn på ett tillfredsställande sätt.

Sverige är ett reglernas land. Vi älskar regler. Lag och ordning. Brott och straff. Kontroll. Men.... Vem kontrollerar alla oss föräldrar som lyckats skaffa barn utan hjälp. Utan insyn. En del skaffar ett. Andra tio. Ingen kollar om de första fem mår bra innan du skaffar nummer sex. Som förälder behöver du inget lämplighetsintyg eller körkort. För att bli förälder krävs inte mycket av dig. Grundläggande kunskaper i biologi och en kropp som är redo.

Visst finns det skyddsnät. Alla vi som jobbar med barn har ju anmälningsplikt vid oro. Alltså inga bevis. Men... Vill familjen inte inse bristerna eller ta emot stöd krävs det otroligt svåra förhållanden för att barnet ska få sina behov tillgodosedda. Glappet mellan frivillighet och tvång är oerhört stort. Ibland blir jag trött på detta. Att vi kämpar och kämpar för barnen som behöver, men ingen har makt att göra något. Inte för barnen som "bara" har det halvtaskigt. Eller ganska skittaskigt men ändå inte med fara för livet. På kort sikt.

Jag är inte för tvång egentligen. Men vad gäller barns välmående borde samhällets befogenheter öka. Barnen borde ha rätt till ett gott liv och föräldrarna borde tvingas ta emot föräldrastöd om detonerade funkar för barnet. På ett hyfsat tidigt stadium. Med hot om att föräldralicensen annars dras in och du får boka tid för ny uppkörning om ett år.

Morgonpromenad

Idag hade jag tidigt uppdrag i skolan. Var dock ute i lite väl god tid, kön på bron gick snabbare än väntat. Tog tillfället i akt att ta en liten promenad i området och stötte på både vitsippor och liljekonvalj! Solen strilade genom trädens grenar och lugnet på cykelvägen i kombination med vårens dofter var en härlig start på dagen. På väg tillbaka såg jag släpet som signalerade "gå sakta så du hinner upptäcka naturens under"! En hel äng med glada soliga maskrosor bredde ut sig bredvid, och visst är de vackra i det fria?! I min gräsmatta hör de dock inte hemma. Men det håller de inte med om själva!

Vilken långhelg!

Oj, vilken helg! Varit ledig och hunnit med en massa skoj (och nyttigt)! På ön var det "Öland spirar" med kosläpp, kanelbulle och därefter en tur till Kårehamn. Bilderna nedan talar sitt tydliga språk; klarblå himmel, solsken och en stilla fiskehamn. Så mysigt! En liten strömmingsmacka med kaffe och sen bar turen av hemåt. Att färdas på östra sidan av ön är verkligen fantastiskt. Det är häftigt att ön kan te sig så olik. Jag behöver nog turista på min egen ö för att upptäcka dess skönhet!

Efter utflykten blev det trädgårdsarbete för hela slanten. Råkade köpa hem en pall (!!!) med 2 kubikmeter dressjord, så det var bara att sätta igång! Tur att jag har mina hjälpsamma föräldrar i grannbyn, annars hade jag burit säckar än... Hela familjen (utom mannen som fortfarande guppar omkring på havet) hjälptes åt. Mor och jag plockade upp ett antal säckar med maskrosor. Lillgrabben körde efter med sin bobbycar och plockade upp. Storgrabben klippte gräset och far fick ut säckarna med dress och räfsade friskt. Dagen därpå har pappa vertikalskurit hela gräsmattan och storkillen har räfsat och hållit sällskap. Själv har jag farit runt och köpt ännu fler växter till mitt stenparti. Trädgårdslandet har också fått sig en omgång idag och vi har sått palsternacka, rödbetor, morötter samt förberett för potäterna. Några blomfrön har satts för groning och de övervintrade pelargoner har fått ny jord och avlämnat sticklingar. 

Vore det inte för att barnen behöver mat och sällskap skulle jag vara ute än. Jag fullkomligt älskar vår trädgård och skulle gladeligen krafsa runt i jorden hela dagarna! Dessvärre kallar jobbet imorron (förutsatt att lillbus är frisk). Tur att jag har ett trivsamt jobb (och är ledig på onsdag!) så jag kan stå ut med att vara ifrån mina rabatter och land några dar!

Hoppas du också haft en fantastisk helg!