The naked truth 7:13

Här kommer den. Den nakna sanningen. Ocensurerad och läbbig. Igenkännande för en del, men få talar om det. Att andra har det likadant. Som efter första förlossningen. Den rosaskimrande tiden efter. Lyckorus. Familjegull. Lösningen på allt. Nu ska jag berätta för er som inte vet:

NI FÅR INTE HELA SANNINGEN!!!

En del föräldrautbildningar för förstföderskor tar upp en liten kort information om "babyblues". Att det på tredje dagen efter barnets födelse kan hända att mamman plötsligt känner sin ledsen och nedstämd, snarare svart än rosa. Eller brun iallafall. Eller grå.
Det går över. Det är inte farlig. Det är normalt. Låt henne gråta och amma och gråta och amma och amma och amma och amma och gråta. Var extra lyhörd för hennes önskemål och behov, och bjud inte hem polarna på pokerkväll just nu. Sen blir det frid i huset om nån dag igen ska du se. Rosa bubblan kommer tbx. Får mig att tänka på låten "I en rosa helikopter".

OK, dags för avslöjandena (det du förmodligen inte fick veta före en vaginal förlossning);
1) du kan spricka hur långt som helst, typ från Kairo till Kapstaden.
2) när barnet är ute är du inte klar. När kakan är ute är du inte klar. Dagar, kanske veckor ska du sedan gå med stora blöjan av en anledning... Sa de det?
3) 8-15% av alla nyblivna föräldrar drabbas av förlossningsdepression, babybluesen går liksom inte över. Den blir värre. Även pappor/partners drabbas, ca 8-10%. Har någon sagt det?
4) kroppen är fantastisk på att läka, det har jag personligen erfarit och fascinerats av flera gånger. Men... Sa de att du efter förlossningen kanske kommer att behöva Susanne Lanefelt som PT? För att du ska kunna hosta. Och skratta. Och hoppa. Utan att pinka på dig.
5) om resan går hela vägen från Kairo till Kapstaden kan komplikationerna bli ännu mer påfrestande. Har jag hört. Även svårt att kontrollera fisringen. Iallafall utan mitt lilla körkort längre ner på sidan. Berättade nån?

Då så. Tillbaka till rum 13 och dagens sanning.
HOSTA. HOSTAN från hell. Jag ligger här (och har det överlag rätt bra, de tar hand om mig och snark-tanten bara sover och har slutat snarka). Hålet, by the way 1 cm i diameter, helt runt (undar om det blir så av hagel? Älgstudsare?), läcker fortfarande blod så det skulle tas nån odling igen. Det gör inte särskilt ont dock, snarare tvärtom sedan explosionen. Som en sprucken trumhinna typ, modell bauta. Sen får jag antibiotika intravenöst och den verkar bra, infektionsvärdet sjunker och läkaren tror att jag får åka hem imorron om det fortsätter så. Huvudvärken är hostans fel har jag bestämt. Hoppas det åtminstone blir nån träning för magen så är den ju inte helt värdelös.

Hostan ja... Den stör mig och alla andra. Tur att tanten mest sover (tror jag) så hon inte behöver lyssna. Men kanske hör hon. Stackars henne i så fall, hon verkar ha det nog tufft ändå. Igår fick min nya rumskamrat flytta pga hosthelvetet. Hon var i ett läge där man inte ska utsättas för smitta. Jag blev glad att hon fick flytta, vill verkligen inte göra det värre för nån.

Hur som helst. Varför en inledning om förlossning? Vad har det med hostan från hell att göra! Jo, det ska jag berätta. Men först en annan liknelse som just dök upp. Det handlar om automatiserat handlande. När jag tog körkort för några år sen (och några till), trodde jag att det inte fanns anledning att växla upp från 2:an, för jag skulle ju ändå växla ner snart. Om typ 500 meter. Det var liksom så mycket att tänka på. Jag minns inte riktigt ordningen nu, men jag utför handlingen. Automatiserat. Det var nåt i stil med: titta i backspegeln--ge tecken--sakta ner--titta i backspegeln igen--kolla död vinkel--växla ner ytterligare--sväng. Typ. Ungefär.

Nu behövs den där automatiseringen igen. Känn den komma--mota den--korsa benen--lyft bäckenbotten mot Kairo--andas djupt-- håll kvar lyftet--kniiiiiip--HOSTA! På gymmet finns så många pass: core, gymcirkel, pump, dans, mage/rygg, höft/lår, indoor, cykling.... Men ingenstans ser jag urethra. Undra hur många som skulle våga gå dit! Kanske en kombo mage/urethra? Med Susanne Lanefelt som instruktör!

En liten slutkläm från den ocensurerade verkligheten; ni som stått på morfin en längre tid vet nog vad jag menar. Men... Om det nu ska vara lite slappt i slutmunstycket vid hosta från hell hade det ju varit bättre (lätt å säga när det inte är så) om det var Kapstaden som fick hjälp på traven. Så att säga.

Sådär ja. Nu känns det bättre.
For your notice; kvar ett dygn till, lungröntgen och fortsatt antibiotika.

Take care out there!

Efter smärta kommer antibiotika

Äntligen ska ni få en positiv rapport! Passar på att skriva före ronden så att de inte sabbar nåt. Men det tror jag inte...

En god natts sömn med små avbrott sådär var fjärde timme för medicinering förstås. Men hemma klättrar ju V runt vid den tiden så det är väl ungefär detsamma. 

Det ser ut och känns som att antibiotika de luxe redan hjälper! Det vore ju fantastiskt fint! Kanske blir jag utsläppt redan idag?? Isåfall kan jag ju köpa en liten ljusstake på hemvägen! Hehe, i de här kläderna! 

Passar på att jäsa en stund innan det är dags att gå dagens första rond. Jag är ganska  säker på att det blir seger till mig på knock-out i första minuten! 

En lite vy från fönstret! Ta han om er och ha en skön måndag! 

Dags igen... Varning för känsliga läsare...

Åter på avd 7, stammis här nu. Fick bli ännu en trip till akuten denna helg. Idag gick det hål i såret och blodet sprutade. Blä. På med tryck - snabb dusch - in till akuten.  

Vid första anblicken konstaterar läkaren att de tagit bort en bit av bröstet; nä svarar jag, de har tagit hela. Han tittar på mig, som om jag är lite förvirrad, och känner en gång till och frågar försiktigt: men.. du har nån protes eller så insatt? Nejdå, det är ju liksom det som är problemet. mitt bortopererade bröst är betydligt större än det som sitter kvar! 

Aj då. Det ser ju inte bra ut. 

När mitt lilla tryckförband ska tas bort funderar jag på om han ska vara ensam där. Jag varnar för att det  kan bli som en scen ur "Hot shots" eller så när han tar av mitt tryckförband. Han tittade lite på mig och sa nåt i stil med att det är nig lugnt. men om jag hostar kanske det sprutar blod ditt ansikte, säger jag. (Nu tänker du att jag är knäpp, med det var faktiskt i all välmening). För jag visste mer än honom just då. 

Sagt och gjort; förbandet åker av - blodet sprutar - läkaren trycker på såret och på larmet - säger åt sköterskan som kommer rusande att söka överläkaren - säger åt en annan sköterska att omedelbart sätta infart och dropp - frågar mig när jag åt senast... 

Överläkaren kommer och får info om kraftig blödning, förmodat kärl som läcket, det släpps på trycket och man låter blodet rinna. Flöda. Ut på armen, ner på ryggen... Det känns som om jag kissar på mig, fast på fel ställe, säger jag. Överläkaren säger att det nog är den kraftiga infektionen som ställt till det och vill undvika att öppna såret om man kan slippa. Det är visst inte bra att behöva göra det. Han säger att bröstet ska tömmas på blod och sen ska tryckförband läggas, antibiotika de luxe intravenöst ges och jag ska stanna på avd 7 tills detta är under kontroll. 

Då börjar det roliga. Läkaren, som öppnade plåstret och sen fick sitta och trycka hårt ett bra tag, han sa då att det kändes lite konstigt att han satt där och tryckte på mitt bröst och småsnackade. Då visste han inte vad som komma skulle...

Den första halvtimmen rann ju blodet ut av sig självt så att säga. Men sen. Då fick han krama och trycka, tänk scotch-brite, under lång tid. Från allahll och kanter. ajaj... Jag känner mig lätt överkörd nu kan tilläggas. Men till slut hade vi båda fått nog. Kvar fanns ett kulhål om typ 7mm. 

Så nu har jag hunnit bli stucken 7ggr, spräckt ett blodkärl, ätit världens läbbigaste skinkpaj, lyssnat till rumskompisens snarkningar, sluppit droppställningen, fått hostmedicin men ändå hostat upp lungorna... 

Som tur väl var kom min lilla man in med överlevnadskittet också! Lite godis och tidningar och boken och... ja, ni vet! Snart får man nog sova hoppas jag. Det är liksom inget drag här när jag inte är morfin-berusad! Och så blir vi ju väckta lite nu och då för provtagning, medicinering och annat. 

Hur tråkigt det än låter (och är) så känns det ändå tryggt att vara här. Jag har ju känt att det inte stod rätt till, men vill ju inte åka in varje dag... Nu hoppas jag att infektionen ger med sig och att blödningen stoppar så att jag slipper ny op och att jag får åka hem snart. Med ett helt platt bröst!

Idag är jag ynklig

Sängliggandes av infektion i bröstet och tidernas huvudvärk och en hosta som vägrar ge med sig. Spränghuvudvärk och hosta är inte. Någon bra kombo... Min plan för dagen var att adventsfixa våra nyputsade fönster (tack världens bästa make) och kanske till och med säga fram nån liten tomte. Men så blir det inte. Tyvärr. Tomten och staken ligger ju kvar i sin låda, så dem går det ingen nöd på. Men jag fullkomligt haaaaatar att vara sjuk, att ha ont och att inte orka. Samtidigt försöker jag tala om för mig själv att det är tillfälligt och att jag inom någon dag ska må väl igen. Tänker på vännen med sin ständiga värk, sitt begränsade livsrum och omöjligheten att planera för hon vet nye om hon kommer ur sängen på morgonen. Som jag hoppas att du ska få den där behandlingen som väcker hopp.

Nu ska jag ta en tupplur och hoppas att cocillana, alvedon, diklofenak, antibiotika och morfin gör underverk.

Idag är det någon som tycker synd om sig själv...

Julklappstider. Tips som värmer många!

Här kommer några tips om gåvor som ger glädje åt fler än två! Det finns något för nästan alla plånböcker. Och för de som inte har möjligheten eller lusten eller tron på att det hjälper finns möjligheten att låta bli! Det finns två typer av gåvor; den ena är där du köper en sak och viss del av vinsten går till välgörenhet. Det andra alternativet bygger på att du köper en viss sak/tjänst att skänka och ibland får du också ett gåvobevis.


Lokalt vill jag slå ett slag för Stadsmissionen i Kalmar.
http://www.kalmarstadsmission.se/
Tidigare har man kunnat lämna in paket till jul som ska innehålla något som värmer, något som luktar gott samt något som smakar gott! Paketet skulle märkas med man/kvinna/unisex. Andra sätt att stödja verksamheten är att skänka, handla i second handbutikerna eller att jobba som volontär.


I Barncancerfondens gåvoshop hittar du de sötaste virkade nallarna nånsin; Vilja och Tryggve! Där finns även julkort, smycken, kalender m.m. Sååå viktigt forskning att stödja!
http://www.barncancerfonden.se/julbutik/



På Unicef kan du köpa vaccin, myggnät, startpaket i alla dess former, rent vatten, vätskeersättning, filtar, skolpaket, fotbollar, hiv-test, bebisvåg, cykel, poliovaccin, leklåda m.m. Fantastisk möjlighet att ge en gåva som hjälper många. När du köpt din gåva kan du skriva ut eller få sänt ett gåvobevis att ge till någon, eller att behålla själv förstås!
http://unicef.se/gavoshop

Unicef har även en butik där du kan köpa fina julklappar till dina nära och kära, samtidigt som du gör livet lättare för anda människor på jorden!
http://unicefbutiken.se/




Ung cancer har ett brett utbud av artiklar. Jag gillar tavlorna, armbanden och julkorten mest!
http://shop.ungcancer.se/




Hos Barnfonden kan du köpa både gris och get. Eller kanske du hellre tar en skolbänk, myggnät, skolböcker, matpaket, mamma-kit eller fruktträd så finns det också. Hjälp till de som verkligen behöver!
http://www.gavokatalogen.barnfonden.se/?prcode=12i008





I Rädda barnens shop kan du köpa designprodukter i olika prisklasser där viss del av vinsten går till behövande.
http://shop.rb.se/Section/Section.aspx?SectionId=5012613&MenuId=3722


På Hjärnfondens hemsida kan du bidra med en slant till forskning inom raden för en mängd olika diagnoser. Här stödjer du forskning kring sjukdomar som narkolepsi, bipolarietet, ALS, alzheimers, aspberger, MS, adhd, autism, epilepsi, parkinson m.m.
(Hitta alla diagnoser här http://www.hjarnfonden.se/hjarnan-och-nervsystemet/diagnoser__19).
http://www.hjarnfonden.se/ge-en-gava/privat


Hjärt- lungfonden tar också emot gåvor för att driva sin forskning framåt;
http://www.hjart-lungfonden.se/Stod-oss/

Från juli till november

Jag var på mammografi, ultraljud och biopsi i somras efter att ha sökt för en väldigt ytlig knuta på bröstet. Jag var så säker på att det inte var nåt farligt; hade haft den ett tag och till slut tyckte mannen att jag borde kolla eftersom att den inte försvann. Sen kom svar i september som tydde på att det var bra, men knölen togs bort för säkerhets skull. De fann två när de opererade, med lokalbedövning, så jag rusade till jobbet efter. Jag var ändå säker på att det inte var nåt.

I mitten av oktober ringer läkaren tidigt på morgon, och jag fattar. Han ber mig komma in på em och berättar att det inte ser bra ut, att det var två elakartade tumörer. Jobbade utifrån fullbokad kalender fram till eftermiddagen när det var dags att åka. Jag åkte själv, jag ville det. På sjukhuset fick jag veta om vad de hittat och att det var planerad operation 1 vecka senare. Då skulle en bit av bröstet tas bort. 

Hem och berätta för familjen, värst var att ringa min man som var borta på jobb. Jag sa att han kunde jobba vidare och att mamma kunde ta barnen över op, men han insisterade på att komma hem. Tur det i efterhand... Han tog sig hem till dagen för op, och det var först då jag blev lite rädd. Inte för sjukdomen utan för narkosen och hur jag skulle må och när jag kunde jobba igen. Op gick väl och lymfkörtlarna var inte sjuka. Ett steg i rätt riktning! Än en gång var alla övertygande om att det var klart så. Strålning och hormonbehandling skulle det bli, med största sannolikhet. 

Tiden gick och jag väntade på svar. Var hemma nästan en vecka och sen jobbade jag till i måndags em när jag skulle på återbesök. För behandlingsplanering trodde vi... Väl hos läkaren stod det klart att de funnit ytterligare två  tumörer, samt förstadier till cancer, i den bit som togs bort. Jag var inplanerad på op tre dagar senare. 

Jobbade dagen efter beskedet och försökte få undan en del och delegera annat. Började fatta att jag kanske inte kommer kunna jobba fullt kommande veckor... Både jag och min man blev otroligt oroliga för spridning. På onsdagen skrevs jag in med sedvanliga prover och i torsdags tog de hela bröstet. Dagen efter var (precis som sist) ganska okej. Packad av morfin, men det fattar jag inte under ruset. (Det är bara att tacka gudarna för att facebook inte fanns under min storhetstid!!!)

Nästa dag blev skit, oxå det som sist men värre. Har raljerat om nya bröst innan, men att sitta här utan är inte lika kul.

Nu har det gått några dar sen op och jag mår rätt hyvens, dock pendlar det mycket mellan mitt vanliga speedade jag och sen fullständig krasch för ingenting. Jag ska försöka vara hemma från jobbet minst denna veckan för att hinna känna efter och landa. Kanske mer. 

Om två veckor väntar undersökning med magnetkamera och ultraljud för att kolla det andra bröstet. Efter det så får jag nog vänta lite till på svar från alla proverna. Det bara att hoppas på att inga nya grejer hittas utan att nästa besök hos läkaren betyder behandlingsplanering. 

Jag har inte någon gång tvivlat på att jag ska klara mig. Jag tänker inte död. Först tänkte jag inte ens lidande, men nu är jag rädd för biverkningar av medicin och biverkningar på familjelivet. Jag har ända sen besöket i juli, via cancerbeskedet i september tänkt positivt, att det här ordnar sig. Jag har levt på som vanligt, haft funderingar förstås men inte på något sätt grävt ner mig. Jag har skojat om schyssta lökar på jobbet och jag har pratat om att äntligen våga testa rakat huvud. Kanske är det ett försvar. Eller oxå är det jag. Mitt sätt att hantera ett riktigt uselt tillstånd i min kropp, som jag inte kan påverka ett skit utan läkarens hjälp. Kanske trycker jag undan mina känslor för att hantera vardagen? Kanske skyddar jag mina nära och kära? Kanske skyddar jag mig själv? Jag vet inte. Det jag vet är att sån här är jag. Just nu.

Jag skojar om landstingets kalsonger, precis som jag hade gjort om det var halsmandlarna som skulle väck, eller om det var en bruten arm. Jag ligger med fötterna på huvudkudden, med landstingets härliga långstrumpor, och tänker att jag är Pippi, att jag är stark. Jag skriver att det inte är lika kul att skoja om schyssta lökar längre, nu när det är verklighet.

För en del kan det vara provocerande, oanständigt och fullständigt makabert att skoja i det läge jag befinner mig. För mig är skämtandet (med min alldeles galet tråkiga humor) mitt helt vanliga jag. Sån som jag är. Även nu, när den sketna cancern kommit hit. Den har tagit mitt bröst, den tar av min ork, den tar av mitt tålamod, den tar av mina pengar, den tar av min tid. Den kommer ta så jävla mycket mer... Jag vet det. Den tar av min sjuka humor också. Men jag tänker kämpa med näbbar och klor för att hålla kvar vid det jag kan. Det som är jag. Min tro kommer att svika ibland, kanske mitt hopp likaså. Min svarta humor kommer bara att vara svart och göra ont ibland, men när den inte är det så kommer jag att använda den till nån sorts självhjälp.

Cancer väcker så mycket inom de flesta och jag märker att så många fortfarande förknippar sjukdomen med död och elände. Visst är det en dödlig sjukdom, men det finns ju väldigt många som blir fullt friska. En del till och med utan att må dåligt under behandlingen. Jag hoppas av hela mitt hjärta, att jag ska bli en av dem. En som kan berätta om en helt alright resa för att bekämpa cancern. Många har erfarenheter av sjukdomen från tidigare, en del har mindre bra minnen. Jag berättar här och på facebook och när vi ses, på mitt sätt. Jag vill inte göra det värre än vad det är. Det är min strategi.

Jag vill inte trampa nån på tårna. Jag vill bara säga hur det känns. Att vara jag. Just nu.

Till Sofia

Till en vän som kämpar en annan strid. En trafikolycka som ändrar livet. Som ger smärta och begränsningar som vi inte kan förstå.  Som sänker mörker över dagarna och suger hopp från en glad och sprallig tjej. en dag Sofia, ska det bli bättre! Så mycket bättre! 

Tänk om vi andra kunde ta din smärta, varsin dag. Så du fick leva och njuta och orka. Vi kan inte det. Det är för jäkligt att ens tänka sig hur du har det, denna begränsning av livsrum. 

Att du är du, med en sån kämpaglöd och med förmågan att se det stora i det lilla, att kunna njuta av en frukost, att kunna plocka fram de små stunderna i vardagen - de vi andra bara låter passera som måsten. Detta gör att du tar dig igenom det svåra, att du reser dig fastän det känns skit, att du kommer framåt fastän det går sakta. Och ibland några steg tillbaka. En dag kommer du att leva fullt ut igen, jag är nästan säker på det! Till dess kan vi bara vara här bredvid och försöka stötta och heja, och försöka förstå när det känns uppgivet. 

Idag är det mörkt och jobbigt, imorgon är det kanske likadant. Men sen vänder det och hoppet kommer åter, som så många gånger förr. 

Du, din man, dina tjejer - ni finns i mina tankar varje dag. Vi kämpar våra strider - din familj och min. Men jag känner mig ändå på något sätt förskonad, när jag tänker på hur ni har det. 

All min värme till dig. Tillåt dig att falla. Tillåt dig att resa dig igen. Det kommer att bli bättre. Som en maskros tar du dig genom asfalten. Jag bara vet det. För att du är d

Massor av kramar!