Whiplash - vilket jävla skit!

I Barometern Bonus idag -  Min fina vän Sofia Eriksson! Hon är en klippa för oss alla runt omkring; ställer alltid upp och sprider glädje, skratt och energi. Detta trots ständig smärta. När vi träffar Sofia är det svårt att förstå hur hon har det inuti. Det syns inte. Dagar då det skulle kunna synas ligger hon nerbäddad i sängen och kan inte göra nåt. Men när en lite gnutta energi kommer tillbaks tar hon på sig rustningen och förgyller livet för alla runtomkring. 

Då landstinget vägrar bekosta Sofias operationer, har hon och hennes enastående man Peter tagit lån på 120000 för att genomföra dem ändå. Resultatet har gjort hennes liv bättre, men det finns ytterligare operationer som skulle kunna ge henne ännu mer smärtlindring och mer tillbaks av livet. För att bekosta dessa har hennes mamma startat en insamling. Operationen kostar runt 60000 och varje krona är ett steg på vägen mot en ny operation och minskad smärta för Sofia. 

Insamlingen sker via Swish till 070-5825 895,  märk ditt bidrag ”Whiplashmamman”

Reportage i Barometerns bonusbilaga

Sofia-kampar-for-sig-sjalv-och-alla-andra-nackskadade/

Insamlingen finns här: 

https://www.facebook.com/events/202108006891369/?ti=cl

Läs mer om Sofias värld:

http://mobil.whiplashmamman.bloggplatsen.se/

Tappat sugen?

Note to self...

Dåliga sätt att piffa upp en sunkig dag:
- att läsa om hur halterna av serotonin och dopamin sjunker drastiskt utan tillgång till östrogen, och att de flesta läkare vägrar förskriva bioidentiskt östrogen; eller östrogen överhuvudtaget. (Östrogen- och progesteronproduktionen försvinner i princip när äggstockar/livmoder tas bort).
- att försöka lära sig att titta på tv och hitta en serie som börjar med att en familj förlorar ett av sina barn genom mord.

Bra sätt att ändå genomleva samma dag:
- sova
- dricka kaffe med Sofia Eriksson
- måla ägg med lillbus
- ta ett glas rött
- sova

Nåväl. Imorgon är en ny dag. Fullbokad förmiddag och sedan hopp om att glida hem till killarna slutar skolan. Sen fyra dagar ledigt! Alltid blandade känslor...

Ta hand om er! Njut av bra dagar! Våga släppa loss och vara dig själv. Och känner du dig skitdum, då kan du alltid tänka att det kunde varit värre...du kunde ha varit jag! 😂

Äsch...nu säger jag god natt....

Ber om ursäkt... än en gång...

Jag börjar med att be om ursäkt. För min lite dåliga humor. Jag är liksom bara sån. En strategi för att hantera livets nycker tror jag. Men...

...när magen under fyra dagar växer till en modell av min gravidmage i vecka 30....då måste jag hitta sätt att hantera det hela. Gått runt i mjukisbyxor några dagar, men när vi igår skulle röra oss utanför huset insåg jag att jag hade behövt spara några gravidbrallor. Hade inte varit senaste snittet precis, men de hade kanske räckt om. Nåväl, bara å kränka på mig joggerjeansen och en låååång kofta över. Eftersom att gyllen inte gick att stänga.... Och sen är det kläder på jobbet denna veckan då...

Nåväl. Jag är inte gravid. Och kommer inte att bli heller. Anledningen till min stora mage är att jag opererade bort äggstockarna i torsdags. De flesta vet att jag hade bröstcancer för två år sedan, och efter en del funderande, så tog jag beslutet att ta bort risken att utveckla äggstockscancer. Inte ett helt enkelt beslut, men efter många läkarkonsultationer och samtal med kloka nära kära människor, så kändes det som det rätta. Även om det inte konstaterats en ärftlighet hos mig, så är risken förhöjd, och äggstockscancer är svårare att upptäcka i tid än bröstcancer.
Jag har under en längre tid fått inse att jag är färdig med barnafödande, så den delen är ok. Det svåra är att östrogenproduktionen i princip försvinner i och med ingreppet, vilket innebär en direktbiljett med snabbtåg till klimakteriet. Gaaaahhh!!!

Den stora rädslan alltså... Vi kvinnor ska ju igenom det, förr eller senare, med mer eller mindre besvär. Jag vet!!! Men ändå... Bara att hoppas att jag för nån jäkla gångs skull ska kunna gå igenom något UTAN att genomgå ALLA biverkningar i kvadrat. Min man kallade mig för "biverkningshandboken" häromdan... Det säger ju en del... Grattis till er; min älskade familj, mina underbara vänner och mina kära arbetskamrater! En liten extra utmaning alltså...

När vi ändå var igång så tog de en omgång till av mina cellförändringar på livmodertappen. De gav sig inte med förra operationen, men nu jäklar! Nu får det vara slutmuppat med mig! Punkt slut!

Så... vad vill jag egentligen säga? Att allt egentligen är rätt bra. Att livet flyter på; med jobb, matlagning, läxor, tjat, läggningar, gos, väckningar, frukost, tjat, jobb, mat.... Livet liksom! Och att det är drygt två år sedan jag avslutade strålningen och att cancern hållit sig undan sen dess. Och att åren väl sätter vissa spår, oavsett om vi vill det eller ej. Men...

Det viktigaste av allt är nog ändå uppmaningen till er kvinnor;
- ta vara på möjligheten att gå på MAMMOGRAFI och CELLPROVSKONTROLL varje gång du blir kallad! Det räddar liv! Kanske är det ditt liv? Eller din mammas, din väns, din kollegas...

Ta hand om er!

Fatta hur viktig DU är!!!

Tankar kring artikel i Barometern 151215
http://www.barometern.se/oland/nagot-maste-goras/

Jag blir verkligen fundersam när det är ca 10 föräldrar som kommer, när kommunens bjuder in till möte gällande våra barn och ungdomar, utifrån en stor oro för det som händer i och kring Köpstaden [eller andra ställen]. I den allmänna inbjudan, som gått ut via sociala medier och kommunens hemsida, framgår att det är personer mellan 11-31 som rör sig där, och att det förekommer droger, alkohol, stölder och skadegörelse mm.

Kanske skulle kommunen gått ut med tydligare inbjudningar genom skolor t.ex., men jag tror inte att det är där bekymret ligger. Hade man lagt ut en inbjudan till gratis julbord via facebook så hade det nog kommit fler än 10 personer...

Å ena sidan förstår jag mekanismerna bakom; de som känner att de har koll på sina barn känner sig inte berörda och de som känner sig berörda varken orkar/kan/vill inte se. Å andra sidan blir jag uppriktigt ledsen över att vi, i dagens samhälle, fullständigt tappat tänket om ett gemensamt ansvar för våra barn. Detta är, enligt mig, inte ett individuellt problem, utan en produkt av samhällsutvecklingen och den (för) långt gångna individualiseringen.

Men.... även om vi inte känner att detta rör oss just idag, så är det ändå något som angår många av oss. Kanske finns någon jag känner till, i riskmiljöer? Kanske kommer mitt barn hamna där? Eller hans vänner? Kanske är det jag som inte vågar/orkar/vill gå på en sån här träff om några år?

Då skulle jag var så otroligt tacksam om någon annan förälder bjöd med mig, eller gick dit själv om jag sa nej; jag kanske inte mäktade med. Att någon förälder som hade sitt föräldraskap lite mer "under kontroll", ändå tog sig tid för att denne såg att det fanns andra barn som hade det svårt. Som hamnat i olämpliga miljöer eller sammanhang. Som kunde slåss när jag inte fixade det.

Tillsammans kan vi föräldrar göra så otroligt mycket. Utan att skuldbelägga vare sig föräldrar eller barn kan vi finnas där för barn och ungdomar; våra egna och andras, och visa att vuxna bryr sig. Att vi faktiskt finns där, även när stormen blåser. Det vi investerar i barn och ungdomar idag, är vad våra barnbarn får tillbaka. Hjälps vi åt att skapa en trygg miljö, så är vi alla vinnare.

Enligt artikeln så kommer det ges möjlighet till att delta vid ett nytt möte i februari. Då finns en ny chans att påverka. För oss alla. Alla kan göra något, men ingen kan göra allt.

P.S. Ja, jag är partisk. Jag har varit ung, jag har barn, jag känner ungdomar, jag har jobbat i skolan, jag jobbar inom kommunen. Men jag tror ändå att vägen framåt möts bäst med en vän vid sidan.

Livet är enklare ur ett barns ögon...

Fem månader sen jag skrev sist. Haft lite torka och inte kommit till skott när det väl funnits nåt där. Men ikväll rusar tankarna, och möjligheten att skriva finns.

Det har varit Pride-vecka i Kalmar. Idag avslutades det hela med en ordentlig parad, vilken jag bara sett bilder av. Uppslutningen var enorm, vilket jag ser som ett stort steg för såväl hbtq som andra minoritetsgrupper. Människovärdet och rättigheter/skyldigheter/möjligheter ska vara lika för oss alla! Vi är inte där än, men alla steg framåt bör firas!

Mitt eget engagemang i Prideveckan har bestått i planering av aktiviteter för 6-10-åringarna i "min" skola, men framförallt har det varit i samtal med mina barn här hemma. Samtalen har kretsat en del kring prideflaggan, men också mycket om flyktingströmmen. Barnens skola har lyft detta på många sätt i veckan, och barnen är hyfsat uppdaterade. För dem är det ingen stor grej att alla är lika värda, och att vi som kan ska hjälpa dem som har det svårt. Underbart! När jag ska förklara vad Prideparaden är för något, bl.a. genom att säga att det finns människor som inte tycker det är ok att två tjejer eller två killar blir kära i varandra, så svarar bara grabben "Men herregud, varför bryr de sig ens? Det är väl var och en som bestämmer det. Om en kille gillar tjejer behöver han väl inte bry sig om ifall två tjejer gillar varann". 

Sen pratar vi om flyktingar, krig och politisk flykt. Vi har ju skänkt en del kläder tidigare år, så de känner till det hela. De samlade också ihop en del leksaker som de gav bort, eftersom att de hade så många själva. Dessutom vet de att jag jobbar med många barn, som kommit hit från andra länder där de inte kunde bo kvar. Jag berättar lite, även här, om att det finns människor som inte tycker att de har rätt att komma hit. Barnen är ju väl bekanta med tiggare, och till skillnad från oss vuxna på landsbygden, så är det ett fenomen som kom dem till känna i låg ålder. Alltså inte så konstigt för dem. För mig är det fortfarande ett jobbigt inslag i vardagen; brottas varje gång med ställningstagandet ge eller inte.... Barnen vill alltid ge, och undrar varför jag är så taskig när jag säger nej. Nåväl; flyktingarna... Barnen bara glor på mig när jag säger att de inte är välkomnade av alla i vårt land. Eller andra länder. De fattar liksom inte. Varför? Om vi har det bra och kan ge, och de har det skit och behöver komma hit; vad är problemet?

Jag är så himla glad och stolt över att mina barn har en sån laid back inställning till såväl flyktingar som kärlek på flera sätt. Att de har anammat en attityd som säger att alla har samma rättigheter att själv välja, och att de som har det bra med självklarhet hjälper andra när det behövs. Mina barn är ju relativt små, 7 och 9, och mycket kommer förstås att ske fram tills de blir vuxna. De kommer kanske gå igenom perioder där tvivlar på allt detta, men i nuläget är de öppna och toleranta. Det gör mig glad. Och stolt. Stolt som fan. 

Jag har kanske andra tankar ibland. Jag tvivlar emellanåt. På människovärdet. På lika rättigheter. Det är väldigt sällan, kan jag uppriktigt säga. Väldigt sällan. Men det händer... Jag är en sucker för kriminalromaner, och det ingår alltid mord och inte sällan sexualbrott mot barn. DÅ... Då är jag inte säker på min sak. Inte åt något håll. Jag är inte för dödsstraff. Det är för lindrigt på nåt sätt. Men jag kan ju både tänka kastrering och nån form av annan lemlästning. Ibland. Sen kan ju min hoppfulla och professionella sida ta vid, och tycka att alla har rätt att göra fel. Att alla måste få en möjlighet att rätta till och stryka över dåliga val. Men....Grova övergrepp mot barn... Där går även min gräns. Men jag vet i fan vad vi ska göra med dem som utsätter...

Men... Åter till människovärdet. Det är inte helt enkelt för mig att förstå att män vill gå i kvinnokläder, att någon känner sig född i fel kropp, och vill byta kön, eller att man inte vill identifiera sig med något kön alls.  Jag har inte varit där, så jag kan inte riktigt känna mig in i det, men jag kan ju likväl respektera att vi är olika. Den som inte har haft migrän, kan inte heller känna i hela sin kropp hur det känns. Den som inte är rullstolsburen har en aning om hur vardagen för denne ser ut. Men vi är väl lika värda oavsett om vi är rullstolsburna, homosexuella, cancersjuka eller flyktingar? 

Jag kan inte för mitt liv förstå, om någon skulle sitta och tigga dag ut och dag in, om denne inte verkligen behövde det. Eller att man kommer hit som flykting, med allt vad det innebär, utan att vara tvungen för att rädda sitt liv. Att alla barn som kommer till oss, ska behöva utstå tvivel, förtryck och rent hat, när de inte någonsin, någonstans, har valt detta själva. För mig finns ingen annan förklaring till dessa ovärdiga vistelser i vårt land, än ren och skär överlevnadsinstinkt. 

Du får tycka och tänka precis vad du vill. Men du får inte säga vad som helst. Enkla regler. Oavsett vad du själv anser i dessa frågor, så är det stort att ge sina barn en ärlig chans att skapa sin egen uppfattning om världen. När barnen är stora nog så kommer de att tycka som de vill, oavsett vad vi vuxna säger. Det vi kan ge våra barn idag, är möjligheten att finna sin egen väg, genom att möta och presentera världen med öppenhet. 

Vi vet ingenting om morgondagen. 

OAO/L

Ångest, hybris och solsken. ..

Jag är nervös. Brukar inte vara det för en dagsresa till Stockholm. Kanske borde jag det. Med tanke på att jag vid första resan kom sist till incheckningen. Gick vilse, big time, på Universitetsområdet. Missade bussen till Bromma. Hade vätska i väskan. Slutligen körde jag fel, hamnade i Smedby (!!!) Istället för Öland. 

Och andra resan, då jag gick in till pendeltåget istället för tunnelbanan. Om sent till Bromma på hemvägen. Syressar som en gnu, för att inse att flyget är två timmar försenat. Tror inte det var fler fadäser då. 

Men sen. Anledningen till dagens hybris. Nä, veckans hybris. Förra gången. Allt går fint, kommer i tid till flyget, direkt till t-banan utan stopp vid pendeltåget, rakt till rätt lokal på universitetet. Men...inga kurskamrater på plats. kollar runt på lokalschemat i byggnaden. Ingen Specialpedagogik.  Letar fram schemat. 

 Onsdag? Men det är ju tisdag. Kursen är ju på tisdagar.  Eller? 

Det är då ljuset går upp. Poletten trillar ner. Hästen är i hagen. Jag har fan åkt till Stockholm på FEL dag! en onsdag, när alla andra träffar är på tisdagar. Hur tänkte de? Ångest. Ångest. ångest! Det är dessutom jobbet som pröjsar resan. Och det kostar skjortan att boka om. Och ny biljett hem kostar som en restresa till solen. Funderar kort på att ta en sån och gömma mig några dar. Nä, det är nog ingen bra idé. Bara å trava runt i stan till 20 när flyget går. En shoppingdag som i annat sammanhang vore efterlängtad. Nu bara ångestfylld. 

Nu har jag passerat incheckningen i Kalmar. Steg ett. Kurskamrater har försäkrat mig om att det är rätt dag. Men.. det går ju liksom inte att sluta undra; vad ska hända idag? Vad ska jag ställa till med?  

Men solen skiner på mig. Än så länge iallafall.

Prestation, utbrändhet och duktiga flickor (och pojkar)...

DN idag. Om utbrändhet, utmattningssyndrom, utmatningsdepression eller vad man kallar det. http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/arbetsgivarens-drom-tills-de-branner-ut-sig_4358427.svd

Jag skulle också kunna skriva duktighetssyndrom; eller duktig flicka, för det är de vanligast drabbade. Eller prestationsdepression kanske.

Det är helt galet egentligen. Jag blir både rädd och förvånad när jag läser. Vi är så upplysta och medvetna idag; de flesta känner någon som har hamnat där... Och ändå fortsätter vi... Varför undrar jag? Vi vet ju bättre; iallafall alla "vi" som inbegriper mig och alla dem jag känner som hamnat där. Eller nästan hamnat där. 
Men ändå...Vi gör det. Om och om igen. Fast vi vet så mycket bättre. Nu gäller det ju inte bara detta; det kan handla om gud vet allt, där man har teorin men ändå hamnar i klaveret när det blir praktik. Som jag och extra krävande barn till exempel. Men det är en annan diskussion. Det är ett helt vansinnigt duktighetssyndrom som drabbar allt fler. Både män och kvinnor; men välutbildade kvinnor runt 40 är överrepresenterade i statistiken. Om vi söker hjälp oftare eller om det är där problemen är som störst är en annan fråga. 

För många är det jobbet som blir boven. Det är ju liksom också mer legalt att uppleva för stor arbetsbelastning på jobbet. I kombination med liten påverkansmöjlighet tänker jag. Men...Inte sällan är privatlivet i stor grad också involverat tror jag. Är man en duktig person på jobbet; har man säkert de kraven på sig hemma också. Av sig själv. Viktigt att poängtera. Ofta är det vi själva som sätter kraven och lägger ribban. För högt. 

I allt detta läggs energin och mer därtill på jobbet; man vill ju vara en bra medarbetare och en suverän arbetstagare. En som fixar allt. Utan knussel. Inga problem - jag jobbar över. Inga problem - jag ringer mamma när barnen är sjuka. Inga problem - jag läser igenom de där trehundrasidorna ikväll,när jag lagt barnen, och kommer med feedback senast klockan elva ikväll. Inga problem; jag gör det så gäääärna utanför arbetstid. Jag ser det som kompetensutveckling. Det mår jag bra av....

Familjen och vännerna kommer på undantag. I den ordningen. Familjen kräver sitt. Särskilt om man har barn. Det ska vara middag när man kommer hem, läxläsning, aktiviteter, kvällsmat, läggning, tvätt, packa väskan till imorgon, röja av köket. Det prioriterar sig självt liksom. Sen ska man ju ha "egentid" också! Vilket stressmoment!!!Hahaha! Kanske lever man i en relation också?! Hoppsan. Ta fram kalendern och boka date. Och varna för att du kanske somnar redan vid middagen; men det är inget personligt förstås... Bara den där jäkla tröttheten. Som kommer om man sätter sig och andas nånstans. Just det. Vännerna också. Sorry. Fixar inte sociala relationer utanför jobb/familj just nu. Mitt psyke klarar det inte, även om jag skulle få en lucka i kalendern.

Men... Varför? Vi vet ju bättre. Jag gör det och Du gör det. Och ändå... Fortsätter vi och kämpa, mot nåt som inte är rimligt att begära. Varför? Jag vet ju, att i mitt liv just nu, med ganska små barn, varav ett lite extra krävande, mannen borta halvtid och ett jobb som kräver en del rent psykiskt; är det kanske inte läge att lägga all energi på jobbet. Att drivas av en för stark längtan efter utveckling, förändring och förbättring. Att vilja ha ett hem utan dammkorn och en tvättstuga utan spår av tvätt. Och ändå. Vill jag det.

Till mitt försvar får jag ju ändå säga (och det vet alla ni som känt mig även före barn) att mina krav på mig själv och hemmet har sänkts från 2.40 till att att knappt ta sig över mattkanten. En sån där tunn matta då. Till kullerbyttor. Det mesta av detta, att inte ha det som jag egentligen vill, är jag ändå hyfsat ok med. Jag tar till mig när mer belevade berättar att snart kommer tiden när du kan städa så mycket du vill; men då kanske du inte tycker det är så viktigt. Ibland.

Nåväl. Vad vill jag säga egentligen? 

Var rädd om dig! Prioritera rätt, vad det nu är! Fundera både en och två gånger på om det är värt det. När man väl trillat över kanten kan vägen vara lång tillbaka. Jag drev det hela allt för långt, tills kroppen sa nej och det var ett faktum att något måste ändras. Ändå var jag bara sjukskriven några månader. Kanske skulle jag stannat hemma längre? Kanske var det bra att komma i jobb snabbt igen? Det är inte lätt att veta. Men...

Det jag vet är att det inte är värt det. Att driva sig själv ner i djupet för att vara duktig. För de fysiska symptom som fick mig på fall, de lever i viss mån kvar även nu - flera år efteråt. Jag mår bra nu. Har gjort det i flera år. Jag har tagit mig igenom cancern med min psykiska belastning (som det ju blir) men utan att hamna där igen. Men den radikalt minskade stressnivån, den hemska tinnitusen som kommer av minsta stress, huvudvärken och skamkänslan av att ens ha hamnat där.... Det finns kvar. För att inte tala om minnessvårigheterna. På gott och ont. Det goda är väl att jag ändå är bättre på att bromsa. Att stanna upp. Att tänka. Är det värt det?

Moment 22, ambivalens och osynliga sjukdomar

Hoppla! Ett inlägg under 2015. Som om jag inte haft något att skriva om liksom... Vi får tolka det som att jag har haft det himla bra, eftersom att skrivandet ofta är min terapi när det är lite jobbigt i tillvaron... Egentligen vill jag skriva ofta, men jag vet inte vart timmar och dagar tar vägen. När jag har saker som pockar på att präntas ner, då finns inte tiden; när jag väl har tiden är jag oftast för trött. Jag känner som Emil i Lönneberga: ”När jag inte har pengar kan jag inte köpa sockerdricka. När jag har pengar får jag inte köpa sockerdricka. När i hundan ska jag dricka sockerdricka?”

Tiden som gått sen sist har innehållit nytt uppdrag på jobbet, påbörjade studier, operation med positiva besked, en helt underbar vecka i Sälen med storfamiljen, provsvar, mannen som kom hem och åkte igen samt det vanliga vardagslivet. En salig blandning helt enkelt! 
Huvudet och fingrarna är fulla av tankar som aldrig kom på pränt. Idag är det skillnaden på sjukdom och sjukdom som upptar tankarna...

Torsdagen före sportlovet förra året avslutade jag strålningen. Det var en konstig upplevelse. Man vänjer sig snabbt vid saker, och efter fem veckors dagliga besök på onkologen kändes det lite ledsamt att gå därifrån. Inte för att sluta strålas, det var verkligen dags eftersom att huden bränts upp; men att gå ut från sjukhuset och veta att nu är det klart. Så klart det kan bli just nu iallafall. Det kändes konstigt. Sen hade jag blivit så himla väl omhändertagen och det var en fantastisk och lyhörd personal där. Det var de som i princip tvingade mig att bli sjukskriven igen; jag som började jobba samma dag som strålningen började. Efter två månaders sjukskrivning. Hur tänkte jag? Tur att de tänkte åt mig. Och såg att jag mådde skit. Fast jag inte tänkte erkänna det. I slutänden gjorde det med all säkerhet min sjukperiod kortare, även om det just då var helt förfärligt att återigen blir sjukskriven och svika jobbet.

Ett år efter detta, för några veckor sen alltså, opereras några nya knölar bort i andra armhålan; tack och lov visar de sig vara friska. I vanlig ordning så läker det inte som det ska, men jag är frisk! Tack. Nu är liksom cancern borta. Vilket jag tänkt sen strålningens slut förvisso. Men sjukdomen hänger sig liksom kvar. I form av massa beslut att ta. Under året som gått har jag lämnat det sjuka bakom mig och inte funderat så mycket på det. Jo, jag blir ju påmind varje dag; av kroppen och av mina barn. Det saknas ju ett bröst, men jag har nästan vant mig. Förutom att protesen luktar illa. Haha!

Men nu när det gått ett år kommer nya kontroller och nya uppföljningar. Med dessa kommer ställningstaganden. Beslut. Som är en av mina akilleshälar. Jag är ambivalent i grunden; det kan handla om vad vi ska äta till middag eller om vi ska bjuda hem nån till helgen. Det är tillräckligt svåra beslut för mig att ta. Inga beslut med stora konsekvenser alltså. Men nu har jag fått mer ingripande saker att ta ställning till. Vill jag rekonstruera bröstet? Vill jag ta bort äggstockarna? Om ja; när vill jag det? Nu? Om några år?

Hur bestämmer man sånt? Hur gör jag en konsekvensanalys av ingreppen? Vad händer om jag låter blir?  Vad händer om jag gör det? När ska jag göra det isåfall? Tack och lov så är det inga beslut som behöver tas snabbt. Jag har tid att fundera. Och diskutera. Och konsultera. Det tål att tänkas på helt enkelt.

Hur eller hur så känner jag mig så skonad. Det kunde varit så mycket värre. Behandlingen kunde varit så mycket svårare. Jag mår ju bra nu. Det var cancer men den gick att avlägsna. Och nu är jag tillbaks där jag var innan. Det finns så mycket värre tillstånd. Jag har inte behövt blir misstrodd eller ifrågasatt. Alla har respekt för cancer.

Värre är det med sjukdomar som inte syns. Depression har jag avhandlat förr. Hur mycket svårare det var. Så mycket skam. Så mycket försök att upprätthålla fasaden. Så jävla jävla tufft. Och så mycket spår det satt. Som jag nog får lära mig leva med, även om det är svårt.
Min vän dras med en annan osynlig sjukdom. Whiplash. Ett jäkla skit. Begränsar livet så otroligt mycket. Att inte kunna vara med sina barn. Att inte komma ur sängen på grund av all smärta. Ständig huvudvärk. Ständig tinnitus. Domningar och smärtor om vartannat. Och emellanåt tillräckligt uthärdlig smärta för att träffa vänner och hämta barn i skolan. Och då vara pigg och fräsch på utsidan; pigg, glad och pratsam; omhändertagande och social. Sen komma hem och däcka; bli sängliggandes i dagar för att ha tillåtit sig att umgås några timmar. Det syns inte. Hur ont det gör. Hur begränsande det är.

Det är så in i helsike svårt för utomstående att förstå. Det som inte syns. Ett brutet ben eller cancer; det kan folk i allmänhet relatera till. Men "osynliga" sjukdomar är så svåra. De ifrågasätts. "Hon som alltid är så glad och pigg". "Hon som har ett så fint och städat hem". Det är hemskt. För dem som är drabbade. Den dag du eller någon väldigt nära drabbas; och du tvingas leva i detta; då förstår du. Iallafall lite.

All min värme till dig idag; du kämpar i motvind men har så mycket kärlek omkring dig och så mycket glädje i dig! Det för dig framåt och ger dig ork att kämpa vidare. Du kommer att vinna; det är jag säker på!

Till er alla; ta hand om er och lev livet!

Om att andas, räkna och inse att de bra stunderna vinner!

Hej och hå. Sista dagen på julens långledighet. Som vanligt efter en längre ledighet så känns det både och. Skönt att börja jobba och komma in i rutiner igen. Men också lite småjobbigt att kastas in i den vanliga ruljansen igen. Inga slappa morgnar. Inga sena kvällar. Inte lördag hela veckan.

Det kan nog bli en hektisk start då jag ska påbörja nytt uppdrag parallellt med mitt gamla. Hoppas det löser sig snabbt med ersättare... Nåväl, lite nytt och lite gammalt. Kan behövas nya utmaningar, samtidigt som det skrämmer lite. Man vet ju vad man har... Tack och lov så kommer mannen hem i dagarna, så jag kan fokusera mer på jobbet till en början.

Det här med att leva sitt liv i fyraveckors-cykler är lite påfrestande emellanåt. Därav mina gnällinlägg både här och på facebook. Ibland måste det liksom ut någonstans. Skrikas ut i cyberspace. För att lätta på trycket. Jag har några vänner som lever liknande liv, och NI förstår ju på riktigt. Både det som driver oss till galenskap, och det som är positivt med detta sätt att leva.

Vi har det bra, ungarna och jag. Jag har föräldrar och syster nära, som alltid ställer upp. Jag har svärföräldrar längre bort, men som också kommer om jag hojtar. Utan detta familjenätverk vet i tusan hur jag hade klarat mig. Och så har vi den älskade storebrorsan som kommer hit ibland, och lyser upp ögonen på sina småbröder.

Det är inte de planerade grejerna som ställer till det för mig. Om jag jobbar sent eller ska bort eller vad som helst, då bokar jag ju in mamma som tar barnen. Om jag vill dra iväg på shopping en dag så ber jag mamma eller syrran och då tar de barnen. Eller är de hos kompisar en stund. Men...

Det är i den dagliga ruljansen, när det skiter sig och alla bråkar med varandra. När de ungar jag själv skämt bort, driver mig till vansinne med sitt omättliga begär. När jag inte orkar lirka för femtielfte gången om en strumpa som är knölig i tån. Eller om att det är den lilla popcornmenyn som gäller på bion. Eller om vem som ska sitta fram i bilen. Då slutar det med att den lilla arga vinner. För att den stora arga ska kunna ta sig ur situationen. För att orka. För att jag vet att det inte går att vinna den striden. Där och då. För det är strider som ingen kan vinna. Det finns bara två förlorare. En liten, som inte kan styra dessa starka känslor som tar över. Och en stor som inte vet hur hon ska hantera detta så det blir bra för alla. Och mitt i allt finns en mellanstor som också är arg. Det är då jag behöver luft. Komma undan. Andas. Räkna till tio. Igen. Och igen. Och igen. Men det är svårt. För den lille vill inte vara ovän. Vill inte göra fel. Vill vara nära sin mamma hela tiden när något blivit knas.

Och då är det inte helt enkelt att ringa in nån. Inte kul att lämpa av sina barn hos någon för att man själv misslyckas. Inte kul för barnen att känna det heller. Ibland hinner jag före. Känner att det börjar dra åt fel håll. Ser till att ordna en kompis eller några timmar hos mormor. Innan det går åt skogen. Det är bra däremot. Ibland kan jag ta en liten promenad i grannskapet, det är också bra när det funkar. En liten time-out.

Nu är det sista dagarna innan pappan kommer hem. Alla är lite trötta på varandra här hemma. Två veckors ledighet utan rutiner, med sena kvällar och alldeles för mycket spelande börjar ta ut sin rätt. Själv ser jag slutet av ensamhetsperioden och slappnar av lite.

Men. Men. Men... Viktigt att poängtera är ju all den bra tid vi har tillsammans, jag och mina små juveler. Vi är en liten hetsig skara, som skojar lite för mycket, som skrattar ihjäl oss åt bajs, som hittar på konstiga sånger och skrattar åt våra egna skämt. Vi har åkt skridskor och vi har varit i pulkabacken. Vi har varit mycket tillsammans med familjen och med kusinerna. Kompisar har fyllt vårt hus och vårt matbord många dagar. Vi har myst i soffan och kollat film. Vi har varit hos goda vänner och firat nyår. Och all denna tid har varit bra. Det finns mycket av bra tid. Mer än av bråktid. Och det är ju bra. Gäller att få min egen skalle att fatta det när det hettar till.

Snart är familjen fulltalig. Slipper vara ensam vuxen. Sällskap, någon att dela vardagen med, någon att dela ansvaret med, någon annan att prova våra roliga skämt på ! Hehe! Det blir fint!

Ett litet tillägg

Känner mig manad att förtydliga lite... Jag raljerar lite kring sociala mediers tendenser att emellanåt lura oss att alla andras liv är så perfekta. Jag lägger oxå ut bilder där vi är i farten och gör saker tillsammans, hinner liksom inte dokumentera explosionerna på samma sätt.  Sen är livet slitigt mellan varven, för många och på olika sätt. Jag har valt en lite gnällig, rå och avskalad ton i min blogg, dels för att jag är sån och dels som lite motpol till allt "fint" som finns att läsa. 

Jag vet att både jag och mina barn har det förbaskat bra jämfört med många andra. Men var och en har sina stötestenar, även om det materiella är säkrat. Och dessvärre hjälper tankar på att andra har det värre bara kortare stunder. Det dåliga samvetet över den biten dövar jag med kläder o leksaker till asylboende, gåvor till unicef och diverse cancerfonder samt andra små iänsatser i den privata sfären. För vad det kan vara värt. 

Jag pendlar mycket i humör och mående, därigenom också i energi och ork. Under ledig tid, då jag på nåt sätt tänker att det ska vara lugnt och fridfullt, brakar gärna kaos igång. Barn är ju olika, precis dom vuxna, och att ha lite extra krävande barn tär mellan varven. Både på ork och på självkänsla. Att inte hitta verktyg att möta sina juveler på sätt som blir bra. Att veta att explosionerna vlir allas misslyckande och allas sorg. Att det tär på självkänslan hos barnet. 

Vanmakt är en stark fiende och att veta för mycket i teorin förstärker känslan när jag inte lyckas nå fram i praktiken. Men jag kommer fortsätta kämpa med näbbar och klor, för att hitta sätt som ger mildare konsekvenser. Barn lär sig inget av att misslyckas, de lär sig av att lyckas. Först i övre tonåren svänger detta, och vi lär oss av våra misslyckanden istället. 

I slutänden står man här med sig själv närmst, och ska försöka se på sig själv med försonande blick. Mycket viktigt. 

Jag trampar inte omkring på jorden och känner mig misslyckad jämt. Absolut inte. Ibland tycker jag att jag är riktigt bra! Haha!

Önskar er alla en fin dag! Snön gnistrar utanför fönstret, och solen skiner från klarblå himmel! 

Julefrid och julestrid - en riktigt jävla lång statusuppdatering

Ibland vill man bara gräva ner sig i en snöhög (eller en grusgrop). På facebook rasar bilderna in; lyckliga familjer, lyckliga barn, lyckliga familjer. Fullbordat ut i kanterna. Bakgrunden som hämtad i en inredningstidning. Julstjärnorna blommar fortfarande. Likaså hyacinterna. Ungarna som hämtade ur en reklamfilm. Föräldrarna hämtade från en... Valiumkoma kanske? Kan ge mig fan på att deras granar inte barrar heller. Och knäcken fastnar inte i pappret. Alla är bara så jäkla störande nöjda och glada. Överallt ser man hur jäkla fint alla verkar ha det i juletid. Precis som alla andra dagar på året.

Nu tänker du kanske; skippa facebook då. Och ja, det har jag faktiskt gjort mer än annars iallafall, just under julledigheten. Inte för att jag inte velat kolla, men jag har liksom inte hunnit. I sedvanlig ordning har jag en stressnivå upp i taket, och kan inte stänga av. Skitirriterande.

Kvällen före julafton var halvmysig. Kompisar hade funnits här hela dagen. Spel och lek och kiv om vartannat. Mot kvällningen bestämde jag att vi skulle vara själva och klä granen och mysa med glögg. Alla höll inte med. Med varsitt spel framför fejset låg ungarna i soffan, medan jag snitsade upp ljusen. Ja, jag vet att jag kan ta spelen ifrån dem, men det lär inte bättra på varken mitt humör eller deras. Eller julstämningen. Slingan funkade iallafall! Efter femtielva försök att få dem att komma och klä granen med mig så gjorde jag det själv. Egentligen vill jag göra allt själv, för då får jag det som jag vill ha det. Men nu har jag ju för fan övat i 6 år på att låta barnen "synas" i hemmet (och det har de lärt sig, vill jag lova), och då ska de ju vara med. det är ju så man gör, kvällen före. Men... Jag hängde pliktskyldigt upp deras egenhändigt knåpade dagisprydnader ihop med mina egna lite mer sofistikerade. Haha. På kvällen uttrycker den större av de två, att han är så spänd inför julafton att han bara vill svära. Säga alla fula ord han kan. För att bli mindre spänd liksom. Alla somnar gott.

Julaftonsmorgon. Nä. Julaftonsnatt. Klockan 4 vaknar den yngre förmågan. Han vill öppna paket. Nu. Han somnar inte om. Han ömsom gråter, ömsom skriker. Kan vi gå upp nuuuuuuu? Neeeeeej, det kan vi inte! Klockan är 4, 5, 6... Det är NATT! Halv sju har jag fått nog, är lagom skitirriterad och tillåter honom att väcka sin brorsa. En kvart senare har de öppnat sina morgonpaket och undrar när resten ska öppnas. Hmmm. Om 9 timmar ungefär. En liten stund av lugn, nåväl, lek med nerf (pistol med gummiskott typ) så havererar humören i familjen. Ungarna håller på att slå ihjäl varann och jag får frispel. Skitjul. Varför i he***te har jag tagit ledigt? Jullov? Vem kom på den idiotiska idén? Håll skolan öppen för farao, kunskapsnivåerna sjunker ju så se till att ge dem vad de behöver. Hela året! Varje dag!!! Jag kan ha sagt att jag tänker "skita i julen och be tomten ta tillbaks julklapparna". Och kanske har jag även sagt att "det är tur för dig att tomten inte tittade in genom fönstret nu" vid något tillfälle. Kanske.. Jag minns inte riktigt...

Vid 11 var vi på plats i kyrkan och jag hoppades verkligen att lite andlig spis skulle ge oss alla lugn. Och... Det funkade faktiskt! Lillbus och jag satt längst fram, så att han kunde vara med och fixa julkrubban. Storfis satt med syrran och läste psalmboken. Sen var det julafton med halva familjen och allt flöt väldigt bra. Mycket god mat, som alltid hos min mamma, skön julstämning och lagom slappt. Lillbus hängde mest runt granen och lyfte på paket, räknade hur många som hade hans namn på samt konstaterade att de allra största var till honom. Tomten kom och han hjälpte till att dela ut paket. Konstigt bog kom hans egna först! Sen var det paket öppning och nöjda barn. Ingen självklarhet i vår familj kan jag säga. Sen kväll men helt aright ändå när vi kom hem. Jag ka mig före stora grabben, han var bara tvungen att fortsätta bygga lego lite till.

Sen kom juldagen. Juldagsmorgon glimmar. Ja. Tamigfan. Det gjorde den. Hela dagen glimmade. Barnen var uppe i ottan och byggde lego. Jag sov lite till. Alla var nöjda och glada och det var ta mig fasen den bästa dagen på riktigt länge! Lutfisk hemma hos mor på eftermiddagen och rätt som det var kom snö! Raskt avslut på middagen och hem för klädbyte och pulkaåkning i backen. Sen skottade de snö till 22. Underbart! Läge för måååånga uppdateringar på fejjan!

Sen kom annandagen. En annan dag. En skitdag. Allt gick på tvären och vi kunde inte samarbeta. Lika fyrkantig mor och son drar åt olika håll. Explosion. En riktigt tråkig dag som mot slutet räddades av stora storebror. Som sänd från ovan kom han med tåget från Malmö. Till vår allas förtjusning! Stackarn får öronen sönderpratade när grabbarna ska berätta allt de har att berätta sen sist.... Men jag hoppas han är nöjd ändå. Det kostar på att vara idolen med stort I liksom. Så börjar de extra sena nätterna för mellangrabben. Det är viktigt att få sitta ensam med storebrorsan och spela seeeent på kvällen, när vi andra två gått till kojs. Mysigt tycker jag! Så härligt att se dem tillsammans. Storebror frågade vad de önskar sig i julklapp; en svarade "Flygplan 2" och den andre säger "att du är hos oss oftare". Så härligt! Och svårt på samma gång. Det är en bit mellan oss och skolan kräver sitt. Men den önskningen från vår mest svårflirtade grabb är otroligt fin.

I dag är det dagen efter en annan dag. Livat i sedvanlig ordning. Kanske har jag sagt "vill du att M stannar flera dagar så skärper du dig nuuuuu". Kanske har jag sagt att " det finns två dagar nästa vecka när fritids är öppet, och jag kan jobba då". Då svarar den ene "jaaaaa! Jag vill till skolan!" Och den andre;" neeeej, jag lovar att skärpa mig". VM i dålig morsa... Jag som dessutom vet (i teorin) att vissa barn inte kan skärpa sig. Fan. Dessa misslyckanden. Om och om igen.

Nåväl. Lillbus till mormor och morfar. Storbusarna hemma själva. Och jag åker till bästa jobbvännerna för god mat och massor av snack. Bara vuxna. I en nyrenoverad lägenhet. Som är så jäkla fin. Och så jäkla vuxen. Vit heltäckningsmatta. Ryamatta under köksbordet. En vuxen. Inga skoberg. Inga legobitar som skär in i hälen. Inga chips i mattan och inga fläckar i soffan. Ljust, fint och personligt. Helt fantastiskt!

Nu är vi hemma igen, allihop. Grabbarna spelar (vad annars). Men... De samspelar, ej att förglömma. De spelar tillsammans på samma värld. De hjälps åt och planerar och konstruerar. Att få tre grabbar på 6, 8 och 15 år att hitta gemensamma aktiviteter är inte lätt, men i spelet har de verkligen varandra. Och det gillar jag.

En jul utan mannen i vårt liv, utan snö - som blev snö, massor av irritation och bråk. Men ändå. En jul med min fina familj. Mina föräldrar och syster med familj. Som jag inte skulle klara mig utan. Mamma som alltid ställer upp. Som hjälper mig genom varje vecka. Syrran som alltid finns där. Jag är lyckligt lottad, även om livet tycks pröva mig till bristningsgränsen ibland. Ibland mer och ibland mindre, tack och lov.

I dagarna får vi förhoppningsvis även träffa svärföräldrarna. Och kanske kanske småkusinerna med föräldrar. Det hade gjort julen komplett. Nåväl, halvkomplett. Pappan, tillika maken, är inte med. Men... Man kan inte får allt. Kanske är han hemma nästa jul då! Annars kostar det... En låååång och skön solsemester!

Sådärja. En jäkligt lång statusuppdatering. Bakom kulisserna. Inga bilder dock.

Kurrens julevangelium

Julen är här, 

och lyser frid på jorden.

Glädjen är stor,

i ett barns klara ögon bor den.

Julen är här,

i våra mörka länder.

Kom låt oss ta varandras händer,

när julen är här.

Och jag vill,

tända en stjärna till,

den som är frusen och gått vill i världen.

För den som inte finns hos oss,

tänder vi nu ett bloss,

brinner en låga klar

kom hit här är den.

(ur Julen är här av Butt & Rydell)

Vi är snart framme. Vid resans start eller resans mål. Jullov. Julafton.

Julafton är start och mål på samma gång. Ur olika perspektiv; resans start med Jesu födelse, eller resans mål med jullov, julklappar och härliga dagar med familjen. Det går nästan att ta på förväntningarna som ligger i luften och som strålar ur barnens ögon. När kommer tomten? En stund senare finns det bara rivet papper under granen. Tomtens färd går vidare till andra barn.

Oavsett om julafton är start eller mål, eller om den känns helt ovidkommande, är det svårt att helt undgå julfirandet i vårt land. På facebook har statusraderna de senaste veckorna dominerats av känslouttryck kopplat till den stundande julen. Förväntningar, förhoppningar, förfäran och förmaningar. Alla har tankar om fenomenet jul. Framförallt fenomenet kommersiell jul. Många stressas av allt som andra tycks hinna, en del påtalar hur lite man bryr sig om spektaklet och andra försöker behålla lugnet. Många är nog de, som likt mig, både längtar, stressas och ibland förfasas av det jippo som julen kommit att bli. 

Barn som är utsatta, av olika skäl, väcker ofta extra känslor just kring jul. Det är ledsamt att många barn idag har ont i magen för att skolan är slut. Det förväntas att man som barn ska tycka om skollov. För en del barn är det de värsta dagarna, när vardagens frizon med skola och barnomsorg bommar igen. När familjerna ska vara samlade, när var och en går hem till sitt. Dörren stängs. Ingen tittar in. Ingen tittar ut. Många är de som delar sina tankar om att alla barn är värda en vit jul. Att barn ska slippa alkohol, droger och våld på i julhelgen. Och vuxna också för all del.

Julen är i första hand barnens högtid, definitivt om vi skalar bort det kristna budskapet. Min önskan är att alla människor, barn och vuxna, får uppleva en fröjdefull jul, med kärlek, gemenskap och vänlighet; mat på bordet, kläder på kroppen och omsorgstagande ansvarsfulla vuxna omkring sig. En vit jul är drömmen för det barn som upplevt fylla och våld. Som lever med ont i magen för vad som kanske kommer att hända. I andra hem, där alkohol, droger eller våld inte förstör och förgör, där kan vuxna med gott samvete och gott omdöme väl unna sig en snaps till sillen och lite glögg utan att behöva ha dåligt samvete. Tänker jag. 

Jag uppmuntrar verkligen en jul i frid, och att vi tänker på alla dem som inte har det så bra som vi önskar. Barn som inte alls ser fram emot loven, oavsett om det är vid jul, påsk eller sommaren. Barn som får hitta på något de fått i julklapp när de ska berätta i skolan efter jullovet. Barn som får fabulera semesterplaner innan sommarlovet. Barn som inte har någon julgran, några klappar eller någon kärleksfull vuxen vid sin sida.

Jag önskar att vi behåller dessa tankar om utsatta barn och deras familjer. Och utsatta vuxna. På julafton. Vid nyår. På midsommar. Och de övriga 362 dagarna på året. Att jobba med barn innebär att kunna göra skillnad. Att kunna tända ett ljus ibland. Kanske är du den ende som ser barnet just idag? Ser på riktigt alltså. Kanske är det den där kramen som gör skillnad? Kanske är det orden som ger styrka? Kanske att visa; Jag tror på dig, när hela världen tycks rämna. Jag står upp för dig även om allt känns svårt. Jag ser att du har det tufft och jag ska göra vad jag kan för just dig. Du är värdefull. Du har rätt att må bra.

Om det finns en gud eller flera eller nåt annat, det kan inte jag svara på. Men OM det finns en högre makt, vad skulle du önska? Vad skulle du fråga?

"If God had a name, what would it be

And would you call it to his face

If you were faced with him in all his glory

What would you ask if you had just one question"

(Joan Osbourne, 1995)

Med hopp om en fin jul till er alla!

//Linda

Det här...livet... Igen...

Livet.

Vad är det egentligen?

Vad har vi för tankar om vad litet ska ge? Vad vi ska uppleva. Vad vi ska känna. Vad vi ska gå igenom. Hur det ska bli. Vad vi ska göra. Vem vi vill vara. Tankarna och föreställningarna är lika många som det finns människor på jorden.

Mycket i livet handlar om förväntningar. I relationer, i jobbet, i hemmet och på fritiden. När det känns skit har det ofta blivit för stort glapp mellan förväntningar och upplevelse. Vi tänker oss en sak, och det visar sig vara en annan. Vi blir besvikna. I det lilla sammanhanget kan det vara att förvänta sig att middagen är klar när man kommer från jobbet, om den andre parten är ledig. Eller att någon borde se hur du mår, men inte frågar. Eller att den andre tar nästa blöjbyte. Eller att arbetsgivaren skulle visa uppskattning. Eller att en hög kostnad borde garantera en förnöjd upplevelse. Det finns otaliga exempel på stötestenar vad gäller förväntningar kontra upplevelse.

I ett större sammanhang kan vi ha förväntningar på hur tillvaron och livet i sin helhet ska formas. Och när det inte blir på det sättet känner vi oss missnöjda. Misslyckade. Det kan handla om ett äktenskap som inte höll. Tankar om vilket yrke man skulle ha, men det blev inte så. Hur ens tillvaro skulle se ut, men det blev något annat.

Det är ju tragiskt att erkänna, men just inför julen så kommer mina vardagliga existentiella tankar i ett så mycket större perspektiv. Förvisso bra att det åtminstone kommer nån gång om året, men egentligen borde det följa oss jämt. Ni som känner mig vet att jag helst av allt skulle jobba med välgörenhet hela tiden. Det kan vara i Sverige eller i välden. Har en dröm om att komma iväg till något drabbat område för att delta i hjälpinsatser under en tid. För att hjälpa och för att verkligen se. Hur livet kan te sig på andra ställen. På riktigt.
Sen skulle jag vilja göra så mycket för de människor jag har kontakt med i mitt jobb, de som inte har det jag har. Långt ifrån. Barnet som mest av allt önskar sig ett spel till datorn i julklapp. Men vet att mamma inte kommer ha råd. Mina grabbar har två var, av tre årgångar, av just det spelet. Barnet som drömmer om att få åka över Ölandsbron. Jag åker där varje dag till och från jobbet. Barnet som skulle vilja kunna äta frukost hemma varje dag, även i slutet av månaden. Mina barn ha alla mat de behöver, men vill helst ha oboy (som de inte får...). Det finns för många barn. Som bara kan drömma om det som är taget för givet hos många av oss. Barnet som önskar att kläderna inte skulle lukta illa, barnet som önskar att mamma och pappa slutade bråka, som önskar att slippa fylla och slag och som önskar sig en helt vanlig familj. Barnet som önskar sig mat, tak över huvudet, hela och rena kläder efter väder, omsorg, kärlek och möjlighet att utvecklas. Det finns för många som inte riktigt får dessa basala behov tillfredsställda.

Åter till mig. Till oss. Som har det förhållandevis bra. Och ändå känner vi samma uppgivenhet som ett barn som inte får sina basala behov tillgodosedda. Ibland. Vi lever i vår verklighet. Så är det. Mina referensramar är mina. Dina är dina. Jag kan inte uppleva det du upplever. Jag kan, om jag har förmågan, försöka sätta mig in i din situation. Men det är alltid ett utifrånperspektiv. En konstruktion hos mig om hur du har det. Jag vill aldrig förringa någons känsla, varken din eller min. Utifrån ens eget perspektiv kan det smärta lika hårt att känna sig obehövd, ouppskattad och tillintetgjord, som det gör för en människa som inte har tillräckligt med mat eller kläder. För vi vet inte om varandras utgångspunkt.

Jag undrar vad vi jagar. Vad jag jagar. Många av oss vill ha familj och barn, vill ha ett jobb vi trivs med och gärna vara framgångsrika där, Vi vill se bra ut, vi vill utvecklas mentalt och vi vill träna kroppen på gym. Vi vill behålla ungdomen, såväl fysiskt som psykiskt, samtidigt som vi vill visa på livserfarenhet som bara kan åstadkommas genom levda år.  Och så vill vi (eller tror att vi måste) vara tillgängliga. Jämt. Många känner att vi som föräldrar borde baka och pyssla, hänga i skogen och putta gungor, bygga lego och spela sällskapsspel.

Vi skäms att berätta att ungarna helst spelar på dator eller tv, med risken att andra tycker att vi är dåliga och inte simulerar till kreativitet. Vi tror att vi måste göra långkok och laga maten från grunden. Vi vill vara bullmammor samtidigt som vi fasar över socker i allt och alltid. Vi vill att våra barns ska lyckas; vi pushar dem ut i livet, vill ge dem det vi inte själva hade. Vi berättar för skolan hur de ska göra, eftersom att de inte lever upp till våra förväntningar om hur det ska se ut.

Jag är en av dem. En av er kanske. Jag vill liksom allt detta. Jag vill liksom vara lyckad. På de premisserna. Laga mat från grunden. Näringsriktig och nyttig. Jag vill vara omtyckt på jobbet. Vill att de andra ska tycka att jag gör ett bra jobb. Jag vill vara tillgänglig jämt; på jobbet och för barnen. Jag vill träna (eller???); Nåväl, jag vill ha en tränad kropp. Jag vill hålla kroppen och sinnet ungt. Jag vill ha ett städat och modernt hem. Jag vill att mina barn ska vara framåt (inte tokblyga som jag var), och våga prova saker. Jag vill hitta på roliga grejer; gå till skogen, cykla i terräng, skapa, pyssla, baka, leka.... Men jag orkar liksom inte. Jag gillar inte ens att leka. Men...

Det känns liksom som om det är förväntningen på dagens föräldrar. Att vara på topp jämt. Överallt. Vara både hemmafru och karriärist. Att sätta barnen först, och sig själv samtidigt. Gud nåde den som inte prioriterar "egentid". Gud nåde den som inte prioriterar sina barn.

Tänk om vi bara kunde vara lite mer nöjda. Lite mer här och nu. För min del handlar det mycket om att barnen är relativt små och jag är ensam med dem ganska mycket. Jag hinner liksom inte förverkliga mina drömmar avseende mig själv, samtidigt som jag ska förverkliga min mammaroll så som jag vill. Tänk om jag kunde vara här och nu, och känna att det är helt okej. Kanske bra till och med. Att acceptera att just nu är det jobb och barnen som gäller. Och om några år, när barnen inte vill hänga med mamma hela tiden, är det min tid att göra det där. Det som känns så viktigt och stressande nu. Tänk om vi kunde sätta upp rimliga förväntningar på oss själva och på livet. Och kommunicera dessa till dem som är inblandade i det kommande resultatet. Då skulle utsikterna för ett lyckat resultat bli betydligt större. Tänk om vi kunde rädda världen. Tänk om...

Det här...livet...

Nån vecka gammal text. Har tagit lite tid att våga tro på att hon har gett sig av, men det har varit lugnt nån vecka nu, så jag vågar nog... Hoppas...


Livet. Inte helt komplicerat. Att leva och att förhålla sig till.

Jag hörde någon säga att det finns ingen som på sin dödsbädd uttalat sista orden "jag borde ha arbetat mer...". Vanligare är väl att folk ångrar att de inte visat hur mycket någon betyder; att de inte tagit chanser som gavs; att de varit för sparsamma och rädda eller att de haft den stickiga offerkoftan på sig. Så lång tid att den växt fast.

Att leva som man lär. Ingen enkel ekvation ska gudarna veta. Det drabbar mig i familjelivet, i föräldraskapet, i jobbet och i förhållandet till mig själv. Varje dag. Att jag inte lever som jag lär. Att jag inte behandlar mig själv med samma råd jag skulle ge en vän i liknande situation. Att jag inte möter mina barn på liknande sätt som det jag vet i teorin är det bästa. Att jag gör val som går emot mitt förstånd. Rädsla, trötthet och ambivalens leder mig bort från det självklara. Sett från förnuftets sida.

Mitt liv är av eller på. Svart eller vitt. Bra eller dåligt. Arg eller glad. Trött eller pigg. Förvisso sällan pigg. Det är ganska skitjobbigt, om jag ska vara ärlig. Att vara såhär. Som jag. Jag har otroligt svårt att umgås med mig själv. Inte att vara ensam, det har jag stort behov av. Men att umgås med mig själv ihop med andra. Jag är liksom alltid för mycket. Antigen helt speedad, överglad, sprallig, pratig... Allmänt tjosanhejsan. Och sen. Rätt som det är brakar golvet och jag förvandlas. Till en trött, gnällig och arg variant. Som bara vill sova. Som bara vill bort. Som inte tillför något bra. Jag skulle kunna sträcka mig så lång att säga att jag hatar den Linda. Och då är hat inte något jag brukar ägna mig åt. Iallafall kommer jag inte överens med henne. Hon är inte jag. Jag är inte hon. Men ändå ska vi bo i samma kropp. Under en tid har hon regerat. Tagit över. Dragit koftan allt hårdare. Blicken alltmer ner i gatan. Orkar inte mötas, inte prata. För hon vet. Att allt som kommer ur munnen är bittert, trött och uppgivet. Eller rasar hon, och det finns det inget utrymme för.

Just nu sover hon. Och allt hon för med sig av förlamande trötthet, irritation, asocialitet och uppgivenhet. Jag vill inget hellre än att begrava henne. Ta farväl. På riktigt. Men... Jag får försöka förlika mig med att hon kommer ibland. Och ta vara på dessa dagar, veckor och månader när hon håller sig borta. Får fortsätta söka efter strategier att hantera henne när hon dyker upp... Och hoppas att hon drar ut mer på besöken...

Tänkt att finna sätt att hantera sitt liv på ett lagom sätt. Att ta det för vad det är. En lång och kort tid på samma gång. Oförutsägbart på många sätt. Förgängligt. Jag önskar att kunna ta livet lite mindre på allvar. Om ni förstår mig rätt. Att våga chansa. Att våga strunta i saker. Att våga hoppa på tåg. Och att hoppa av. Att välja det roliga. Att skjuta på vissa saker. Och att ta andra saker vid hornen på ett tidigt stadium.

Vi är ju här för att leva. Inte bara att andas och överleva. Vi ska ju leva livet. Suga ut det göttiga och njuta. Det är dags nu. Att ta och att ge. Att ta emot livet. Och att dela med sig till de som behöver. Alla kan göra något.

Passa på att i juletid ge gåvor som ger så mycket mer... Länkar till förra årets tips; de flesta funkar fortfarande. http://livetsdramaturgibyme.blogspot.se/2013/11/julklappstider-tips-som-varmer-manga.html

Upp och ner....ner och UPP!

Rapid cycling. Upp och ner. Ner och upp. Det har varit en tung period. Varvad med bättre dagar. Jag pratade med någon häromdagen, om en tredje person som drabbats av depression. Beskrivningen var att denne känner sig otillräcklig, klen, värdelös och misslyckad. Att världen antagligen vore bättre utan. Att allt det onda i relationer inte funnes, om inte denne person var inblandad. Att omgivningen tänker att man ska rycka upp sig; det finns ju andra som har det värre.

Den som har varit där. Där solen aldrig lyser. Där lyckan inte tar sig in. Där omvärlden stängs ute. Där energin är slut. Där tröttheten regerar och självföraktet frodas. Den vet. Att det inte går att rycka upp sig. Att det inte går att tänka på dem som har det värre. Att det inte går att spela längre. Och därför...går det inte att upprätthålla sociala relationer just då.

Det är ju en sjukdom. Säger de som vet. Så satans svår att förstå. För dem som står utanför. Och för oss som varit där. Det hjälper inte med Törnbloms eller Gunnarssons positiva tänkande. Det hjälper bara att sova. Att sova. Att sova. Att slippa vara vaken. Att slippa möta människor. Att slippa finnas. För en stund.

..............

Hela världen ska jag rädda. Hela världens bekymmer ligger på mina axlar. Mina elevers svårigheter ligger på mig att hjälpa dem igenom. Mina kollegors frustration ligger på mig att lindra. Min organisations tillkortakommanden ligger på mig att skugga över.
Men. Är det verkligen så? Det tror jag egentligen inte. Det står inte i min arbetsbeskrivning i alla fall. Men det verkar stå i min livsbeskrivning. Nån slags narcissistiskt drag; att tro att jag är så jävla viktig att jobbet rämnar utan mig. Halleluja!

Nåväl. Efter veckor av kamp så slog jag i botten i onsdags. Hoppas det iallafall, så det inte bara var en klippkant. Har varit så nära att trilla över under lång tid. Men nu. Hade jag inte haft barnen som ska till skolan varje morgon, då hade det skett mycket mycket tidigare. Tack vare barnen så funkar det ju, iallafall utåt sett, bra mycket längre. Eller...

Men. Nu vänder det nog. Efter onsdagen i sängen, stirrandes i taket med tinnitus från hell och alla andra härliga symptom, har jag börjat klättra. Jag har varit hemma från jobbet i två dagar. Delvis med sjuk son, men hade varit hemma ändå. Det var nog nödvändigt. Ett jävla nederlag, men nödvändigt. Jag hoppas verkligen komma tillbaka på måndag med nya tag. Och nya krav. På struktur. På arbetsbeskrivning. På arbetsgivarens förväntningar. För de förväntningar jag ställer på mig själv är inte hållbara.

Livet är en jävla prövning. Och ju närmre mig känslomässigt du står; desto mer skit får du höra. Jag vet inte... Men.. Försök tänka så; när jag gnällt mig genom din själ; att det är för att du betyder så mycket. Och. För att jag vet att du kan ta emot det.

Men annars är det bra... Många kompisar med hem från skolan, många fighter mellan bröderna bus och många funderingar på hur man gör när barnet vägrar göra läxor! Skönt med lite vardagsbekymmer!

Vem äger problemet?

Läste just Annika Hedås text i Svd. Tycker hon för fram en nyanserad bild i debatten om skolans problem. Läs hennes inlägg här:  http://www.svt.se/opinion/article2452171.svt

Det är väl ändå ett gemensamt ansvar att skolgången blir så bra som möjligt för barnen. Självklart måste man som förälder bevaka sitt barns intressen, och ibland kan det innebära att fråga vad läraren har grundat sitt beslut på. Att fråga och att ifrågasätta är skilda saker enligt mig. 

Sen måste ju vi föräldrar våga släppa det pedagogiska ansvaret till skolan, det är de som är professionella. Att skolan har ett fostransuppdrag är tydligt i läroplanen, sen är det viss skillnad på att fostra barn till samhällsmedborgare, mot att uppfostra barn i hyfs och självständighet. Men det betyder inte att det går att skilja från varandra. 

Barn är olika, en del går genom livet utan större bekymmer, några har svårt att läsa, skriva eller räkna och andra har svårt med sociala koder. De sistnämndas barnens funktionshinder kan inte skyllas på föräldrar eller dålig uppfostran, utan de barnen måste bemötas, tränas och få anpassningar för att klara detta. Precis som barn med "pedagogiska bekymmer". 

Sen finns det rötägg bland alla grupper. Det finns föräldrar som går över gränsen, det finns lärare som inte möter våra barn eller deras behov på ett respektfullt sätt, och det finns barn som ställer till det för att de inte har rätt stöd hemifrån. Men det går inte att klumpa ihop skolans bekymmer och tro att man löser det med att stänga ute föräldrar, eller klaga på lärarutbildningens låga antagningskrav. Det är ju förstås unika individer och alla dessa finns i en kontakt där hela systemet påverkar. 

Låt oss jobba tillsammans på ett konstruktivt sätt, istället för att tro att det är en grupps fel när det inte funkar. Barnets behov måste stå i centrum. Helt enkelt. 

Och... Kom ihåg att de allra flesta barn har det bra i skolan, att de allra flesta föräldrar har en god relation till lärarna och vice versa. 

Om utmattning, skolan, socker och döden.

Det har gått utför ett tag nu. Inte bra. Och med mina erfarenheter borde jag ju fatta att dra i bromsen när symtomen ger sig till känna. Borde. Vore det en vän som var i min situation skulle jag ju ge andra råd än de jag ger mig själv. Att skjuta fram problemet. Det går bra några dagar till. Jag fixar den här dagen. Jodå, jag måste vara med på det och det och det mötet. Vem tror jag att jag är? Messias? Jag ska rädda världen liksom. Ha.

Den förbenade tinnitusen är tillbaka. Ni vet, testbildstjutet all day long. Världens huvudvärk, åtminstone del av varje dag. Sur, irriterad, håglös och så jäkla trött. Den där tröttheten som inte går att sova bort. Men det går inte heller att hålla sig vaken. Och så ilskan. Lackar ur och får utbrott på barnen, på ett sätt jag inte haft sen tidig vår. Många klockor som ringer.

Men... Hur fasen gör man, när det till stor del är jobbet som stressar och pressar ur den sista luften ur lungorna. När jobbet är ett uppdrag som aldrig tar slut. När jobbet är ensamt och det är bara det jag gör som blir gjort. Är jag borta, då läggs det på hög och när jag kommer tillbaks är det ännu mer som stressar.

Kanske ska jag inte jobba med barn i skolan. Kanske bryr jag mig för mycket. Kan liksom inte släppa barn som har det svårt, vare sig det är hemsituationen eller skolsituationen som är tokig. Att se barn misslyckas dag efter dag för att vi i "en skola för alla" inte hittar rätt anpassningar för elever med beteendeproblem är en sorg. Ibland känns det som ett omöjligt uppdrag. Att anpassa undervisning i grupper om 25 elever, så att alla kan få trygghet, studiero och lära utifrån sina förmågor. Hur ska en ensam lärare få till det? Eller två pedagoger för all del?

Vi saknar inte alltid resurser i form av antal personal i skolan. Vi saknar rätt kompetens på rätt plats många gånger. De svåraste eleverna får inte den mest utbildade personalen som resurs. I många fall. De kanske får en mycket skicklig pedagog, som saknar tillräcklig kunskap om bemötande och anpassningar för barn med problemskapande beteende.  Absolut ingen skugga över pedagogerna i skolan idag. Problemet är organisatoriskt och kopplat till lärarutbildningen.

Att undervisa i en klass idag kräver en otroligt bred kunskapsbas. Och då till stor del utanför själva ämneskunskaperna. Det psykosociala arbetet tar stor plats i skolan idag, och kunskap inom neuropsykiatriska svårigheter blir mer och mer ett måste för att klara integrering för alla. Trots detta finns det väldigt lite av dessa bitarna med under lärarutbildningen, det saknas kompetensutveckling inom dessa områden på arbetsplatsen och skolan idag är fortfarande inriktad på att anställa pedagoger    Även i de fall där en beteendevetenskaplig eller specialpedagogisk utbildning vore betydligt mer passande.

Sååå. Återigen säger jag det. In med fler socialarbetare i skolan så att elever med behov av psykosociala insatser för stöd utifrån empirisk grund, och lärarna får möjlighet att fokusera på undervisning och lärande.

Sen var det en liten sak till. Jag är så urbota trött på allt som dyker upp om att vi själva skapar vår cancer genom kosten, att man dör i förtid av att dricka mjölk, att frukt är farligt, att vi tydligen ska leva på vispgrädde och majonnäs med en bit ekologisk svensktalande lax i. Ärligt talat så vet vi väl alla att vitt mjöl och vitt socker inte är bra. Vi vet oxå att man kan krocka med bilen, bli påkörd, dö av ett brustet kärl i skallen. Ska livet gå ut på rädsla för allt jävla mög som kan leda till att man dör nåt år tidigare? Det är ju inte så att man fått sitt slutdatum redan, så för mig kvittar de där åren för min mjölk i kaffet.

Jag fick provsvar igår och det ser ok ut. Biopsin misslyckades men läkaren säger att jag ska vara lugn ändå, så det är jag väl då. Om jag vill får jag förstås göra ny undersökning, men man kan ju inte vara hur nojjig som helst. Och om jag blir sjuk igen så ska jag inte gnälla. Då vet jag ju att det är mitt eget fel och får väl förbanna de salta fiskarna i hemlighet.

Annars är det bra. Over and out!

Kontrollbesiktning

Nu är det ett år sedan hela bröstet rök för att bli av med cancern. Resan inom sjukvården började i juli förra året, med undersökningar och operation av första knölen. Och massor av väntan. Sen rök nästa knöl i september. Och efter ännu en vänteperiod så rök alltihop i oktober förra året. Det känns som väldigt länge sedan. Strålningen var färdig i mitten av februari och sen har jag varit frisk. I princip. En jäkla vår med trötthet från hell, men under sommaren kom jag på banan igen.

Jag är så tacksam för att jag tog mig igenom detta på ett enkelt och ganska smärtfritt sätt. Jämfört med hur det kan vara iallafall. När jag tittar tillbaka på gamla meddelanden och saker jag skrivit, förstår jag att det inte var så lätt alla gånger. Igår snubblade jag över några bilder jag tagit längs vägen, och då höll jag på att spy. Hur fan kunde jag ens få på mig kläder? Och dessutom åka bräda en vecka? Med fullständigt skinnflådd armhåla efter strålningen?

Jag var ju bara rädd en gång under resan, och många gånger undrade jag vad det var för fel på mig som inte blev rädd eller ledsen. Väntade på att jag skulle bryta ihop, men det blev liksom inte så. Rädslan och funderingarna har istället smugit sig på ju mer distans jag fått till det hela. Jag har på nära håll fått inse att cancer faktiskt kan komma och inte gå att bota. Det väcker tankar om ens odödlighet. Jag fattar att det faktiskt inte bara händer andra. Även om vi gärna vill tro det. Men samtidigt kan man inte gå och oroa sig för sjukdomar hela tiden. Och det gör jag inte heller. Absolut inte. Det kommer i vågor, sen blir det lugnt igen. Tack och lov för det!

Imorron ska jag till Västervik för besiktning. Ettårsbesiktning. Ska bli riktigt skönt att få det kontrollerat, även om jag tänker att det finns ju inget att få cancer i. På den sidan iallafall. Det blir magnetkamera och ultraljud, för den typen som jag hade gömmer sig på mammografin. En slug fan med andra ord... Men bra att jag får kollas ordentligt. Så hoppas vi att jag slipper ombesiktning.

Kollade tillbaka lite i bloggen eftersom att jag inte mindes riktigt när jag fick de olika beskeden. Ramlade över ett inlägg från tiden efter den jävliga infektionen. Jag vet ju att jag är störd och har ganska puckad humor, men ibland undrar man ju lite vad som rör sig där under håret. Haha. Får väl skylla lite på morfinet... Hur som helst så kan jag idag skratta åt detta knasiga inlägg, utan att ringa Lanefeldt innan! ;-)

http://livetsdramaturgibyme.blogspot.se/2013/12/the-naked-truth-713.html

Marionetterna

Det sitter en herre i himlens sal,

och till hans åldriga händer

gå knippen av trådar i tusental

från vart mänskoliv han tänder.

Han samlar dem alla, och rycker han till,

så niga och bocka vi som han vill

och göra så lustiga piruetter,

vi stackars marionetter.

Vi äta och dricka och älska och slåss

och dö och stoppas i jorden.

Vi bära den lysande tankens bloss,

vi äro så stora i orden.

I härlighet leva vi och i skam

men allt som går under och allt som går fram

och allt som vår lycka och ofärd bådar

är bara ryck på trådar.

Du åldrige herre i himlens sal,

när skall du tröttna omsider?

Se dansen på dockornas karneval

är lik sig i alla tider.

Ett ryck på tråden – och allting tar slut

och människosläktet får sova ut

och sorgen och ondskan vila sig båda

i din stora leksakslåda.

(Marionetterna av Bo Bergman, 1903)