lördag 12 september 2015

Livet är enklare ur ett barns ögon...

Fem månader sen jag skrev sist. Haft lite torka och inte kommit till skott när det väl funnits nåt där. Men ikväll rusar tankarna, och möjligheten att skriva finns.

Det har varit Pride-vecka i Kalmar. Idag avslutades det hela med en ordentlig parad, vilken jag bara sett bilder av. Uppslutningen var enorm, vilket jag ser som ett stort steg för såväl hbtq som andra minoritetsgrupper. Människovärdet och rättigheter/skyldigheter/möjligheter ska vara lika för oss alla! Vi är inte där än, men alla steg framåt bör firas!

Mitt eget engagemang i Prideveckan har bestått i planering av aktiviteter för 6-10-åringarna i "min" skola, men framförallt har det varit i samtal med mina barn här hemma. Samtalen har kretsat en del kring prideflaggan, men också mycket om flyktingströmmen. Barnens skola har lyft detta på många sätt i veckan, och barnen är hyfsat uppdaterade. För dem är det ingen stor grej att alla är lika värda, och att vi som kan ska hjälpa dem som har det svårt. Underbart! När jag ska förklara vad Prideparaden är för något, bl.a. genom att säga att det finns människor som inte tycker det är ok att två tjejer eller två killar blir kära i varandra, så svarar bara grabben "Men herregud, varför bryr de sig ens? Det är väl var och en som bestämmer det. Om en kille gillar tjejer behöver han väl inte bry sig om ifall två tjejer gillar varann". 

Sen pratar vi om flyktingar, krig och politisk flykt. Vi har ju skänkt en del kläder tidigare år, så de känner till det hela. De samlade också ihop en del leksaker som de gav bort, eftersom att de hade så många själva. Dessutom vet de att jag jobbar med många barn, som kommit hit från andra länder där de inte kunde bo kvar. Jag berättar lite, även här, om att det finns människor som inte tycker att de har rätt att komma hit. Barnen är ju väl bekanta med tiggare, och till skillnad från oss vuxna på landsbygden, så är det ett fenomen som kom dem till känna i låg ålder. Alltså inte så konstigt för dem. För mig är det fortfarande ett jobbigt inslag i vardagen; brottas varje gång med ställningstagandet ge eller inte.... Barnen vill alltid ge, och undrar varför jag är så taskig när jag säger nej. Nåväl; flyktingarna... Barnen bara glor på mig när jag säger att de inte är välkomnade av alla i vårt land. Eller andra länder. De fattar liksom inte. Varför? Om vi har det bra och kan ge, och de har det skit och behöver komma hit; vad är problemet?

Jag är så himla glad och stolt över att mina barn har en sån laid back inställning till såväl flyktingar som kärlek på flera sätt. Att de har anammat en attityd som säger att alla har samma rättigheter att själv välja, och att de som har det bra med självklarhet hjälper andra när det behövs. Mina barn är ju relativt små, 7 och 9, och mycket kommer förstås att ske fram tills de blir vuxna. De kommer kanske gå igenom perioder där tvivlar på allt detta, men i nuläget är de öppna och toleranta. Det gör mig glad. Och stolt. Stolt som fan. 

Jag har kanske andra tankar ibland. Jag tvivlar emellanåt. På människovärdet. På lika rättigheter. Det är väldigt sällan, kan jag uppriktigt säga. Väldigt sällan. Men det händer... Jag är en sucker för kriminalromaner, och det ingår alltid mord och inte sällan sexualbrott mot barn. DÅ... Då är jag inte säker på min sak. Inte åt något håll. Jag är inte för dödsstraff. Det är för lindrigt på nåt sätt. Men jag kan ju både tänka kastrering och nån form av annan lemlästning. Ibland. Sen kan ju min hoppfulla och professionella sida ta vid, och tycka att alla har rätt att göra fel. Att alla måste få en möjlighet att rätta till och stryka över dåliga val. Men....Grova övergrepp mot barn... Där går även min gräns. Men jag vet i fan vad vi ska göra med dem som utsätter...

Men... Åter till människovärdet. Det är inte helt enkelt för mig att förstå att män vill gå i kvinnokläder, att någon känner sig född i fel kropp, och vill byta kön, eller att man inte vill identifiera sig med något kön alls.  Jag har inte varit där, så jag kan inte riktigt känna mig in i det, men jag kan ju likväl respektera att vi är olika. Den som inte har haft migrän, kan inte heller känna i hela sin kropp hur det känns. Den som inte är rullstolsburen har en aning om hur vardagen för denne ser ut. Men vi är väl lika värda oavsett om vi är rullstolsburna, homosexuella, cancersjuka eller flyktingar? 

Jag kan inte för mitt liv förstå, om någon skulle sitta och tigga dag ut och dag in, om denne inte verkligen behövde det. Eller att man kommer hit som flykting, med allt vad det innebär, utan att vara tvungen för att rädda sitt liv. Att alla barn som kommer till oss, ska behöva utstå tvivel, förtryck och rent hat, när de inte någonsin, någonstans, har valt detta själva. För mig finns ingen annan förklaring till dessa ovärdiga vistelser i vårt land, än ren och skär överlevnadsinstinkt. 

Du får tycka och tänka precis vad du vill. Men du får inte säga vad som helst. Enkla regler. Oavsett vad du själv anser i dessa frågor, så är det stort att ge sina barn en ärlig chans att skapa sin egen uppfattning om världen. När barnen är stora nog så kommer de att tycka som de vill, oavsett vad vi vuxna säger. Det vi kan ge våra barn idag, är möjligheten att finna sin egen väg, genom att möta och presentera världen med öppenhet. 

Vi vet ingenting om morgondagen. 

OAO/L


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar