fredag 25 juli 2014

Perspektiv och föräldraskap

Våren blev trött. Jag blev trött. Tröttare än jag ville erkänna. Dagarna gick till jobb och barn och hushållsarbete och sova. De två sista veckorna före semestern hasade jag mig fram på knäna för att kunna avsluta. Läkarna sa sjukskrivning och jag sa "nej, jag provar imorron också". Och nästa dag. Och nästa... Med facit i hand skulle jag förstått gått ner i tid åtminstone, men det är ju lätt att vara klok när man har perspektiv på saker och ting. 

Nu är det högsommar och jag har varit ledig. Jag är piggare och hoppas att det håller i sig även när höstens arbete tar vid. Snart är väl strålningen ur kroppen och det kan bli den vanliga tröttheten igen. Den som de flesta känner av från och till i livets villervalla. 

Var och varannan dag har jag velat skriva, men det har liksom inte blivit av. Men idag. Jag gör ett test här ute i den extrema värmen där jag upprättat en liten ocharmig plats i skuggan med goda vindar. Det finns så mycket att säga. Att ventilera. Om barn. Om cancer. Om tatueringar. Om allsång. Om föräldraskap. Om att inte känna sig i närheten av "good enough". 

Några härliga damer som jag jobbade med satt en dag och fnittrade vid bordet. Alla runt 60 och hade gått lärarutbildningen ihop. De pratade minnen från den tiden. Om vad de kallade klasskompisarna. Om tokiga upptåg och om studentliv. De fnittrade som små barn. Plötsligt sa den ene till mig; "man har alla åldrar i sig vet du". Så sant. Vi säger ofta "jag är xx år men känner mig som 25". Men. Jag är snart 40 och känner mig ibland som 60. Fast det vet jag ju inget om. Men jag känner mig också som 17 ibland. Ser ut som sjutton ibland också! När jag var 17 jobbade jag med att packa korv på Scan om sommaren. Så otroligt kul. Jösses vilken upplevelse och vilken positiv väg in i arbetslivet. Åldern jag oftast återkommer till är mellan 20-25. Då jag jobbade säsong i Åre, Stockhol och på Öland. Herre gud vilken upplevelse. En blandning av total lycka och misär. Som vi levde. Vilka människor vi mötte. Några finns kvar än idag som mina närmsta vänner. Ni vet såna som man kan vara ifrån i flera år, och när man väl träffas är det som igår. Underbart! Men... 

Allt för många dagar under den här semestern har jag regredierat och blivit tre år. Ibland  fem. Ingen charmig upplevelse. Jag som inte ens minns särskilt mycket från min barndom. Mest det jag fått återberättat av familjen. Mindre angenäma drag. Jag går ner till barnens nivå. Gör det jag ju vet är så himla fel. 
Att skrika åt barnen att de inte ska skrika. Att kasta saker i golvet när trycket blir för stort, för att i nästa sekund säga till ungarna att de inte får kasta saker. Att inte orka hålla lugnet när juiceglaset "råkar" sparkas ner från soffbordet. Att svara barnen med samma mynt som jag fördömer i deras beteende. 

Det blir för ofta nu. Att jag inte pallar. Att jag tjurar ihop för att de vägrar åka till stranden. Att säga att nästa år tar vi inte så här lång semester eftersom att sommaren är sol och bad. För det vill de ju ändå inte. Jag blir så trött på mig själv. Önskar mig en plats på ett uppfostringshem för föräldrar och barn. Med nån supernanny som vägleder mig i föräldraskapets vedermödor och i att hantera frustrationen. Inte en föräldrakurs bara. Teorin har jag dessvärre för mycket av, det är praktiken jag behöver. 

Sen kommer kvällen. Eller en fin dag. Lugnet. Barnen umgås med varandra på ett bra sätt. Hjälper varandra, skrattar ihop, hittar på saker. Utan att slåss, utan att få utbrott a la Etna, utan att säga alla de där fula elaka orden. När vi har det mysigt och trevligt och gosar ner oss vid läggdags. När lugnet äntligen kommer och vi kan prata lite. När de har tid att prata lite med mig. Berätta om sig. Vad de har funderingar och kloka tankar. När vi alla är extra fina som för att "göra förlåt". Ingen vill somna osams. Det ska inte ske. 

Efteråt kommer det dåliga samvetet. Perspektiv på dagen. Ångesten över ännu en dag av bråk och att vara så dålig i rollen. Rollen som förälder. Hur kommer man upp igen? När stresströskeln för alltid verkar ha sänkts till nån slags lägsta nivå. När tentaklerna är ute och jag reagerar på allt. När alla ljud äter sig in i skallen och startar en process som inte går att stoppa? När det inte går att stänga av intrycken. Hur vet man vad som är lagom ställda krav? På barnen. På sig själv? 



måndag 7 april 2014

Radioprat och mellarum

Jahaja... Helt plötsligt ökade förståelsen för politikers, kändisars och annat löst folks, ibland fullständigt puckade, uttalanden i media. Blev uppringd av lokalradion P4 Kalmar idag, med anledning av mitt debattinlägg i Barometern (finns länkat i föregående inlägg). Förberedelsen inför samtalet var i princip att vädja, muta samt hota barnen (med indragen speltid, vad annars?) att vara tysta i typ fem minuter. Inte en helt enkel utmaning för dessa två.

Väl på tråden så kom frågorna som jag inte alls hade tänkt mig. Och så svaren då, med en sekunds betänketid kan det bli vad som helst. Nånstans är jag glad att jag lyckades byta ut jävligt mot tråkigt på en nanosekund, att jag bara drog täppta-näsan-inandningen högt och ljudligt typ fem gånger, samt höll mig ifrån både sarkasm och ironi i stundens hetta. Och så denna underbara dialekt som krona på verket! ;-) 

Här kan du lyssna, ca 38 min in i programmet; http://t.sr.se/1hxKLmO

Innehållsmässigt så har jag redan fått börja formulera min replik på min replik så att säga. För att förklara mig. försvara mig. Och utvidga min syn på problematiken. För ett år sedan skrev jag ett inlägg om socialt arbete i skolan. http://www.barometern.se/reagera/debatt/socialt-arbete-ar-viktigt(3721177).gm  Den gången fokuserade jag på den snäva mallen som gäller i en skola för alla, och hur mycket socialt arbete som utförs i skolan varje dag. Frågan jag ställde mig då var hur det skulle se ut om det fanns fler socialarbetare i skolan, som arbetade med det som de är utbildade för, parallellt med att pedagogerna får mer tid att utföra sitt huvudsakliga uppdrag; undervisning och lärande.

I dagens prat blev det fullt fokus på Barn- och ungdomspsykiatrins tillkortakommanden. Tyvärr är detta något jag hör nu, i efterhand. Likaså ger jag exempel som kanske inte kan ses som representativa för den psykiska ohälsan i stort. Nåväl. Fyra minuter på ett sånt här ämne blir ju... Fyra minuter. No more, no less. Inte lätt att oförberedd få fram kärnan i problematiken då. Sen är jag (och fler med mig) av uppfattningen att Bup inte tar emot elever som vi inte anser oss klara i skolan, men hela bekymret ligger inte där.

Som sagt, nytt uppslag bakom pannbenet. As usual. Denna gång med fokus på samverkan kring barn med psykisk ohälsa och/eller social problematik. En sammanslagning av mina två inlägg så att säga. 
När ska vi lyckas med föresatsen att sätta barnets bästa i främsta rummet? Såväl sociallagstiftning som barnkonventionen kräver detta av oss, men hur ser det ut i verkligheten? Hur ska vi lyckas om ingen kan ta ansvaret? 

Psykisk ohälsa, sociala problem och skolbekymmer går ofta hand i hand. Det ena kan leda till det andra. Även om skola, socialtjänst, Bup m.fl. har särskilda uppdrag och kompetenser, så är barnet en individ. Oavsett problembild så går det inte att dela barnets bekymmer och säga att var instans tar sin del. Barnet finns även i mellanrummet, men vem tar ansvaret där?

Psykisk ohälsa hos barn

Debattartikel i Barometern 23/3. Mycket viktigt att uppmärksamma bristerna i vården för barn med psykisk 
ohälsa. Lite hoppfullt iallafall, när landstingsrådet lyfter bristen.

http://www.barometern.se/reagera/debatt/var-kommer-barnen-in(4216989).gm

Och så måste ju jag tycka till...

http://www.barometern.se/reagera/debatt/barn-med-psykisk-ohalsa-har-ratt-till-vard(4234312).gm

onsdag 2 april 2014

Idag är möjligheternas dag


Tillhör du de alltför många i vårt samhälle som saknar faktisk kunskap om Autism, Asperger, ADHD och andra neuropsykiatriska svårigheter? 

Kanske baserar du dina tankar om detta på sånt du tror dig veta eller sånt som andra minsann hört? 

Passa på att göra Dagen idag till dagen då du börjar samla på dig faktisk kunskap. Empirisk kunskap istället för uppfattningar från gemene man.

NP-svårigheter innebär funktionsnedsättningar inom vissa områden, och dessa KAN INTE uppfostras bort eller "skärpas till". Lika lite som en döv kan skärpa sig och lyssna eller en förlamad kan gå en liten bit. 

Nix. Dessa svårigheter kräver annorlunda pedagogik och annorlunda bemötande än gängse uppfattningar om barns behov (och vuxnas också förstås). Det kräver anpassningar i livet. 

Låt Dagen idag bli dagen då vågar utmana den gamla uppfattningen att "barn gör rätt om de vill". Börja leka med tanken att "barn gör rätt om de kan". för alla vill lyckas, men alla har inte tillräckliga förutsättningar. 

Genom träning och rätt bemötande kan dessa individer ges en möjlighet att fungera bättre i gruppen och växa upp med en god självkänsla. Tyvärr är det inte så idag. Barn som ständigt kritiseras, får skäll, straffas, inte passar in etc. bryts sakta ner inombords.

Genom ökad förståelse kan föräldrar till extra krävande barn ges avlastning i vardsgen. Genom att du förtsår att alla barn inte funkar likadant. Och gudarna sla veta att det är en utmaning. Att förstå. För den som inte har ett sådant barn inpå sig i vardagen. 

Hur vill du att barn ska känna sig i möte med dig? Hur vill du att människor i allmänhet ska känna efter möten med dig? Vad vill du att de som mött dig har med sig om tio år, när de tänker tillbaka på dig?  

Den bästa tiden att plantera ett träd var för tjugo år sedan. Den näst bästa är idag. 
Låt dagen idag bli dagen då du vågar utmana dina föreställningar! 

Här finns kortfattad information att starta med! I högerspalten väljer du diagnos och börjar din resa till mer förståelse? Lycka till! 

http://www.attention-riks.se/index.php/npf1.html


fredag 28 mars 2014

Nä nu jäklar

Det blir en del klagosång här. Och klagar jag inte på mitt eget så är det på samhällsstrukturer och allmänna dumheter. Men nu jäklar. Idag ska jag inte klaga. Tvärtom. Jag ska säga det jag har fått glädjen att känna varenda dag denna vecka. Att jag har ett så himla givande jobb. Och så in i helsikes trevliga och roliga och tokiga arbetskamrater. Jag har ju gillat mitt jobb mest hela tiden, men just denna vecka har det slagit mig så många gånger. 

Idag på morron när jag gick från bilen så mötte jag en pappa som lämnat sina barn. Oj så glad du ser ut, säger han. Ja, det är ju fredag och solsken säger jag lite snabbt. Och så var det, vilket kändes bra. Men sen kom jag på att det där fåniga leendet har funnits där mest hela tiden i veckan. För att det är så kul att vara där liksom. Jag får förmånen att träffa så många härliga ungar och en hel del härliga föräldrar också för den delen. Visst är del en hel del svåra saker att hantera. Men det är min uppgift, och jag kan verkligen känna glädjen i att ibland få känslan av att kunna göra en liten liten skillnad för någon. 

Nog är det mycket att göra. Det är det alltid, men efter tre månaders frånvaro så är det extra mycket kan jag lova. Det gäller att prioritera, vilket inte är varken lätt eller kul. Allt känns viktigt fast på olika sätt. Men det är bara att gilla läget och göra det jag kan just här och nu. Sen finns ju den vanliga risken att köra slut på all energi på jobbet, vilket inte gynnar hemsituationen. Jag ska verkligen försöka hushålla lite på jobbet så att det räcker hela dagen. Jag är iallafall inte lika dödens trött varje dag jag kommer hem, och det är ju positivt. Då går det åt rätt håll!

Nu ska jag ta och packa lite grejer innan jag stoppar kidsen i säng. Imorron ska jag nämligen checka in barnen hos mina föräldrar och mig själv på hotell! Ska möta upp kär vän på halva vägen och bara äta, dricka, tjöta och sova! Lyxigt värre!


söndag 23 mars 2014

Ibland är en knuff bara en knuff

Dagen idag blev en sån där dag. En dag att fundera alldeles för mycket på det ser ut i andra hem. I hem där det bor barn som kan leka eller pyssla eller spela utan att slå ihjäl varandra. Typ. Som bråkas som syskon gör; lite lagom ibland. Kanske inte ens slåss? Kanske är sams eller struntar i varandra flera dar i sträck. Finns de?

Dagen började fint. Vaknade av pling på dörren och raskt därpå går larmet. Det tjuter ganska högt kan jag intyga. Det var morgonpigga grannbarn som ville leka, och lika pigga barn som öppnade dörren. Som var larmad. Eller... Morgonpigga? Upptäcker att klockan är halv tio. Tack för det X-Box! 

Raskt upp och inser att tiden för att städa, som var planen, är knapp eftersom att vi ska få besök efter lunch. Gör ett halvhjärtat försök att få grabbarna att plocka upp legot på övervånigen och efter en stund lommar de upp. Självklart börjar de bygga istället för att städa. Kompisar kommer för att leka. Det går bra. En stund. Sen börjar illbattingen. Retas. Tar saker från de andra. Tar sönder grabbarnas stora byggen. Mamman ömsom gapar, ömsom lockar med annat. Försöker städa men med avbrott för sjutusen medlingar tar det sin tid.

Ute kör de kick-bike. En säger till en annan att "du åker sakta" varpå denne blir ledsen och de andra kommer in och berättar. Ut och säga till. In och städa. Två minuter senare; samma sak. Han pratar bebisspråk till oss. Eeee va? Spelar det någon roll? Efter femtioelva medlingar, hot om att inte får vara med, konsekvens att faktiskt inte få vara med, vädjande om att vara rädd om sina kompisar, att sluta att reta upp dem.... Efter detta för jag in ett nytt inslag i medlingarna. Denna del riktar sig till de övriga i gänget, inte illbattingen i första hand. Det gäller förmågan att ibland strunta i saker och ting. Att inte låta varenda litet sketet ord, eller en liten petning i sidan, leda till värsta gnäll och skvallerhärvan. Detta triggar antagligen illbattingen ännu mer och gör även mamman ännu mer utled. Och gör ju själva leken ganska tråkig också. Antar jag.

Nu menar jag inte att det är okej att vara elak eller att slåss. Absolut inte. Men nästan lika viktigt som det är att träna våra barn i att man inte får vara elak, är att träna dem i att sortera bort vissa saker. Genom hela livet kommer de att möta människor som faktiskt inte alltid är snälla. Det kan komma förflugna ord, och känslan av att vara oförrättad kommer att dyka upp mellan varven. Ju mer styrka barnet har i sig själv, desto mindre plats kommer detta att ta i livet. Det är ju inte helt ovanligt att möta även vuxna med detta bekymmer; att inte kunna låta något rinna av. Att ta allt direkt personligt rakt in i hjärtat. Och lomma genom livet med en ständig känsla av att vara förfördelad. 

Nä, nu är det dags att vi jobbar på med att stärka barnet inför livet. Vi kan inte fortsätta vaddera dem i bomull, eller vaddera stolparna längs vägen (om de cyklar in i den...), hela uppväxten. Då kommer antagligen skoltiden bli en pina och vuxenlivet likaså. Vi behöver nog alla lära oss att känna lite lagom likgiltighet inför vissa fenomen. Om någon knuffat till mig lite i kön måste jag ju inte vända mig om och klippa till (mycket hårdare förstås) eller säga några väl valda ord. Ibland är en knuff bara en knuff. Inte en genomtänkt elak handling från ett barn till ett annat. 

Ibland, när jag är riktigt trött, kan jag nästan känna att det är bättre när de klipper till varann och sen är de vänner igen, än att höra på det eviga gnället och skvallrandet om "han gjorde det" eller ännu härligare när man stövlar in vid dagishämtning och möts av en duo som bara måååååste berätta "Veeeeet du vaaaaad? Idag skrattade V när jag ramlade". Oj då, det var inte snällt. Hur gick det med dig? Var det någon vuxen som hjälpte dig? "Nä, jag slog mig inte. Men vi har berättat för fröööööken". Ok, så då är saken utredd? "Jaa". 

Självklart blir dessa tankar otroligt levande när man har ett barn som har mycket svårare med impulskontroll än gemene unge. Som vill leka men som inte alltid förstår de mer långsiktiga konsekvenserna av att vara en retsticka. Som inte kan bedöma sin egen styrka och lätt blir för hårdhänt. Gudarna vet att jag kämpar, men det är inte lätt att hålla mitt eget humör i schack.

Sen. Som i ett trollslag vänder det. De spelar ihop. Samma gäng. Det går utmärkt. Vi äter ihop. Det funkar jättebra. Även om mina ungar inte har hälften av gästbarnens lugn och harmoni vid bordet. Illbattingen försvinner successivt och fram kommer den skojiga supermysiga gullungen som han ju är. Vi går ut och jobbar lite i trädgården, han och jag. Klipper tre fulla säckar med döda blomstänglar, gräs och grenar. Han kör lite på sina nya inlines också. Från att igår inte kunnat hålla balansen så bara kör han iväg. Härliga unge! 

Sen kommer andra gäster. Och det fortsätter. Funkar bra ihop. Leker. Spelar. Busar. High life, det är det nästan alltid. Hög ljudnivå och snabba kast, men de har roligt. Får prata av mig om dagen med en god vän. Prata om svårigheterna med att vara förälder. Om att känna sig värdelös och misslyckad. Om frustrationen över att det lugna syskonet kommer i kläm när man har ett explosivt barn i familjen. Så mycket skit som landar på båda eftersom att de triggar varann. Men som inte händer om det lugnare syskonet är ensamt. Det är skönt att prata med någon som vet. Hur det är att ha ett lite extra utmanande barn. Ett barn som inte lär sig av sina misstag, eller genom att "man bara säger till". Thank God. Nej, thanks mom, menar jag. För att jag kunde gå och träna ikväll. Ett pass body pump för att rensa skallen. Återfå lite energi. Ladda om. 

För det mesta så klarar vi oss bra när pappan är borta. Det blir mycket logistik och planerande för att få ihop dagarna, men rutiner är inte bara av ondo. Kvällarna blir förstås ensamma, inte så kul alla gånger, men å andra sidan blir stunden mellan barnens läggning och min egen ganska kort. Att vi fixar det hyfsat bra ändå är för att vi har familjen nära som rycker in både nu och då. En stund om jag ska träna, ta grabben till piano-lektion när jag jobbar, möta upp med barnet om vi ska på läkarbesök i stan.... Utan min familj så nära hade det varit väldigt svårt mellan varven. Att leva ensam med barn kräver nån slags nätverk om man ska behålla förståndet. Iallafall för mig. 

Tack o lov så kommer det alltid en ny dag. Och tack igen för att jag faktiskt har förmågan att börja om nästa dag, med tron på att det ska bli bra. Att vi kan komma in i bilen utan ett tiominutersbryt för att bilkudden står på fel plats. Utan ett världskrig om överdragsbyxor i regn. Utan en explosion när man inser att det inte går att ta hem en kompis från dagis just idag. 

Imorron är en ny dag. Och idag har jag ju turen att ha haft det fint i några timmar innan läggdags, så jag är omladdad allaredan! 


lördag 15 mars 2014

Plötsligt händer det

Härligt att ha huset fullt av glada barn! Sex fina kids mellan fem och åtta. Tre grabbar från klassen sitter och spelar online med varandra. Sociala på sitt sätt. En ständig diskussion förs om vart de ska gräva, vilken metall de hittar, vilka kläder de ska ha.... De är otroligt kreativa. De lite yngre förmågorna har lekt doktor en lång stund. Jag har just blivit undersökt för min onda mage och min onda handled. De sövde mig men sen hände nåt konstigt. De snurrade runt mig och så fick jag någon slags rumpmassage. Märklig behandling. Måste varit någon slags alternativmedicin. Nu ritar vi av pengar på gammalt hederligt vis. Ni vet, peng under papper och en blyertspenna att stryka med. Ute blåser man nästan bort.

Gubben drog till gymmet och, sen till stan så kusten var klar för... Städning med dammtorkning. Ni som fattar. Skillnaden mellan att torka av och torka rent. Damma runt och damma rent. No more information just nu. Sen har jag tvättat och vikt tvätt (som mannen fick gå ut med). Tråkigaste av allt; att få ut kläderna i respektive garderob. 

Lite pannkakslunch med glada, pratiga och hungriga barn. Underbart att höra deras diskussioner kring bordet. Härligt att se god aptit, vilket inte alltid är fallet. Nu smiter jag undran med lite skrivande och kaffe. Inväntar mannen som är och shoppar för att själv masa mig till gymmet. Inte för att jag har nån inspiration, utan för att jag måste. Nyttja mitt medlemskap. Och kalasa bautamycket godis ikväll, med lite mindre dåligt samvete. Detta ständiga samvete... Varför kan man inte bara släppa de,t efter snart fyrtio år på tronen? På jorden menar jag. Jakten på den platta magen, den fasta röven och de slanka låren. Hahahaha! Dream on. 

Så till det väsentliga. Dagens text är något jag för tre år sen aldrig hade kunnat drömma om att skriva. Eller att få uppleva. Under den (alltför långa) perioden i mörker fanns sånt inte på världskartan. Att orka. Massa barn i huset. Ljud överallt. Spring in och ut. Skor rakt över nytvättade golv. Pannkakor på golvet och godis i soffan. Då. Var det en kamp att bara ta mig ut genom dörren. Få på två små herrar kläder mitt i den härliga tiden av trots, springa iväg och kan-själv. Att dessutom orka vara social. Hu vad det tog av krafterna. Men det fattade jag inte då. 

Jag har vänner som går igenom delar av den mardrömstid som jag upplevde när killarna var små. Självklart spelade den j**la depressionen stor roll. Att det fanns noll energi. Att börja varje dag på minus. Men... Man behöver inte falla så djupt som i depression för att träffa på dessa känslor. Då tänker jag att det är viktigt att förmå sig att be om hjälp. Professionellt och i nätverket. Kanske för att sova ut. Eller städa. Eller läsa en bok eller ta en fika. Gå till gymmet eller sortera frimärken. Själv. Fylla på. Detta var nog mitt största misstag då. Att jag inte orkade, fattade eller förmådde att ta mig ut. Trodde jag var dömd att för evigt vara en sur, arg och trött deprimerad mamma. Bara mamma. Inget annat. Inget eget. Inget som var jag. Som jag var från början. Det var inte att jag inte hade möjlighet att komma ut. Absolut inte. Hade och har såväl man som många nära och kära som hade kommit när som helst. Men. Jag kunde inte be om hjälp, inte ge mina behov nån plats, inte ens identifiera några behov. Mer än att sova. 

Så här i efterhand vill jag så gärna kunna förmedla någon slags hopp till er som befinner er där. Eller någonstans i närheten. Att tappa bort sig själv. Att tappa sugen. Att känna sig kapad och uppäten av högre makter. Eller små varelser. Att förlora sin identitet. 

Det kan bli bättre. Det kommer bli bättre. Med stöd och ett jäkla kämpande. Jag har inte kommit hit där jag är idag utan ett jäkla kämpande. Att utmana mina egna krav och förutfattade meningar. Att kämpa med att värdera mig själv högre och att förstå att det jag investerar i mig själv investerar jag i mina barn. Barnen har rätt till en mamma som mår bra. Som orkar. Och som kan visa på vikten av att göra sånt man själv mår bra av. Även som vuxen. Att barnen blir större och mer självständiga har också påverkat min läkning. Många säger "små barn, små bekymmer", men det är inte så för alla. För mig är det betydligt enklare nu. Sen följer ju utmaningar i alla åldrar och de kan man inte skratta bort alla gånger. Men att ta hjälp när det verkligen behövs gör oss bättre rustade för att möte dessa perioder.

Att ha såna här dagar, att få känna lycka över att pula i hemmet och omges av barn. Det är fantastiskt. Jag suger åt mig energi och ska spara den i minnet till en dag då jag inte har samma ork. Dessvärre kommer ju de dagarna. Som slår ner mig. knockar mig. Ibland blir jag rädd, det blev jag i måndags. Att jag ska trilla ner. Dit. Igen. Aldrig. Aldrig. Aldrig mer. 

Jag har lärt mig så jäkla mycket om mig själv under denna resa. Jag har förändrat så mycket av mina föreställningar om ett gott liv. Ibland tänker jag att jag har slappat till lite väl i hemmets vrå, men det får jag nog leva med. Och kanske kan jag ha mer ordning när barnen blir större. Om lärdomen var värd det? Nej. Aldrig någonsin. Men det som har varit har varit och går ej att sudda ut. Men vi kan välja att ta med det goda som ändå kan komma ur nåt riktigt jobbigt. 

Så. Se till att ta emot hjälp. Från vänner, familj, grannen, socialtjänsten, psykiatrin, BHV, whatever. Du och dina barn har rätt att må bra. Är värda att må bra. Klarar du inte av barnen måste du ta emot hjälp från någon. Samhället har stöd om det inte finns något nätverk. En period. Hur motigt det än kan vara. Att bryta den onda spiralen kan vara omöjligt på egen hand. 

Det är starkt att våga be om hjälp. Att våga säga att "jag fixar inte detta själv just nu". Vi behöver varandra. Idag kan jag känna mig nöjd med att be om hjälp. Att någon annan får känna att den kan hjälpa och göra gott för mig. Precis som jag njuter att av kunna hjälpa andra. 

Det ligger i människans konstitution att inte klara allt ensam. Vi är i grunden sociala varelser och därför ska vi söka oss till varandra. För att ge och få. För att finnas till för andra och låta andra finnas för dig. Se det som en gåva att låta någon vara din klippa i stormen. Att följa dig en bit på vägen. Att vara din livboj. Det är en fin känsla att ha fått förtroendet att hjälpa en vän.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.
I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.
(Erik Blomberg)