Det finns så många barn. Som inte får det de har rätt till. Det de behöver. Inte ens det mest grundläggande. Mat, adekvata kläder, sömn, kärlek, omsorg.... Respekt. Barn här i Sverige. På min skola. På många skolor och förskolor.
Jag funderar på om vi agerar för sakta. Ibland är det så. Den ständiga balansgången mellan familjens integritet och våra farhågor. Ibland är det solklart, men ofta mer diffust. Vi funderar. Diskuterar. Pratar med föräldrarna. Påminner om frukost och sovtider. Om varma kläder och någon som hämtar barnet på fritids. Någon vuxen. Många syskon får ta stort ansvar för sina yngre syskon. Vart går gränsen för ansvar och för stort ansvar? Att lära sig eller att få vara barn.
Andra barn har rena och hela kläder. Kommer i tid och gör läxorna. Har kompisar i skolan och arbetar enligt lärarens instruktion på lektionen. Kanske händer något. Något litet på rasten som det ska nystas i. Jag följer upp efter en vecka. Har ett förtroligt samtal med eleven. Får höra hur det är. Hemma. Separerade föräldrar. Ta hand om småsyskon. Vill inte. Vågar inte säga nej. Rädsla. Vad kan hända? Vill bo hos den andra föräldern. Egentligen borde hon väl bli glad. Hon säger att hon inte vill att jag ska bo där. Barn som kämpar på. Som verkar ha det bra. Som fungerar utåt sätt. Som är trasiga inuti. Som inte får vara barn.
Om vi kör lite för fort eller parkerar lite fel blir det böter. Ganska snabbt stora böter. Förskingrar du pengar blir det kanske fängelse. Använder du narkotika kan det bli samma straff. Missköter du ekonomin kan det bli betalningsanmärkningar. Anmärkningar som gör att du inte får ta lån. Missköter du dina djur kan de omhändertas. Ibland avlivas. Du får djurhållningsförbud. Många licenser av olika slag dras in om du inte följer reglementet. Ska du adoptera barn ska du gå föräldrautbildning. Och utredas. Visa att just du är lämplig. Ska du adoptera ett syskon ska du gå igenom samma process igen. Och dessutom visa i bilder att du har tagit hand om tidigare barn på ett tillfredsställande sätt.
Sverige är ett reglernas land. Vi älskar regler. Lag och ordning. Brott och straff. Kontroll. Men.... Vem kontrollerar alla oss föräldrar som lyckats skaffa barn utan hjälp. Utan insyn. En del skaffar ett. Andra tio. Ingen kollar om de första fem mår bra innan du skaffar nummer sex. Som förälder behöver du inget lämplighetsintyg eller körkort. För att bli förälder krävs inte mycket av dig. Grundläggande kunskaper i biologi och en kropp som är redo.
Visst finns det skyddsnät. Alla vi som jobbar med barn har ju anmälningsplikt vid oro. Alltså inga bevis. Men... Vill familjen inte inse bristerna eller ta emot stöd krävs det otroligt svåra förhållanden för att barnet ska få sina behov tillgodosedda. Glappet mellan frivillighet och tvång är oerhört stort. Ibland blir jag trött på detta. Att vi kämpar och kämpar för barnen som behöver, men ingen har makt att göra något. Inte för barnen som "bara" har det halvtaskigt. Eller ganska skittaskigt men ändå inte med fara för livet. På kort sikt.
Jag är inte för tvång egentligen. Men vad gäller barns välmående borde samhällets befogenheter öka. Barnen borde ha rätt till ett gott liv och föräldrarna borde tvingas ta emot föräldrastöd om detonerade funkar för barnet. På ett hyfsat tidigt stadium. Med hot om att föräldralicensen annars dras in och du får boka tid för ny uppkörning om ett år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar