Den första dagen

Semester. Ni vet, veckan före semester. När kroppen och hjärnan är så inställd på ledigt. Det känns liksom som om det inte skulle gå att jobba längre. På något sätt. Man räknar ner. Sista måndagen. Check. Sista tisdagen. Check. Sista... Och så äntligen! Fredag eftermiddag. Låst och larmat. SEMESTER! 

Idag är en ny dag för mig. Eller igår egentligen, men då var jag full av morfin och ledsnad. Jag har sovit idag. Man och barn for till simhallen och huset var tyst och lugnt. Försökte läsa men kroppen vill bara sova. Syrran kom några minuter och fick höra mig svamla, några timmar senare kom mor och såg till att jag fick i mig något att äta. Och prata lite. 

I takt med att morfin och narkos går ur kroppen så smyger sig verkligheten inpå. Drömmen och skojandet om nya schyssta bauta-lökar sätts i ett annat perspektiv när det inte finns nåt att byta med. Att "bara" ta bort det andra oavsett om det är sjukt eller ej, är inte ett lätt beslut när det väl gäller. Jag vet att det måste bort, och det är inte bröstet i sig som är svårt att vara utan. Men det blir en symbol. För något svårt. Och något jobbigt som väntar. På vägen mor att bli frisk. Inte bara för mig.

I eftermiddags tog jag en promenad. Min första med denna kroppen. Tog en dusch. Min första med nya kroppen. Vill inte se men vågade titta. Måste. Nya bandage. 

Första lördagen på något sätt. På väg mot en fisk kropp och nya semestrar att räkna ner till. Idag är stegen lite lättare än igår. Tack och lov gör såret inte särskilt ont och jag ser mig själv på gymmet om några dagar. Om så än bara söndagspromenerande på löpbandet. 

En ny resa. Op 3. Dag 2.

Livets dramaturgi. Så fick bloggen heta i våras när jag hade behov av att skriva. Nån slags sätt att bearbeta och förklara delar sv det jag upplevt under några tuffa år i depression och mörker och maktlöshet och skuld.

Jag hade fått möjlighet att prova en stämningsstabiliserare som visade sig vara en god hjälp för mig. Jag slapp de ständiga svängningarna neråt men fick ändå behålla mitt glada jag. Ibland för glad och speedad för min omgivning, men sån är jag. 

Livet har varit snällt mot mig sedan våren, och är det fortfarande på många sätt. Dock tar tillvaron nu en ny vändning för mig och min familj. Bröstcancer. 39 år. Inte by the book, men det hörs mer och mer om "yngre" som drabbas. 

Jag börjar dela min upplevelse här idag av flera skäl.  Egoistiska för att jag älskar att skiva och vill gärna att nån läser. Men oxå för att berätta för er som undrar hur det går och hur jag mår, som bryr er så mycket och kommer att kämpa med mig. I nöden märks hur många det finns runt omkring som bryr sig om. Mina familjer förstås. Vänner. Arbetskamrater. Andra har egna upplevelser som väcks till liv och väcker omsorg. Några är (som jag) lite nyfikna och blir berörda av situationen utan att egentligen känna sig så nära. Någon kanske själv har varit här. Eller är i början av en liknande resa. Eller väntar på första svaren om det verkar vara gott eller ont. 

Ni är alla välkomna att följa med på resan. Att fråga. Att våga vara som vanligt. Att bara finnas. Jag bryr mig så mycket om er, och glömmer jag att fråga hur DU mår så berätta ändå. Jag vill veta. 

Fuck cancer

Fick denna från en vän. Den kommer nog att behövas ibland. Just fått mitt första vredesutbott för en bagatell och fattar att det nog inte är det sista. Denna väntan. Alla funderingar. Dessa stämningssvängningar. På en sekund.

När dagen är tung

och livet känns kallt

är det svårt att se

en mening med allt.

Så ensamt det är

att bära en sorg.

Men bördan kan lätta

med andras försorg.

För tankar kan värma

och ord göra gott.

En blick kan berätta

att någon förstått.

Så känn att du har

ett stöd i mig.

För det ska du veta

- jag tänker på dig!

Fredagsmys

Sonen på 7,5 år har en längre stund försökt få mig att komma och sitta i soffan framför tv:n. Jag sitter vid matbordet som är precis bredvid. Kanske är det tre meter mellan oss. Jag sitter och skriver lite vid datorn och vill göra klart men han insisterar. Säger att det är liksom inget fredagsmys om jag inte sitter där. Mammahjärtat stänger direkt ner jobbmailen och sätter sig i soffan.

En ligger och spelar på iPad, den andre tar min telefon och kopplar in hörlurar. Jag hör honom ljuda Star wars... Efter en stund frågar jag hur de tänkt. Med att jag ska sitta där alltså. När ingen är intressead av vare tv, mig eller chips. Får svar på tal av stora grabben;

- "Men mamma, du vet väl vad fredagsmys är?"
- Hmmm.. Nä, inte riktigt.
- "Men! Du vet väl vad mys betyder?"
- Nja.. jag trodde det men tycker inte det är så mysigt när ni sitter med telefon och iPad.
- "Men... Jag tycker inte det är så mysigt att sitta och prata och så.. Det är ju liksom mysigt när vi sitter här nära varann".

Det tar jag som en komplimang... trots allt....

Höstrusk och skrivklåda.

Precis som varje år så förvånas jag, och många med mig, över hur snabbt det går från sommar till höst. När det väl slår om. Ena helgen shorts, nästa helg dunjacka.

Jag gillar sommaren allra bäst, men alla våra årstider har sin charm. Nu när mörkret och kylan kryper inpå så blir det mer tid inne och suget att skriva, som visserligen alltid finns, kan nu få en liten tid i den hektiska vardagen. Eller... Hektisk? Vi har ju alla våra 24 timmar. Det handlar om att prioritera, säger de lärda. Ok. Jag ska (försöka) att prioritera skrivandet. Bara för att jag tycker så mycket om det. Tyvärr är jag en pragmatisk typ som jobbar nytto-inriktat.

Nåväl. Jag är tillbaka. Hoppas du vill följa med. Och diskutera. Kommentera. Reflektera.

Egoboost!

Sova till 10.
Frukostbuffe.
Solstol med boken.
Hämta en kaffe.
Tillbaka till solstolen.
Promenad till Nissi Beach.
Lunch.
Sand mellan tårna.
Kanske ett dopp i havet.
Solstolen och boken.
Eftermiddagsbira.
Hem och duscha.
Softa på altanen.
Hitta en restaurang för middag.
Äta gott.
Strosa hemåt.
Lägga sig och läsa lite.
Sova.
Börja om!

Något många mammor (och pappor för all del) drömmer om. Längtan bort från vardagens slit. Från tjat och konflikter. Från att ständigt vara behövd. Uppslukad av någon annan. Inte få tänka en tanke klar innan någon ropar "mammaaaaaa".

Nu sitter vi här och njuter. Och saknar. Och våndas lite. Dåliga mamma-samvetet som säger "hur kan du lämna dina barn hemma?". Tänk så roligt barnen hade haft det i poolen.

Vi övar oss på att vara ego. Att fylla på energi och att bara fokusera på oss själva. Att försöka unna oss detta och känna ända till tårna att vi förtjänat det tusen gånger om.

Hemma får barnen härlig tid med bara pappa. Pappa får härlig tid utan mamman. Utan frun. Kan strunta i prydnadskuddar på sängen, ordentligt uppdragna rullgardiner och husmanskost till middag.

Win-win-win!

Och... Det fina med att komma bort är ju att komma hem. Och återupptäcka tjusningen med att vara behövd. Att ha vardagen måsten och konflikter. Att vara en del i mågot större.

Ännu en klok unge!

Ännu en rolig diskussion med Anton!

"Hur klarade sig den första människan mamma? Vem tog han om den när det inte fanns några andra?" undrade Anton vid middagen. Klok fråga, sa jag. Det finns ingen som riktigt vet det. En del tror att det var gud som skapade två vuxna först. "Hmmmmm.... Men vad åt de då? Det fanns väl inga affärer då att handla mat i?" svarar A. Det har du rätt i. De åt nog bär och annat från naturen, säger jag. "Men... det fanns väl inte såna affärer man köper buskar i heller? Hur kunde de plantera bärbuskar då?" (Mamman river sitt hår...) Det finns ingen som vet riktigt hur det började, svarar jag. En del tror att Gud skapade buskarna oxå... 

Ska vi gå ut och gunga lite nu?? undrar svarslös mamma.