Älskade ungar. Tänk att det kan vara
så olika hur en dag ter sig, beroende på hur alla kan hålla sams.
Idag har kidsen (och jag) startat helt fantastiskt. Gubben är på
jakt för ovanlighets skull. Eller inte så ovanligt kanske.
Grabbarna började spela på varsitt håll medan jag fick ligga kvar
i sängen. Brunch med amerikanska pannkakor. Aldrig gjort innan men
det var uppskattat av oss alla. Med en klick grädde hade det blivit
som en dessert. Nu är lillkillen iväg och bowlar med kusin och
moster; och storkillen väntar på att grannkompisen ska komma hem så
det kan bli lite lek. Eller spel. Detta spelande... Själv har jag
röjt av så att jag kan sätta mig ner och slappna av...
Att ha ett energibarn kräver sin
förälder. Och sin omgivning. Och sin förskola. Läste i en bok om
koncentrationssvårigheter att ca 80% av alla barn är att beteckna
som lätta. Lätta i bemärkelsen att de utmanar i sina perioder, så
som sig bör, och däremellan finner lugn och kan ta ett nej och foga
sig. Barn som kan föra sig väl borta, även om de strular hemma,
tillhör denna grupp. Sen finns det ca 5% barn som kan sägas vara
extra krävande barn, utan att för den skull behöva uppfylla
diagnoskriterier för t.ex. adhd, asperger eller dylikt.
Jag är av en fast övertygelse om att
de som inte har haft med extra krävande eller energibarn att göra
omöjligt kan veta, eller förstå, hur det kan te sig. Innan jag
fick barn hade jag, som de flesta andra, tankar om hur vår
barnuppfostran skulle se ut, vad som skulle tillåtas respektive
förbjudas, hur ungarna skulle föra sig borta etc. Hmmm. Så kom
barn nummer ett. Den lilla gulliga. Lätt att ha att göra med. Lite
sovstrul om nätterna och ens tändig matning i början, i övrigt
inga konstigheter. Frisk och kry och en glad liten skit! En
fanstastisk tid att vara föräldraledig och bara njuta. Och jag som
trodde att jag aldrig skulle trivas att vara ifrån jobbet...
Så kom barn nummer två. Ett syskon.
Till en två och ett halvt år liten kille. Som tvingas bli stor. En
mamma som är trött, arg och irriterad. Som inte tycker något är
kul. Som verkligen älskar sina barn, men som är totalt dränerad på
energi. Sent omsider förstår jag att nåt inte är som det ska.
Depressionen efter förlossningen konstateras och den långa
vandringen kan börja. Dessvärre går den neråt mer än uppåt. En
lång lång tid av förlorade år. Med barnen. Med familjen. Med alla
andra. Med mig själv. En stor sorg som jag ännu inte orkar
bearbeta.
Jag tror att den tuffa tiden har gjort
att cancern både är lättare och svårare att hantera. I början
var det lättare. Ingenting kan bli så jävligt tror jag. Vad gäller
mig själv alltså. Fysisk sjukdom går att ta på, går att förstå
och går att prata om. Alla kan relatera till det på något sätt.
Psykisk smärta är annorlunda. Den är otroligt svår, för att inte
skriva omöjlig, att förstå om man inte varit där. Jag är så
mycket räddare för att trilla ner i depression igen, än vad jag är
för cancern. I nuläget iallafall. Depression är också en dödlig
sjuldom.
Nu har nackdelarna av mina tidigare
erfarenheter gett sig till känna. Tror jag. Eller hade det blivit så
ändå. Min sårbarhet för stress har blivit större och som ett
brev på posten (borde vi inte säga ett mail istället? Vem får
brev nuförtiden?). När det blir tufft kommer tröttheten.
Irritationen. Den korta korta stubinen. Socialt tillbakadragande.
Tinnitus. Huvudvärk. Ilska. Ljudkänslighet.
Jag känner mig lurad. Av mig själv.
Av min reaktion. Kunde jag inte ha blivit ledsen och arg och rädd
med en gång. Vid beskeden. Operationerna. Infektionen. Då var det
ju liksom väntat. Nu. Nu är det ju behandling. Som inte gör ont.
Som tar tid, men bara lite tid. Nu är jag ju frisk liksom. Tycker
jag. Men ändå. En veckas arbetet på halvtid fixade jag. Sen blev
det mörkt. Inte någon gång under tiden med cancer har jag frågat
mig ”varför jag?”. Inte ens ”varför”. Vi vet ju aldrig vem
det drabbar, bara att många drabbas. Ingen ”förtjänar” det ju
mer än nån annan. Det ingår i livets lotteri. Men nu tänker jag
varför. Varför kunde jag inte ha reagerat tidigare? Brutit ihop och
kommit igen liksom. När det var fysisk sjukdom. Nu är det psyket
igen. Så klent.
Huvudvärken och ljudkänsligheten är
inte så lätt att förena med familjelivet hos oss. Vi är ganska
högljudda tillsammans och grabbarna är ena riktiga skolbokspojkar.
Med risk för att fullständigt rasera mitt eget genusarbete;
fysiska, högljudda och aktiva. Dessutom ett barn som saknar
impulskontroll och en förälder som inte riktigt heller ha så bra
sådan. Jag säger inte vem, men det är inte pappan... Jag får
tokspel när ungarna slåss och hanterar det som en socionom i skolan
bör; skriker åt dem att skärpa till sig. Hotar. Mutar. Ger med
mig. Står på mig. Faller.
Jag tänker att barnen är räddningen.
För mig. Hade jag inte barn hade det förhoppningsvis funnits annat
som höll fast. Men nu är det barnen. Som jag inte orkar med hela
dagarna, som jag önskar att jag kunder pausa från mer. Som jag vill
orka vara med, lyssna på, leka med. Som ger en så mycket glädje,
skratt, energi, kärlek och insikt. Som fyller och förgyller med sin
blotta existens. Utan dessa små godingar undrar jag hur jag skulle
resa mig varje gång. Hur dagarna skulle få innehåll och mening,
även när det är mörkt. Hur tiden skulle gå och hur hjärtat
skulle slå.
Jag är inte alls så djupt nere som
det kanske låter. Jag är mest rädd att hamna där. Jag har svårt
att acceptera att min kropp inte låter mig komma igång med mitt
vanliga liv; med jobb och dagis och trötta kvällar och lediga
helger. Jag hoppas verkligen kunna jobba igen till veckan, men känner
just nu att det inte kommer att gå. Känner att jag sviker ”min”
skola, ”mina” barn, mina kollegor.
Skulle jag vara du hade mitt råd varit
så enkelt. Varför kan man inte ge sig själv samma råd? Samma
utrymme? Samma förståelse? Att försonas med sig själv är bland
det svåraste. En ständig utmaning i livet.
Hur knäppt det än låter efter denna
långa klagosång; så tänker jag mig frisk, presenterar mig som en
sån som nästan alltid är sjuk och jag drar igång femtielva
projekt varje dag, där vi är glada dom två slutförs. Hur galet är
inte det.
Sådär mina vänner! Over and out för
nu.
Fyra utmaningar på vägen;
- Behandla dig själv som du vill behandla andra!
- Le mot någon som du inte känner!
- Sjung i duschen
- Lär dig lyssna. Möjligheter gör inte alltid så mycket väsen av sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar